Ja jisses. Jag sa, aldrig mer, när jag stod och skakade tänder under en AC/DC-konsert förra sommaren, men fast jag var bättre förberedd denna gången slår Sonisphere allt jag tidigare upplevt. Jag är åt helvete för gammal för sånt här. Med lera upp till anklarna och hällregn i över två timmar trotsade vi vädrets makter. All heder åt Iggy Pop som gav järnet när det var som värst. Sen kom Alice Cooper och körde sin pajasshow och då började vi ge upp i regnet men sen hände något. Tommy Lee entrade scen och det slutade regna för ett tag. Vilket drag det blev! Säga vad man vill men Tommy Lee, Nikki Sixx, Vince Neil och kejsaren i Star Wars Mick Mars ger järnet. Bäst var som vanligt Iron Maiden. Trots att man knappt lirade någon låt från hitkavalkaden på 80-talet så är de oslagbara live.Vi var nog ändå lyckligt lottade jämfört med finnarna som firade Sonisphere dagen efter. Där inte bara regnade det utan det drog in en liten storm också. Ett 40-tal stackare blev skadade och de fick avbryta hela festivalen.





































Hörde Not Forever med Popsicle på radion på väg till jobbet. Det var inte igår. Påminde mig om min makalösa indieperiod (1993-97) och för mig startade den nog med just Popsicle. Popsicle ersattes sedan av Oasis, Kent och egentligen allt som hade någon som helst koppling med indiepopen. Jag tröttnade så småningom och de sista som gjorde avtryck ur genren var The Verve. 






