Trött och sliten

Stiff i halsen som en serierökare men det är ingen rast och ingen ro. Orkar inte vara rolig idag så jag passar bara på att göra reklam för min nya enkät. Testa till vänster...

Vi ses!

Vitblommad lungört

Årets perenn är utsedd. Vitfläckig och vitblommig lungört.

Kamprad - klåparen

I fredags köpte jag ett hyllsystem på Ikea som skall ordna kaoset i förrådet. Idag var det dags att sätta upp det. Vädrets makter var med mig, så jag kunde i lugn och ro ta ut alla prylar ur förrådet och ställa upp det på altanen. Väl där märkte jag att vi haft oönskade husdjur som gnagt på diverse saker som de helt enkelt skulle gett fan i. Där fick mitt goda humör en törn. När väl förrådet var tömt skulle hyllorna upp. Då händer det som jag borde tänkt på en timme tidigare, eller för den delen redan på Ikea, en hel påse skruvar och muttrar saknas. Game over...

Det var bara att lasta in alla saker i förrådet igen. Varsågod, små gnagare!

Varför tar det 14 dagar för Ikea att skicka hem en påse skruvar?

Det är det jag alltid vetat. Jag är inte född med segerhuva.

Dags att uppdatera garderoben

Jag har inte köpt några kläder på evigheter. Förr var sådana ting oerhört viktiga. Idag är det ju en plåga att prova kläder. Med risk för att låta som en tvåbarnsmor med celluliter, så måste jag påpeka att speglarna och framför allt ljuset i provhytterna nuförtiden är obarmhärtiga. De förskönar sannerligen inte något. Inte nog med det, hur fan klär sig folk nuförtiden?! Jeansen är antingen så smala att man får ha skohorn för att ta sig i dem eller så är de baggy och märkligt skruvade (felsydda). Sedan känner man ju knappt till märkena nuförtiden. Visst har man försökt hänga med i alla coola jeansmärken men det senaste året har jag tappat kontrollen. Jag är ju dessutom så förbannat osäker så jag måste ju veta innan jag börjar rota i högarna om märket ÄR hett eller inte. Min värsta mardröm är en klassiker: Att ertappas med att rota i klädhögarna på damavdelningen av misstag. Detta har förövrigt hänt vid ett flertal tillfällen. Jag kan vakna kallsvettig mitt i natten av sådant.

Alltid när jag kollar kläder hamnar jag på skidjacke-avdelningen oavsett om jag behöver något eller inte. Idag hittade jag ännu ett märke jag missat; Bonfire. Bonfire för mig är en tysk hårdrocksgrupp från 80-talet som levde högt på att ha ett namn som påminde om ett annat band från New Jersey. Dessutom kopierade de New Jersey-bandets sound rakt av. Men enda anledningen till att jag överhuvudtaget minns gruppen är att Sugas gillade gruppen. När andra slutat lyssna på Bon Jovi och istället gått över till tyngre saker (Iron Maiden) lyssnade Sugas på Bonfire. Bonfire och sedan Enya. Killen hade onekligen originell musiksmak.

High Fidelity är en jävligt bra film. John Cusack måste vara den mest underskattade skådis någonsin och Jack Black är nästan alltid bra.

Länge sedan...

Ännu en stressig dag till handlingarna. Nytt jobb med placering i Halmstad lät som en dröm för mig som nästan alltid pendlat till Göteborg och Helsingborg. De senaste tre veckorna har jag varit i Halmstad sammanlagt 4 (fyra) dagar. Jag börjar ångra att jag löste in övertiden.

Idag sprang jag på några jag inte sett sedan 90-talet. Åtminstone tror jag inte vi setts sedan dess. Gustens morsa och farsa strosade omkring inne på Clas Ohlsson och hade det inte varit för rösterna så hade jag förmodligen inte reagerat. Men med några sekunders betänketid var det en enkel match att identifiera dem. De hade nog svårare att känna igen mig. Detta trots att jag behållt min ungdom. Jag fick helt enkelt tala om vem jag var och till slut gick de med på att det verkligen var jag. Antar att senast de såg mig vägde jag 10-15 kg mindre och hade något mindre markerade vikar i luggen. Dessutom är jag ganska säker på att jag inte hade några gråa hår på den tiden. Nåväl, det var trevligt att återse dem.

Man har ju groggat rätt hårt i deras källare och käkat en del chips i deras soffa. För att inte tala om all den Cuba Cola jag måste vara skyldig.

Handbolls-EM. Missade matchen idag men nog börjar det likna Bengan boys litegrann. Särskilt målvakten tycker jag att jag känner igen. Var han inte med 1990?

P3 Guld

Tack!

Jag kan inte låta bli att ta åt mig lite av äran nu när Arch Enemy vann "Årets rock/metal" på P3 Guld. Dessutom fick jag (eller rättare sagt, min "stand in") gå upp på scen och ta emot priset.

Jag tackar mina fans som troget SMS:at och ringt mig genom åren.

OBS! Jag ger inga trumlektioner.

Storm i ett vattenglas

Jag tänkte tillbringa lördagen i soffan tittandes på tv medan stormen rasar utanför fönstret, men den omtalade stormen var en beskedlig rackare och jag blev tvungen att lämna soffan och bege mig in till stan. Visst friskade det i emellanåt men inte tillräckligt för att man skulle ha samvete att tillbringa dagen inomhus.

Handbolls-EM var roligare med Bengan Johansson.

Vad kostar det att få skjortor strukna?

Våren är här...

Imorse på väg till jobbet hörde jag klart och tydligt en Koltrast sitta och sjunga i ett träd. Vanligtvis är det en mycket angenäm påminnelse om att våren är i antågande. Idag är det den 17:e januari och då är det bara en kuslig påminnelse om att växthuseffekten har lurat upp den stackars fågeln 3-5 månader för tidigt.

Ger man Tumba ett finger...

...så tar han hela handen.

Visst var det lite rörande när Sven Tumba fick Hederspriset på Idrottsgalan. En helt makalöst idrottsliv men det man minns av Tumba är gubben med den enorma svadan och viljan att alltid synas. För SVT måste ha funderat länge när de lät Tumba få Hederspriset på bästa sändningstid. Det kunde onekligen slutat med att de fått bära honom från scenen och sliten mikrofonen från hans vitnade knogar. Nu lyckades Bosse Parnevik stoppa honom när han nämnt sin hemsida på nätet 3-4 ggr med tårar i ögonen. Sven Tumba har ett gott hjärta men ingen ska tro att han inte är en affärsman i fingerspetsarna.

I övrigt tyckte jag det var en väldigt proffsig gala. Peter Settman var lagom rolig och det var rätt skönt att slippa se TV4:s kuttersmycken med urringningar som visar naveln.

Rättegången kring Tito Beltran väcker onekligen starka känslor. Jag trodde inte det var möjligt att göra en såpa av en rättegång i Sverige. Men med hela Rapsody in Rock-gänget medverkande är det ju helt omöjligt för kvällstidningarna att inte slita alla inblandade i stycken. Ingen döms oskyldig men Tito har nog tjänat ihop till ett halvår på kåken. Detta är förmodligen inte första eller sista erövringen för hans del.

J-O Waldner förnekar sig aldrig. Skulle gratulera Zlatan men blev haffad av vakterna. Han bröt åtminstone inte foten...

Dokument inifrån

Varje vardagsmorgon när jag väcks av den förbannade väckarklockan har jag en låt i huvudet som förföljer mig i flera timmar. Det är inte samma låt varje dag. Ofta är det en låt som spelas flitigt på radion eller som jag på annat sätt utsatts för på dagtid. Nästan alltid är det en låt som jag aldrig själv skulle välja om jag var tvungen att gnola på den i ett par timmar. För så är det, det går inte att i mitt sömndruckna tillstånd sluta gnola på låten. Den sitter som ett gammalt tugg-gummi i en välmönstrad skosula. Ibland blir jag helt förbryllad av vilka låtar som dyker upp i skallen och många gånger undrar jag var de kommer i från. Imorse hade jag barnvisa jag inte ens kan texten på. I förra veckan blev jag glatt överraskad när jag gick ut till bilen märkte att jag visslade på "Champagne Supernova". Den har jag, mig veterligen, inte hört på snart tio år. Men tyvärr är det oftast låtar man matas med tills man blir kräkfärdig på radion. Hetast på gnol-listan ligger "Apologize", "Big girl" (nu kräks jag snart) och "Brother Oh Brother" (nu kräktes jag).

Annars försöker jag uppdatera mig i det hetaste. Man känner ju sig som en neandertalare när man gjort en egen "Best of kent - platta" och lite skön 80-tals hårdrock att ha i bilen. Så jag satt och noterade det mesta som man missat under 2007 när Grammis-galan visades på TV. Vissa har fått välförtjänt uppmärksamhet. Vissa har jag mindre förståelse för. Jag listar:

Överskattade:
Säkert!
Kent
Mange Schmidt
Laleh
Sahara Hotnights

Underskattade:
Mustasch
Hardcore Superstar
Winnerbäck
Miss Li
Timbuktu

Kul ny bekantskap:
Adam Tensta
Maia Hirasawa


The Hives måste få ett omnämnande också, men det vill liksom inte lossna riktigt för de begåvade dalmasarna. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen. The Hives kommer vara 2000-talets Ramones. Alla älskar dem men ingen köper deras skivor.

Saturdaynight fever

Rattade in sista omgången av Luuks "Videokväll med Luuk". Missade tyvärr direktsändningen. Ett förbannat trevligt program. I sista programet intervjuades Fredrik Wikingsson. Filip och Fredrik har för mig varit en grymt överskattad duo i många år. Ett och annat gott skratt har de framkallat men mest har det handlat om plumpa skämt på någon loosers bekostnad. Jag fick dock en helt annan bild av nämnde Wikingsson under intervjun. Jag slogs av likheterna med mig själv. Han berättade ganska självutlämnande om sin ungdoms upp- och nedgångar. Från den heta tiden innan tonåren till den tuffa under tonåren. Hur han i tonåren inte kunde förstå varför han helt plötsligt inte var en gångbar kavaljer längre men hur han så här i efterhand när han ser foton från tiden har full förståelse för varför han inte var het. Han beskrev den lätt alkoholmarinerade tiden från senare tonåren och framåt.

Flera gånger kom jag på hur jag satt och nickade igenkännande. Högstadie- och stora delar av gymnasietiden var ju en katastrof för mig, sett hur het man var på marknaden. Man satt ju varje rast och trånade efter tjejer som var mer utvecklade fysiskt än vad jag själv var i 25-årsåldern. De få gånger man överhuvudtaget fick någon kvinnlig uppmärksamhet hade man letat på avdelningen för skadat gods. Såväl fysiskt som psykisk var man undernärd. Vändningen kom först i 22-23 årsåldern. Kent, Oasis och Seinfeld räddade mig ur min själsliga förlamning. Jag slet ut "Verkligen"-plattan på min Technics. Minns med skräckblandad förtjusning en lördagkväll på Granatvägen där Fritz bodde på den tiden. Jag och Bill gästade som vanligt på en förfest och vi lirade "Don´t look back in anger" på Fritz Pioneer. Inte en gång, inte två gånger utan flera... Vi sjöng och skrålade med i den sorgliga texten tills halsarna svullnade. Det var inte vackert men under påverkan av stora mängder alkohol var det plåster på ensamma själar. En annan morloken lördagkväll minns jag också med ett vemodigt leende. Kvällen då jag introducerades i Seinfelds värld. Jag tackar Smuckers för detta. Smuckers var vid detta tillfälle en ny bekantskap. En tyst kille från Norrland (lapp) som blandade grogg på Hugolina och som kände Alex. Han bodde på Motorgatan ute på sunkiga Söder. Looser, tänkte jag och insåg att jag inte var ensam. Ljumna groggar i en trång soffa, i en trång lägenhet. Där såg jag ironiskt, sorgliga George Costanza sjunga "Hey, did you happen to see the most beautiful girl in the world" rakt in i mitt hjärta. Efter det missade jag inte ett avsnitt. Där någonstans inser jag att det finns fler loosers än jag. Att det faktiskt kan vara rätt kul att vara looser. Där vände det. Norra Kavaljerens dansgolv blev som ett hav av möjligheter helt plötsligt. Inte så att man helt plötsligt blev John Travolta i Saturday night fever men gud ska veta att jag gjorde mitt bästa. Gravt berusad dansade man tills svetten lackade varje lördag och fick man ragg var det bonus. Fick man det inte så hade man åtminstone jagat skiten ur spökena. A win win situation.

Det fanns en tid där Bill och jag allvarligt pratade om att tatuera in den kända posen från filmen på överarmen. Så här i efterhand är jag ganska tacksam att jag fegade ur.

2961!

Rubrikernas man igen

Dusan, dusan... Först kör han bakfull med sin bil på en cykelväg. Sedan gör han avbön i tidningarna och lovar att det aldrig ska upprepas. Sedan ska han till landslagslägret i Amerika med en lätt tjurig Lagerbäck över sig. Till sist droppar han bomben att han skrivit på för Zürich.

Detta är nog bäst för alla. Dusan får äntligen komma ut i Europa. HBK får några miljoner. Alla är nöjda och glada.

Nu läser jag till min stora överraskelse att även Emra Tahirovic är klar för Zürich. Vad är det som händer? Har vi någon kvast i styrelsen nere i Schweiz? Är dock inte övertygad om att kombinationen Dusan, Emra, Vasques och Zürich är lika med succé.

Zippydeeedooodaa...

Zippydeeedaay What a beautiful day!

Tour de ski

Idag har jag legat framför TV:n hela dagen. Det är ju skidor hela dagen på SVT med Tour de ski som höjdpunkt. Kalla är grym. Tyvärr är det inget omdöme jag vill ge de svenska herrarna och framför allt inte vallateamet. Får man ta av sig skidorna i uppförsbackarna är det fan i mig skandal. KLÅPARE! Annars är ju Tour de ski förbannat kul. Det kommer inom några år bli rena lagtävlingar där länderna åker för sin kapten. Precis som alla cykeletapp-lopp. Mycket intressant.

Dusan har fastnat i en nykterhetskontroll och förlorat körkortet. Skärpning, Dusan. Ska du bli en fotbollspelare nån gång så får det bli lite seriösare takter både på och utanför plan.

Invägning

Idag gick startskottet för "projekt 68 kg". Invägningen var som väntat en skräckupplevelse. 76,7 kg innebär att jag ska springa bort 8,5 kg till den 9:e maj. Jag har skapat en dagbok för ändamålet och för de som möjligen vill få inspiration att tappa några kilon maila mig så fixar jag access till dagboken. Jag tänker dock inte lägga ut allt till allmänheten då dagboken kan innehålla känsligt material för mig och mina medtävlande i vadet. För ett vad är det. Vi är idag tre medtävlande och alla har ett mål. Att slippa betala planksteken på PIO efter Göteborgsvarvet.

Nyårslöften

Okej, nu har det varit lite väl soft här på bloggen ett tag. Dags att summera helgerna och gå vidare. Julen är som vanligt lite väl överskattad. Mycket väsen för lite ull.

Missade helt och hållet SVT:s Strindbergserie.

Såg Arn. Helt okej. Filmen är trogen böckerna men regissören måste fått hybris. Filmen var nästan 2,5 timme lång och andra halvan kändes som enda lång reklamfilm. Eviga bilder i motljus med högtravande musik i bakgrunden. Filmen igenom bjuder inte på några större meningsutbyten mellan skådespelarna vilket kan tyckas vara ett enormt slöseri när man nu har samlat större delen av svensk skådiselit.

I mellandagarna sändes också en massa bra film på TV. Bäst är som vanligt Peter Dalles Ogifta par. Så vansinnigt träffsäkert. Varför får vi inte se Dalle i några filmer längre?

Charlotte Kalla. Hon är inte bara söt, hon kan åka skidor också.

Till sist: Nu är det dags att infria mitt nyårslöfte. När jag tog på mig kostymen på nyårsafton och brallorna satt som Mattias Fredrikssons trikåer och knapparna på skjortan flög all världens väg när jag böjde mig ner, då insåg jag att det var hög tid för "projekt 68 kg" igen. Förra året klarade jag uppdraget med en hårsmån och i år blir det ännu värre. Jag väger förmodligen ännu mer än för ett år sedan. Det blir snart invägning på gymmet.

Dessutom har jag lovat min sambo att hjälpa till med städningen hemma... Fan, vad osexigt.

Another year goes by...

Igår var det alltså nyårsafton. Fint väder för första gången på minst en månad. Då var det dags att fria. Det var liksom dags. Jag kunde helt enkelt inte dra ut på det längre. Med min romantiska talang fick det bli Grötvik. Ett par rejäla stenkast från ytterdörren.

Senare på kvällen firade vi det gamla året och det nya på hemma hos brorsan och hans fru. där avnjöt jag goda groggar, mouserande vin och vid tolvslaget en cigarr.