Hur tänkte man här?

Alingsås stadshotell. Fint gammalt anrikt hotell med erkänd konferensavdelning men hur tänkte man i badrummet? Gammelrosa kakel och duschkabin från 78. Är det något man inte ska kompromissa med på ett hotell så är det badrummet. Potatisgratängen var åtminstone god här i potatisens hemstad. Läste att Mats Olsson på Expressen tippade HBK som etta i allsvenskan. Han är snäll Mats men han är inte klok. Guldet tar Elfsborg och klubben tar som vanligt en mittenplacering.

Först mr Heffner...

Va fan! Inte nu igen.

Det är tufft att vara

Jag ber om visst överseende med den något spartanskt uppdaterade bloggen för tillfället. Livet har varit en aning enkelspårigt på sistone. I helgen var det 30-årskalas och åter meningen att jag skulle slå klackarna i taket. Jag var inte ens i närheten av en sådan form. Den senaste tiden har jag för att spara krafter tagit mig friheten till en powernaps (eller i min ålder kallas det för middagslur) varje eftermiddag. Att sova mitt på dagen var förr näst intill omöjligt och skulle man lyckas somna så kunde man absolut glömma sova på natten. Nu har jag inga sådana problem. Slipper jag bara hostan så somnar jag som en klubbad säl vilken tid på dygnet som helst.

Nej, jag höll mig nykter denna helgen också. Alternativet existerade inte. Förresten har jag förhöjda levervärden så egentligen borde väl booze vara det sista jag ska dricka. Det känns dock inte som en stor uppoffring just nu att inte booza. Att vara bakis nu vore dödstöten. Då kan jag likagärna gå ut i förrådet och snickra ihop min egen kista.

Nej, jag gör nog bäst i att låta bloggen tiga still tills jag blir frisk. Just nu är jag bitterheten förkroppsligad. En hostande och snorande soffliggare som bara sett dagens ljus genom fönster på sex veckor. En blek och svettig 35-åring som får feber av ett mailvirus.

Min läkare tror fortfarande att jag kommer bli frisk, men hon känner uppenbarligen inte mig. För varje vecka med hosta, snor och feber känns det som jag blir fem år äldre.

Prognos: jag överlever

Idag fick jag svar på proverna som togs på infektionskliniken förra fredagen. Jag har drabbats av ett virus som för 90 % befolkningen går obemärkt förbi. Har man däremot nedsatt imunförsvar (druckit för mycket booze och somnat på ett klinkersgolv) kan man få återkommande feber och huvudvärk. Just detta virus är väldigt vanligt bland småbarn som i princip aldrig märker av det. Detta är förmodligen bara en västanfläkt av vad som väntar mig när Wille börjar på dagis. Jag kommer förmodligen bli sjukpensionär. Den goda nyheten är att jag har alla förutsättningar att bli frisk även om det kan ta några veckor. Det är nämligen ett sällsynt envist virus som inte släpper taget i första taget. Det kan jag skriva under på. Efter 10 dagars feber har jag varit feberfri i två dagar. Huvudvärken sitter dock kvar som ett skruvstäd kring hjässan. Där hjälper Ipren men efter stort pillermissbruk den senaste tiden har jag istället pajat kistan. Så nu får jag byta piller till något mer skonsamt (mespiller). På måndag ska jag i alla fall börja jobba igen. Alltid något...

Glädjande nyheter i veckan har varit att jag skaffat biljett till AC/DC i sommar. En ny klassiker på Ullevi med andra ord.

Janne Lucas

Årets schlager är över. Jag lägger ingen värdering i om rätt låt vann eller inte. Men konstaterar att det oftast är någon som inte vinner som man minns efteråt. 1980 vann Tomas Ledin med Just nu men jag minns bara Janne Lucas Persson och Växel Hallå. Lägg märke till kapellmästaren Anders Berglund samt syskonen Glenmark i kören.

Herbie

Du vet att du har feber om det stockar sig i halsen när du tittar på TV4:as lördagsmatiné Herbie.

Soon six feet under...

Jag börjar med det roliga. Pauly har fått en son till. Grattis! Bara en sak kan vara bättre än en son: Två söner.

Vi går raskt över på det jag är bäst på. Självömkan.

Jag har haft feber sedan i söndags. Det har gått så långt att jag har lagt in Viktoriakliniken i telefonboken. Doktorn tröttnade igår efter två veckors eviga prover (jag ser ut som en sprutnarkoman i armväcket). Igår remissade han upp mig till Infektionskliniken. Där lämnade de inget åt slumpen. Jag har aldrig tagit så många prover. Det har varit rena åderlåtningen på senaste tiden. Blir jag frisk någon gång så är jag redo för blodgiveri. Ett tag trodde jag att jag skulle bli inlagd men de släppte hem mig med en veckas sjukskrivning. Ett papper med försäkringskassans emblem på. Vad gör jag med det? Hur fungerar sånt här? När måste man anmäla sig till kassan?

Jag skulle ljuga om jag tyckte detta var roligt. Jag lider alla helvetes kval för att jag är totalt oduglig såväl på jobbet som hemma. För att inte tala om hur fruktansvärt ynklig man blir när man har 39 graders feber som vuxen. Det har jag bara haft en gång tidigare och det minns jag fortfarande med största fasa. Värst är att man har drabbats av något obskyrt virus som de (läkarna) försöker lokalisera men hittills gått bet på. Sätter fem spänn på att det är fågelinfluensan.

Jag försöker se positivt på situationen. Förhoppningsvis har jag rasat i vikt. Jag äter i alla fall som en höna.

Tack min kära sambo för att du står ut med en förkyld svettfläck som av sanitära skäl kräver nya sängkläder varje dag. Om jag blir frisk ska du få sova åtminstone på helgerna. Håll ut.

Apropå lasarettet så kan jag vittna om god säkerhet åtminstone på Infektionskliniken. Jag har varit där en gång tidigare för länge sedan och jag kunde inte märka någon försämring i säkerheten. Jag kände mig trygg. Keep up the good work, Fritz!

Hastiga stålar

Anställningsintervjuer har man ju varit på några stycken genom åren men på senaste tiden sitter jag på andra sidan bordet allt som oftast. Idag har det inte burit sig bättre än att jag genomfört 5 intervjuer inför en stundande rekrytering. Man kan tycka att det vore betydligt lättare att intervjua än att intervjuas. Så är det också, men inte fullt så mycket lättare som kan tro. Nervpressen är inte lika påtaglig men koncentrationen måste vara på topp. Efter 3-4 intervjuer på en dag blir man lätt osäker på om man ställt just den frågan till just den här personen eller om man glömt att berätta om just den förmånen eller inte. När man pratat med nr 5 en halvtimme så måste man fråga vad vi egentligen pratar om och hur vi halkade in på just det ämnet... Har man dessutom lite feber fortfarande så borde man stannat hemma istället. Men jag tyckte det var enklare att plåga mig igenom denna dag än att ringa och avboka samtliga intervjuer.

Av de 5 samtalen jag hade idag var 3 st med killar bördiga från Balkan. Den siste var i 45-års åldern, frånskild, en dotter, tränade karate, var på gymmet varje dag och var från Serbien. Han sa att hans enda brist var att han hade lite hett temperament. Jag avslutade intervjun med att fråga om det var något han ville tillägga som jag inte frågat om, då svarade han att han inte var kriminell och att han inte höll på med droger.

Eftersom jag just nu läser Snabba Cash så började tankarna snurra i skallen på mig i en väldig fart. Vem hade jag egentligen framför mig? Var det en torped i Juggemaffian som ville tvätta stålar i mitt företag eller var han en hederlig arbetsökande med hederliga avsikter? Vad händer om man tackar nej till en sån kille? Kan man fly genom fönstret? Måste jag gå med kevlarväst resten av livet?

Jag blev i alla fall inte helt lugn av att han sa att han var ren, men faktum är att han hade ett utmärkt CV.

Jag letade hela tiden efter tatueringar från Arkans tigrar men hittade inget.

Jag måste få ner febern...

Jag ser snart ut som Robert Mitchum

Jag har varit helt under isen sedan pokerresan för tre veckor sedan. Först ont i halsen i en vecka. Sedan feber ett par dagar och därefter 10 dagars huvudvärk. Nu har jag mått bättre ett par dagar och då slår förkylningen till med full kraft. Ikväll sitter jag här med rinnande näsa och är en ynklig människa. Det här året har varit helt sannslöst. Det är kusligt att jag är så känslig för alla typer av virus. Det är isolering som gäller. Alla krämporna får mig att åldras i förtid. Jag ser snart ut som Robert Mitchum med påsar under ögonen och med läderartad hud.

Apropå Mitchum så sitter jag uppe och kollar på Cape Fear. En riktig kvalitetsrulle. En av De Niros bästa. Att Scorsese dessutom lyckades få med både Robert Mitchum och Gregory Peck innan de trillade av pinnen är sällsynt god tajming.

Jag och min kära sambo var på bio igår. Det var första gången sedan mr William föddes och Män som hatar kvinnor sågs. Helt klart godkänd. Jag är imponerad. Man var inte ens besviken efter att ha läst böckerna.

Vem kan man lita på?

Det är ett ruttet samhälle vi lever i. Ibland undrar man var det ska sluta. Ena dagen hör man hur poliser uttrycker rasistiska tillmälen filmade av sig själva till invandrarkillar. Nästa dag går en ung herre förbi en polis och säger "nöff nöff". I det första fallet har man konstaterat att det inte var något brottsligt. I det andra har nu ungdomen tilldömts böter för "nöffandet". Man kan starkt ifrågasätta lämpligheten i att säga "nöff nöff" till en polis, men om det nu är brottsligt att säga så till en polis hur i HELVETE kan det vara okej för en polis att kalla folk för "apejävel"??!!


I dessa bistra ekonomiska tider går debatten varm angående varsel i industrierna och de bonusar som betalas ut till chefer. Här är det inte längre frågan om vad som är lagligt. Här handlar det om sunt förnuft och moraliskt ansvar. Just dessa saker verkar vara en stor bristvara numera. Det är så sorgligt att höra talas om det ena företaget efter det andra som gladeligen betalar ut bonusar till mer eller mindre ledande personer i organisationen oavsett hur företaget har presterat. I samma andetag kan de utan samvetskval varsla folk och be regeringen om hjälp. Nej, fy fan. Jag blir fysiskt illamående och kräks på girigheten.



Vem kan man lita på? På tal om Hoola bandoola band så är den här också väldigt aktuell just idag.

Herb

Viasat ska hyllas för satsningen med två avsnitt av Two and a half men varje kväll. Jag tyckte att serien tappade när Jake blev lite äldre men när Herb kom med i serien som Judiths nya man, så fick den det uppsving som behövdes. Ryan Stiles som lirar Herb var grym i the Drew Carey show och lika bra här. Ett lyft.

H.E.A.T

Jag har sett de flesta deltävlingarna av schlagern även i år. Men tydligen missade jag det som var värt att se. HEAT. Av en händelse nåddes jag av deras ljuva toner idag och det känns som en seger att de gick vidare trots att jag inte kunde rösta. Det känns tryggt att det finns några andra här i landet som gillar allt som påminner om Whitesnake, Europe och Bon Jovi. En lätt förnimmelse av hårspray och tajta trikårer i högblank lyster.

Det märks att gruppen har snappat upp en del musikaliska influenser från storebröderna Europe. När det dessutom avslöjas att de är från Upplands Väsby, får jag lite av en deja vu-känsla.