Reunion

Den här gamla bloggen hade jag i ärlighetens namn glömt, men när folk som inte träffats på många år träffas igen för första gången på länge då väcks många gamla minnen till liv.

Alla vi som var i Gustens källare var temat. 17 st dök upp på Pio drygt 20 år efter att det begav sig.
De flesta var sig lika. Några få hade förändrats mer än väntat. Det var hur som helst ett minne för livet och jag tackar Björn för initiativet.

Tillbaka

Okej. Vet inte varför men bloggen överlever ett tag till. Vi kör lite nostalgi och vi frågar Queen of Flott: Var och när?

Hur tänkte jag här?

Tjejer! Varför var jag inte hetast på stan i början på 90-talet!? Den här tröjan är ju makalös. 

Var bodde jag under den här tiden? Vallås äldreboende?!

Allvarligt. Ibland önskar jag att jag kunde resa 20 år tillbaka i tiden. Gå fram till mig själv, se mig själv djupt in i ögonen och säga; Skärp dig, för helvete!

Bredaxlad

Året var 1989. Jag hade hockeyfrissa, gick i nian och var smal som en sticka. Högsta modet var axelvaddar. Nu föll det sig så att alla hade skinnjackor vid den här tiden. Så även jag. På bilden nedan poserar jag i den autentiska jackan från 89. Det var denna jacka jag hade när jag färdades genom Vallås på min Limmo. Limmon (röd Suzuki K50 med effektljuddämpare) som fick sitt namn eftersom den var märkligt sänkt och hade en uppenbarelse som för vissa liknade en limousin. 

Numera ligger skinnjackan med de gigantiska axelvaddarna i en låda som jag vädrar varje gång jag flyttar. 

När lådan öppnas är det som att färdas drygt 20 år tillbaka i tiden. Man slås av två saker: storleken på kläderna och den fasansfulla klädsmaken. Generellt sett är kläderna i lådan fortfarande för stora. Då ska man ha i åtanke att jag troligen var nån cm kortare men framför allt 20 kg lättare 1989. Vissa kläder är så horribelt fula att man bara häpnar. Skinnjackan ligger på den bättre halvan. Likväl kan jag inte skiljas från några av klenoderna.

Tvätta är min hobby

Vem hade trott det för 10 år sedan? Att jag skulle sköta tvätten i ett hushåll på 4 personer. När jag var 27 lämnade jag fortfarande en resväska med tvätt i veckan till morsan. Samma väska var givetvis packad med struken och vikt tvätt på vägen hem. 

När min fru flyttade in till mig på Kaptensgatan tror jag inte att jag hade varit nere i tvättrummet i källaren. Ett år senare blev jag förbjuden att gå ner där efter en incident där tvätten var kvar lite för länge, strömmen bröts och tvätten var fast i maskinen. Minns även en översvämningsincident som jag kände mig helt oskyldig till men som var väldigt traumatisk. Det kändes som jag höll på att vattenfylla hela källaren.

Numera har jag ansvaret för tvätten hemma. Jag har en genomarbetad strategi för såväl tvätt som torkning. Det behövs då behovet av att tvätta är oändligt i vår familj.

Idag var det skjorttvättning. En ny skjorta som jag använda för några veckor sedan på en alldeles för blöt kväll fiskades upp ur tvättkorgen. Skjortan vittnade om en något omild behandling en hård kväll alternativt ett nattskift i en kolgruva. Eftersom ångesten efter den kvällen fortfarande är svår att hantera väljer jag att tro på nattskiftet i kolgruvan. Hur som helst blev skjortan ren och det är jag mycket stolt över. Jag har fortfarande en del kvar att finslipa innan min tvättning når perfektion. Att tömma fickorna innan kläderna slängs i maskinen är en akilleshäl. En mobiltelefon, avsevärda mängder mynt och sedlar, en tub klister(!) och nu sist bilnyckeln, har tvättats med blandat resultat. Bilnyckeln verkar ha klarat blötläggningen vilket är anmärkningsvärt och definitivt hedervärt för Mazda. Det sparade mig åtskilliga tusenlappar. Mazda cx7 är kvalitet. Till och med när det gäller bilnyckeln visade det sig.

Nu när vi snart ska flytta till lägenhet igen med tvättstuga i källaren så kommer mina färdigheter att sättas på hårt prov. Tvätt-tider blir onekligen en utmaning.

Trätoffle-Roy

Såg Trätoffle-Roy igår. Det märks inte bara på mig att det är 24 år sedan jag gick på högstadiet. Man kunde räkna årsringarna på Roy också. Inte minst den påfallande brist på hållning som numera karaktäriserar hans gestalt satte ett djupt avtryck på mig. Bäst beskriver man hållningen som att han fastnat i övningen fällkniven någonstans på mitten och har inte kommit loss.

Silverado - en underskattad western

Ligger hemma och tycker synd om mig själv. Julia är sjuk och det blev ingen kväll på Pio som planerat. Linda och William är i Stockholm och det är inte mycket på tv. Men Tv4film lirar Silverado. En gammal westernklassiker. På något vis kommer man undan med en rätt risig film bara det är en western. Älskar cowboys. Allways have. Silverado får 3 Alfahannar. Starka.

Måste leta upp mitt cowboybälte. Det jag erövrade på Mårtenssons en gång i tiden.

Glödhet

Ibland, alldeles för sällan numera, tittar jag mig i spegeln och tänker: Hallå, jag ser ju inte så tokig ut!

Förr inträffade det nästan undantagslöst på lördagar efter en runda på gymmet och en halvtimme under lysrören. Den där "looking good"-känslan förstärktes sen med rikliga mängder alkohol och kvällen slutade alltid på Mårtenssons scen, svettig som Elvis i Las Vegas, dansande som John Travolta.

Numera inträffar den där känslan oerhört sällan och nästan undantagslöst på sommaren när man fått lite sol, tappat några kilon, varit några gånger på gymmet och gjort sin årliga klädesinköpsrunda.

Man känner sig stekhet. Man blir 10 cm längre, går med mjuka rörelser, gärna i takt med en låt som spelas i omgivningen och det känns som den naturligaste saken i världen. En sådan dag kan jag gå på stan med en systempåse i handen och få det att se ut som en dyr accessoar. En sån dag känns det som att alla tittar på mig som om jag vore James Dean eller Steve McQueen. Det är en härlig känsla. En euforisk känsla.

Idag är det ingen sån dag...

Barndomsidyllen Vallås på 80-talet

Jag vet att jag är sorgligt kapitel i nostalgi, men jag kan inte låta bli. Världen var lite mindre komplicerad förr. Inte nödvändigtvis bättre men definitivt mindre komplicerad. Nu när jag inte längre behöver åka till Vallås så är det som att alla minnen måste fram från tiden när jag bodde där. De sista åren när mina föräldrar bodde på Ängsgård så kändes området ledsamt och en smula förfallet. Möjligen är jag färgad men tiden har inte varit till Vallås fördel. Det har inte åldrats med den värdighet mina minnen kräver.

Denna småsuddiga bild tagen utanför mitt hem på Ängsgård med brorsan, hans kompisar och Gusten, gör mig nästan tårögd. Det vilar något lugnt och harmoniskt över hela stämningen. Jag ser en oförfalskad glädje och ett stort intresse för att få vara med på bild. Något som man har svårt att förstå idag med kamera i varje telefon. Till och med förbipasserande följer spektaklet med, till synes, stort intresse.

Bilden måste vara tagen sommaren 85 eller tidigast sensommaren 84. Gust började i min klass på mellanstadiet och innan dess hade jag ingen koll på den gänglige grabben. Slås av att jag ser så makalöst mycket yngre ut än han på bilden. Å andra sidan ser jag ju ut att vara jämngammal med min fem år yngre bror.

Mitt första tydliga minne av Gust är en ytterst pinsam Legohistoria där min granne Henke var inblandad. Jag var ingen stor Legofantast men hade väl lite Lego och under en period var det roligt. Byggde lite på frihand med några få udda legobitar och jag minns att jag och grannen byggde varsitt hus utan tak så att man kunde flytta gubbarna lätt inne i huset. Vi pratade lite Lego i skolan och då antar jag att Gust på något sätt blev involverad. Han följde med hem och fick se mitt fantastiska legohus och lyssnade artigt när jag berättade om alla finesser. Sen följde jag med hem till Gust första gången och fick se hans källare... Jag hade aldrig sett något liknande. Han hade ju en hel stad uppbyggd på ett stort bord med allt byggt efter ritningar. Jag var chockad och minns hur jag skämdes över hur otroligt futtigt mitt eget bygge var.

Gustens källare var sen till mångas glädje under 10 år.

OBS! Bilden ovan är tagen på samma ställe och i nästan exakt samma vinkel som bilden nedan. 5-6 år skiljer dem åt.

Nyårsafton 92-93

Skådar upp i skyn och ser raketer i mängder. Tänker; helvete vad pengar vi har här i Söndrum... fortsätter tänka att om nått år när barnen är vakna vid midnatt ska jag köpa riktigt feta raketer... sen slår nostalgin sina klor i mig. Nyårsafton 92 tror jag det var. Kan vara fel på ett år fram eller tillbaka. Jag och min eminenta dryckeskavaljer, Johansson, hade varsin 37:a Renat. Vi var inte bjudna på någon fest men var välkomna "lite senare" på kvällen när fingästerna hade ätit. (ett vanligt förekommande fenomen på den tiden förresten. Att efter middagen plocka in eliten, gycklarna, de som inte tillhörde den innersta kretsen men var tillräckligt intressanta för att förhöja en fyllefest. Anyway, Johansson och jag satt hemma hos mig på Ängsgårdsvägen och käkade flott, tömde varsin Renat och eldade på varandra till vi nådde ren skär adrenalinkick. Tiden började närma sig när vi förmodligen var välkomna på festen på ett annat ställe på Vallås. Vi tog våra svindyra raketer, våra Renatflaskor (som nu var fyllda med Cola för att dra nytta av de sista värdefulla dropparna i flaskan). Det susade bra mellan öronen och vi skulle givetvis cykla i den svinkalla natten. Det gick en aning vingligt och tämligen omgående blev det tvärstopp då kassen med raketer fastnade i ekrarna i framhjulet. Som i ett mirakel undkom jag utan blesyrer men mertalet av raketerna gick sönder. Vi lät oss dock inte nedslås av detta, begav oss snabbt till festen och vid 12-slaget var det dags att avfyra de trasiga raketerna. Pinnarna var avbrutna men om man fäste dem i en av grannarnas brevlåda så gick det att tända raketen. Ett litet krux, den vägrade lämna brevlådan. Större stjärnfall har inte skådats varken före eller efter på den gatan. Nytt försök... Denna gången lät vi raketen helt sonika ligga på gatan i riktning bort längs Villakvarteret. Succén var ett faktum. Folk slängde sig desperat in i häckar, bakom staket mm när raketen susade förbi längs gatan. Nytt stjärnfall på tre meters höjd...

Helvete vad roligt det var. Men idag hade jag fått hjärtinfarkt.

For the rest of us

Så här års saknar man Festivus. Det var tider när Bagels, Seinfeldmaraton och Klamydiahallen var the Shit.

Vallås hårda grabbar 1989

Dessa två spöklika figurer som sticker fram sina likbleka nunor bakom några träd på Vallås 89. Såhär drygt 20 år senare kan jag plötsligt förstå varför den vänstra av dem hade öknamnet Svallvåg. Den andre ligisten ser mer mordisk ut än han i verkligheten var. Ett uppsträckt långfinger i en svart skinnhandske var kanske det mest anarkistiska en 15-åring kunde tänka sig just då.

Jag tror detta var samma vinter/vår som vi blev inblandade i Vallås berömda gräsbränder. Bill skulle fjutta på en stolpe med bensin stampad från Q8-macken i backen bakom Vallåsskolan. På den tiden var det det mest olagliga vi kunde hitta på. En och annan hundlatrin fick sätta livet till. Det var tämligen underhållande att se dem brinna.

Okej, bakgrund: Vallås var på den här tiden tämligen tämligen harmlöst. En och annan värsting härjade men på det hela taget ett ganska lugn stadsdel i utkanten av Halmstad. Men varje vår när solen torkat de stora gräsytorna som omger Vallås blev det bråda dagar för brandförsvaret. Brab, O ttemo, Fritz och grabbarna var som gående facklor på ängarna. Den här våren hade det varit värre än vanligt. Brandkåren hann inte tillbaka till brandstationen innan det brann på nytt ställe. Invånarna började tröttna.

Så en kväll när Bill och Blixten åkte omkring på sina moppar på Vallås var det dags. Efter att ha stampat lite bensin på Q8 skulle de i vanlig ordning göra livet surt för Vallås hundägare. Resten av gänget strålade samman med Bill och Blixt vid skolan och varpå vi begav oss upp på backen bakom skolan. Där skulle Bill göra av med det sista av bensinen på en lyktstolpe. Jag minns inte riktigt men antar att det började brinna för ur mörkret kom plötsligt någon springandes för att ta fast pyromanerna. Vi var ju ganska raska på den här tiden och försvann snabbt som ögat. Men Bill hade av någon anledning stängt av tändningen på moppen och hade nycklarna i fickan. I paniken lyckades han inte få igång moppen i tid och blev infångad av någon förbipasserande granne. Det blev polisförhör och anklagelser om att vi låg bakom alla gräsbränderna på Vallås. Vi var oskyldiga givetvis och inget hände men det var några turbulenta nätter med lite sömn och dåligt samvete innan allt lugnade ner sig.

Klassiska element i klassisk miljö

Ett legendariskt foto. Taget av okänd på Motorgatan någon gång åren runt Millenieskiftet. Fotot innehåller några klassiska element. Trots det suddiga fotot kan man urskilja Higgins Norrlands Guld, den blå Brännvins flaskan. Higgins nedsuttna tvåplatssoffa, två par identiska kopior av Elvis Las Vegas brillor. I bakgrunden skymtas Higgins 0,5 m3 stora kök. Min frissa är också legendarisk. Legendariskt ful. Hur tänkte jag?

Schnitsare med mos

Jag såg Rodrigo igår.

Ni vet han som stod i flottkiosken vid Sannarpskolan och serverade Schitsare med mos till finniga gymnasie-elever. Han var sig lik. Lite grått hår men lika vindögd.

Jag tror jag hade svultigt ihjäl om inte Rodrigos kiosk funnits. Man var ju fullständigt utmärglad under skoltiden.

Lupiner

Dessa ganska spektakulära blommor som såhär års växer i varenda vägkant. De pryder landskapet men sprider sig som digerdöden. Varje år när de blommar kommer jag att tänka på midsommarafton 2001. Bill hade sedan ett par veckor tillbaka sällskap med en tjej som vi blivit inbjudna till med armbågen. Denna sommar hade vi dessutom under flera veckor Higgins på besök. Sommaren var på många sätt legendarisk men om midsommarafton finns mycket att berätta. Det var, om jag inte minns fel, Higgins, Fritz, Lage, Ida(!) och givetvis Bill & jag. Festen var i Gullbrandstorp och först när vi sitter i bilen på väg ut kommer vi på att vi inte har något till värdinnan. En tvärnit i en slänt vid Vallåssjukhem öppnar passagerardörren och släpper ut en svettig Higgins som nappar åt sig ett fång lätt misshandlade lupiner. Värdinnan mottog gåvan utan någon större entusiasm men vi menade givetvis att det var tanken som räknades. Kvällen var sedan smått legendarisk med ett gäng surrealistiska händelser.

Talk Dirty To Me

Läste att Bret Michaels fått en svår hjärnblödning. Tydligen är det kritiskt. Nu var väl inte Bret den som hade svårast att hålla sig borta från drogerna i POISON men jag har svårt att tänka mig att han levt ett drogfritt liv. Någon gång får man väl betala priset. Jag hoppas givetvis att han klarar sig. Förutom att Poison lirade sorglös partyrock så levererade de ovanstående sanslöst coola vinylomslag till sin första platta. Jag saknar vinylen...

Mördarn

HBK meddelar att Lasse Jacobsson tar över huvudansvaret efter Jannes avhopp. De meddelar vidare att Mikael Svensson rekryteras som assisterande tränare. Det sistnämnda är riktigt glädjande. Nu ser vi fram emot en ny säsong.

Mer sport. Den tragikomiska följetongen om Tigers sms-otrohet fortsätter. Det går inte en dag utan att någon ny älskarinna ger sig till känna. Att Tiger har skitit i det blå skåpet råder det ju inget tvivel om men frågan är hur många av alla damerna som är mytomaner. Även om man lider med Elin så kan jag inte se lite komik i det hela.

Det senaste är att någon fått för sig att lira in en vuxenfilm om hela storyn. Filmens självklara namn: Tigers Wood.

Om Tiger känner sig deppig kan han ju alltid slå Bill en signal. Han har erfarenhet av att bli ertappad med känsliga sms. I Bills fall tror jag det var positivt även om det sved en aning i början. Glömmer aldrig ett telefonsamtal: "Du måste hjälpa mig! Hon slänger ut möblerna, min tv och allting". Efterföljande helg var jag och sherpan Fritz nere och hämtade möbler. Efter några månader hemma hos mamma och pappa var Bill åter på grön kvist. Lägenhet på Kaptensgatan och en klassisk singelsommar tog sin början.

Trädet

Ett träd vållar upprörda känslor mellan invånarna på Landfästet och kommunen. Kanske inte jätteintressant men när jag lyckats lista ut vilket träd det handlar om så blir jag också upprörd. Det är ju ett klassiskt däckarträd...

Året var 93. Undertecknad och Bill hade på försommaren tagit studenten. En lysande framtid var utstakad. Vi visste inte om det bara. På den tiden var man depressed 7 dagar i veckan och för första gången sedan i sjuan hade jag inget sommarjobb. Jag knäckte svart som brödknalle på morgnarna och såg fram emot att få starta psykologistudierna (enda kursen med platsgaranti) på Halmstad Högskola. Det börjar bli höst och jag hade precis fått ut veckans förtjänst i cash (800 kr om jag inte minns fel). Veckan skulle krönas som det brukas med en bläcka och en cykeltur (inkl pitstop vid Bobs lake) till stan. Bill var en aning oslipad på sitt bruk av alkohol på den tiden och däckade inte sällan om det bar sig på det viset. Denna kväll var en sådan kväll. Jag minns föga från besöket i stan men jag tror att jag var relativt nykter men min vapenbroder hade mycket svårt med balansen. Jag var en klok herre redan på den tiden så jag insåg att Bill säkerligen mådde bättre i hemmets trygga vrå och jag beslutade att vi skulle ta våra cyklar och dra oss hemåt till Vallås. Att cykla var stört omöjligt, men med lite fantasi lyckades jag få Bill till att gå lutandes mot cykeln och sedan styrde jag. Vi gick över järnvägsbron och nådde Landfästet innan Bill la sig under Trädet för att vila. Inte bra skulle det visa sig. Han vägrade att resa sig trots starka påtryckningar från mig själv och ett uppbåd grannar. Folksamlingen blev allt större vilket bekymrade Bill ringa.

Efter en timmes tillnyktring och några mindre välplacerade spyor fick jag upp Bill på cykeln. Denna gången cyklandes. Vi tog vägen genom Furet och när vi var i höjd med Folkets park blev vi omkörda av en polisbil och jag befarade det värsta. Jag bad Bill att skärpa sig ordentligt och att han skulle betänka fyllecellens nackdelar. Uppskärpningen tycktes hjälpa och polisbilen rullade vidare till synes utan reaktion. Väl framme vid Stena Metall stod bylingen där och stannade oss. Inga lampor på cyklarna. Bill lyckades artikulera sin adress med myndig stämma och extra tydlighet och vi fick varsin svidande böteslapp. Till råga på allt samma belopp som jag tidigare under dagen kvitterat ut för en veckas verk. Depressed var den tidens ständigt återkommande ord...

Jag ska köpa vinare för pengarna...

Under semesterns sista skälvande timmar var jag en sväng på Eurostop i ett ärende. Man är sällan där nuförtiden. Det ligger liksom på andra sidan stan och har man inget omedelbart ärende så finns det affärer på närmare håll. Nu hade jag ett ärende dit och eftersom jag är en fördomsfri människa så tog jag knappt notis en något opolerat klädd man med ovårdat hår mötte mig i entrén, bärandes på en toalettpappersbal. Med bara några meter mellan oss kände jag igen varelsen. Det var Micke Lindstad. Grabben som dök upp i vår klass på Vallåsskolan från ingenstans (tror det var Gislaved) på högstadiet. Han hade, om jag inte minns helt galet, ett brokigt förflutet och var kanske inte överdrivet engagerad i skolarbetet. En annars trevlig kille som förvisso rökte som en borstbindare redan i tidiga tonåren men han var sällan eller aldrig inblandad i bråk. Två saker har etsat sig fast i mitt minne: Han lyckades få ett rätt på ett matteprov genom att svara 4 på alla frågor. Snacka om flyt. Den andra saken är att han hade en favoritlåt, Micke Rickfors Vingar för pengarna. Han gick glatt omkring och mumlade den låten och till slut var någon tvungen att fråga varför den annars ganska trumpne klasskamraten var så glad i den låten? För Micke var det självklart. Han sjunger ju "Jag ska köpa vinare för pengarna". Det var med tudelade känslor man tvingades uppmärksamma killen om den mindre avvikelsen från originaltexten. Det är hur som helst en klassiker.

Tillbaka till Eurostop. Lindstad kom alltså gåendes med en bal toalettpapper. Inget mer, inget mindre. Efter mitt korta ärende inne på Eurostop gick jag ut samma väg och då stod Micke kvar utanför och avslutade ett samtal med en annan skön lirare. Sedan hoppade han upp på en gammal sliten Yamaha DT (kunde mycket väl vara Stebes gamla trotjänare), slängde balen över tanken och gasade. Han försvann i ett avgasmoln med adress bort mot Andersberg.

Det var med många tankar i huvudet jag åkte därifrån. Först och främst var jag imponerad över att Lindstad överlevt. Han måste vara 36 år i år och få om ens han själv kunde väl förutspå en sådan lång och framgångsrik karriär. Jag bifogar ytterligare en klassiker. Klassfotot från nian (och säg aldrig att jag inte bjuder på mig själv). Lindstad saknas på fotot, men där finns många andra härliga karaktärer. Jag tror jag återkommer till dem...

Fan, vilken ståtlig människa man var redan på den tiden. Inte konstigt att det gott så bra för mig.

Mr H rekommenderar:

P4 Retro. Ja, ni läser rätt. Mr Hyde har gått över till P4. De grå tinningarnas kanal. Den putande ölmagens och morgontidningsgenerationens kanal. P3 går fortfarande bra men jag känner att jag inte riktigt matchar deras målgruppsprofil längre. Det är snack om oskuld, analsex och hbt. Det är jag inte längre så intresserad av. P4 har radiosporten, Ring så spelar vi och P4 Retro. I sommar kör Clabbe af Geijerstam varje lördag ett tema i nostalgins tecken. I lördags var det P4 Party och jag gick fullständigt i spinn. Det är ingen hemlighet att jag är en gammal hängiven Rakt över disk supporter. Varje fredagkväll startades med att Clabbe körde partylåtar så att man gick in med rätt känsla inför helgen. På den gamla goda tiden var det Italian disco som var det hetaste och i lördags lyckades Clabbe sy in en klassiker från Scotch. Kan rekommenderas (OBS. Tänk på att musiken inte fungerar på vardagar. Vänta till fredagen och njut.).

Annars är allt som det ska. Jag har börjat jobba igen och då kom värmeböljan. Vad vädergudarna inte hade räknat med var att jag hade det lugnt på jobbet första veckan så jag kunde ta ledigt ett par eftermiddagar. Vilket innebär att jag fick lite sol denna sommaren också.

Allt är dock inte som det brukar. Jag var en sväng på Leffes After Beach i lördags. Det har annars inte tillhört min favoritsysselsättning. After Beach var tid då man med fördel gjorde sig i ordning inför kvällens groggande. Att gå från stranden till baren och sedan hem för att tvaga sig var en garanti för en trög förfest. Nej, hem direkt från stranden så att man kommer stekhet och hungrig till det annalkande groggbordet. En annan sak som inte gick som det brukar i helgen var att HBK slogs för sin heder igår. Paniken syntes i laguppställningen och på förhand såg det ut som ut som en given förlust. I en kombination av att klubben slogs för sin existens och att Kalmar såg riktigt mätta ut efter 6 raka segrar, så var 2-0 segern riktigt rättvis och väldigt efterlängtad. Janne Andersson hade nog inte långt till tårarna när han intervjuades efter matchen. Jag avstår från att kräva hans avgång denna vecka...