Boring

Efter att ha läst mina egna inlägg på bloggen de senaste veckorna kan jag konstatera att det inte är många intressanta (om ens några) rader som skrivits. Målet med bloggen var bland annat att få sväva ut fritt med klassisk ironi och några påhopp. Bloggen är ju nästan kemisk ren från såväl påhopp som ironi. Jag får skärpa mig annars är det ju totalt meningslöst att lägga ner tid på det här. Förr fanns det ju så mycket intressant att skriva om. Idag är ju allt tämligen uttjatat bara några timmar efter det har hänt.

Boende

Det ser ut som det blir radhus från och med november. Bostadsrätt ute i Söndrums Kyrkby. Jag jublar inte direkt men inser att det är ett praktiskt boende som vi till stor del kan påverka utformningen av utan att lägga ner något jobb. Men smakar det så kostar det. Det blir till att suga på ramarna framöver. Min stora passion, trädgård, blir ju pinsamt undertryckt för lång tid framöver. Å andra sidan är jag van. Jag har ju bott i lägenhet i över tio år och innan dess radhus, så någon större skillnad blir det inte. Det blir till att fortsätta drömma om den perfekta trädgården.

Om en timme tar jag tåget och besöker Stockholm i ett knappt dygn. Tåg till Stockholm är en träsmaksupplevelse man helst undviker annars. Men jobbar man med järnväg är det svårt att argumentera om andra fortskaffningsmedel.

En vinnare igen

Zlatan är ju fenomenal igen. Bättre än någonsin. Fantastisk. Men han känns fortfarande som en tickande bomb.

300 mkr

Det var tydligen årsmöte i HBK igår. Som medlem tycker jag det är bra att man får reda på det efter det har hänt...

Konstaterar att den nya arenan var på agendan och att Hallandsposten skriver om de 300 miljoner kronor som är säkrade till ett bygge av ny arena. I så fall vad väntar vi på...?

Träningsblogg

Med inspiration från Skippers lågvattenmärke på TV tänker jag nu likt Bert Karlsson strippa för kameran.

Jag jobbar för tillfället med en parallell blogg som jag startade i söndags. Den är än så länge högst privat eftersom den ska dokumentera min kamp från mäktiga 75 kg till 68 kg fram till den 11 maj. I dokumentationen kan det finnas kränkande uppgifter om framför allt mig själv som jag ogärna delger den breda massan. Nu är förvisso den breda massan väldigt begränsad på "Mr Hydes bekännelser" men oavsett vilket så vill jag helst inte sprida foton på mig själv endast iförd boxershorts.

Bloggen granskar en gång i veckan utvecklingen viktmässigt men också bildmässigt. Lite som "the Swan" för att än en gång referera till ett lågvattenmärke. Nu kommer inte jag genomgå några svårare plastik-kirurgiska ingrepp för att åstadkomma viktminskningen men det har definitivt en motivationshöjande effekt att se sin blekfeta lekamen på bild i olika vinklar. Bloggen fungerar dessutom som en enklare version av en träningsdagbok där jag konstaterar vad jag förbättrat/försämrat under rubricerad dag.

Målet är som sagt 68 kg den 11 maj men även att förbättra min tid på Göteborgsvarvet den 12 maj.

För nyfikna kan jag tala om att jag hittills inte gått ner ett gram och att jag igår hade vilodag i träningen.

Ny husmiss

Idag la jag ner budgivningen på ytterligare ett hus. Ett riktigt drömprojekt som gick om intet, men med 85 par som gick på visningen var det inte annat att vänta. Förbannat deprimerande hur som helst. Huspriserna är i alla fall helt absurda för tillfället. Jag hade för mig att det sas i höstas att priserna skulle stagnera eller till och med falla, men det accelerar ju för fan fortfarande. Jag la mig på 2,25 mkr för ett hus från 40-talet i SKEDALA! Mitt sista bud var 2,025 och då var utgångsbudet 1,6 mkr. Sjukt var ordet, sa Bull.

Tillbaka i Sverige

Efter en resa med synnerligen blandade intryck är vi åter i Sverige. Alperna har drabbats växthuseffekten precis som alla andra och när det regnar på 2000 meters höjd i januari i Alperna då är det allvar. Nu regnade det som tur var inte varje dag utan bara de två sista dagarna, men snötillgången var inte imponerande. En kort sammanfattning av veckan lyder:

Vädret var blandat, men rakt igenom varmt. Snötillgången medioker.

Hotellet var okej men rummen extremt små.

En av tre medresenärer blev skadad när en snowboardåkare brakade in i vår stillastående grupp och fick sys med 12 stygn på ett alpsjukhus i Courmayer. En blodig historia som nästan kräver en egen blogg men det orkar jag inte dra här. Det slutade hur som helst väl även om vederbörande inte kunde åka mer skidor den veckan.

Jag avslutade veckan med en bar-runda med STS Alpresor och blev rejält på kanelen och lider fortfarande av bakfyllan. Vår videokamera var med men jag har fortfarande inte vågat kolla på den. Det ryktas att jag höll i den 30 man starka kören när vi drog från krog till krog. Givetvis var det ett berömt White Stripes riff som efterhärmades. Frågan är om inte det var lägre än Glocalnets priser...

Chamonix

Jag har varit lite slarviga med uppdateringen här på bloggen på det nya året. Jag hoppas på bättring men i det närmaste lär det snarare bli sämre. Imorgon bär det mot Frankrike. Lite skidåkning är det meningen. Om nu vädret medger något sådant. Nåväl lite fräsch alpluft skadar inte i alla fall.

Ditt och datt:

Kari Stephenson till AIK. Det där kan bli en riktig hit. Jag blev grymt imponerad av den store jaimacanen när han gästade Örjans Vall i somras. Stor som ett hus och god teknik. Lite Viera, faktiskt.

Beckham till LA Galaxy. Inte direkt förvånad över klubb-bytet men kan det verkligen stämma att han ska få 1,75 miljarder för fem år?! Så jävla snygg är ju ingen.

Ljungberg till Inter. Ljungberg stannar i Arsenal. Ljungberg köper hus i Halmstad. Ljungberg ska bli filmstjärna. Ljungberg får sparken. Ljungberg stannar... Vem orkar köpa kvällstidningar nuförtiden?

Dammade av en gammal klassiker häromdagen. Lundells gamla klassiker "Jack" på Ljudbok. Kan inte bestämma mig om boken eller filmen är bäst. Filmen är en verklig kultrulle med Kjelle Bergkvist och Örjan Ramberg som pundiga festprissar. Undrar om de fick betalt för den filmen eller de bara fick gratis booze och brass.

Till sist vill jag bara skriva i den 3/3 i sten. Då firar vi för första gången Post-Festivus i Halmstad. Det är större än stadens 700 års jubileum.

Supernova

Det känns lite billigt att sitta här och kamma Henrik Larsson medhårs efter alla hyllningar han får i media en dag som denna. Det handlar trots allt bara om en match, ett mål osv osv...

Men satan vad imponerad jag blev. 35-åringen var kvickast, smartast och effektivast av alla igår. Med kirurgisk precision skar han gång på gång igenom Aston Villas försvar. Antingen med löpningar eller med precisionspassningar. Enastående imponerande, faktiskt. Jag satt i halvtid och grämde mig över att Larsson inte gjorde mål på friläget i första halvlek. Det var ett bra läge och ett hyggligt avslut men en mycket bra benparad från Villas målvakt, men efter Henkes första halvlek var jag övertygad om att han dels skulle få mer bevakning och dessutom mattas betänkligt ju längre matchen led. Målet är ju rasande vackert och givetvis stort i sig, men jag ser det mer som ett kvitto, en markering i statistiken, på den sensationellt imponerande insatsen han gjorde under hela matchen. Om han inte blir skadad eller tappar formen totalt så har jag väldigt svårt att se Larsson i HIF:s laguppställning i premiären av allsvenskan. Han är helt enkelt alldeles för bra för allsvenskan. Sen får han vara 35 år hur mycket han vill.

Kan varmt rekommendera Rock Star Supernova på sexan. Idolprogrammet som går ut på att hitta en rocksångare till det ihopplockade bandet Supernova. Bandet består av idel ädel rock-adel. Tommy Lee på trummor, Gilby Clark på gitarr, Jason Newsted på bas. Upplägget är samma som Idol ungefär men musiken så oändligt mycket bättre. När sedan bandet sitter i juryn och dissar istället för Clabbe af Geijerstam så får det en helt annan dignitet och underhållning. Givetvis amerikanskt så man spyr men ändå underhållande.

Förkylt

Det nya året hann inte börja innan jag drog på mig förra årets största och årets första dunderförkylning. Man ser ut som ett vrak, känner sig som ett vrak och förmodligen är man ett vrak. Annars har det inte hänt mycket de senaste dagarna. Morsan fyllde 55 i tisdags och vi gick på Fridolfs och käkade. För min del hade de kunnat servera hundmat, jag hade garanterat inte känt någon skillnad. Smak- och luktcentrat i hjärnan har tagit semester på obestämd tid.

Nyårsafton har inte rapporterats tidigare. Eftersom jag vaknade upp med halsont och frossningar var det inte klackarna i taket direkt. Åtminstone inte till en början. Först var det en stillsam middag med diverse barnfamiljer, sedan drog vi vidare till en annan fest. Där fanns djävulens redskap. När jag benämner en sak som djävulens redskap så menar jag verkligen djävulens redskap. För er som inte är bekanta med begreppet "Singstar" (det var inte jag heller innan nyår), så kan det snabbast beskrivas som kareokemaskin. En sådan hade någon tagit med sig i present till festen. Ett värre oväsen har sällan hörts och fler tondöva människor har aldrig skådats. Maskinen tog fram det sämsta hos samtliga närvarande. Jag lovade dyrt och heligt att jag inte tänkte befatta mig med detta fördömda verktyg och jag trodde verkligen på mig själv...

Nu är det så att jag har en sambo som ÄLSKAR schlager och hon har inget emot att sjunga. När reglerna fastställdes, visade det sig att det skulle sjungas parvis, då var mitt öde bestämt. Som siste man att greppa mikrofonen var det min tur. Jag sjöng, skrek och gjorde mig till allmänt åtlöje till tonerna av Unusuall med Tom Jones. Efter mina vilda protester var folk positivt överraskade över min sångröst.

De var tydligen inte med när jag sjöng solo i luciatåget i andra klass på Vallås-skolan 1982. På den tiden var man så blyg att när fröken sa att man skulle sjunga så sjöng man. Att man sedan fick men för livet det är en annan sak. Jag var givetvis vettskrämd att behöva ta ett steg framåt ur luciatåget och sedan sjunga verserna ur "Staffan var en stalledräng" ensam inför treorna i klassrummet jämte. Vem hade inte varit det vid åtta års ålder? När sedan det var dags för julfest och alla föräldrar kom för att se sina små gullungar utklädda i lakan och tomtekläder så var det dags igen. Jag minns att jag hatade lakanen och förbannade fröken för att jag inte fick vara en tyst tomte längst bak i tåget.

Flera år senare fick jag reda på att åtminstone en förälder i klassen hade uppskattat mitt solo till den milda grad att hon fick tårar i ögonen.