Vad händer?

Jag lider svårt efter förlusten av min mobiltelefon. Bloggen kommer inte bli sig lik efter detta. Såvida jag inte lyckas masa mig till en affär som säljer nya mobiltelefoner. Mitt nya försäkringsbolag hävdar att värdet på mobilen understiger självrisken vilket retar mig något djävulskt. Jag kan säga såhär, om inte Länsförsäkringar ändrar attityd så har de snart en kund mindre. Tillsvidare får den gamla lånemobilen jag fått tag på, fungera att ringa på.

Därför har jag inte heller några bilder att publicera på fenomenet utanför fönstret. Det ligger förnärvarande mellan 30 - 50 cm snö i Halmstad och det har jag ALDRIG tidigare sett. Det börjar bli svårframkomligt på små vägar. Det ligger snövallar överallt och att hitta en parkering är snart omöjligt om inte snösvängen gör något heroiskt. Isen ligger snart över hela Laholmsbukten och jag som hade räknat med vår nu.

I helgen var vi i Köpenhamn. Bill gifte sig och jag fick äran att med svettiga fingrar räcka fram ringen. Jag löste uppdraget och det var mycket, mycket trevligt. Att vara ringbärare innebär också att man måste hålla tal senare på kvällen och där har jag en akilleshäl. Det är inte så att jag inte har något att säga. Jag hade två A4-papper fulla med text men jag har också lidit alla helvetes kval i månader för att hålla talet. Vågar jag resa mig upp? Tänk om rösten stockar sig? Tänk om det svartnar för ögonen. När man väl klingat i glaset och sorlet har lagt sig och det faktiskt INTE svartnar för ögonen gick det ganska bra, men månaderna innan... Jösses, vad är det som gör att man får stora skälvan för att resa sig upp i en församling och säga några väl valda ord? Jag fattar det inte själv. Till vardags kan jag aldrig hålla käften så varför denna makalösa önskan att få hålla tyst?!

Efteråt är det som att släppa ut en kalv på grönbete. Det spritter i benen, livet är lättare att leva. Det blir bättre väder, maten smakar bättre och det inte längre tungt att andas.

I´m one of a kind...