Apple tv

Johan Falk - Spelets regler. Filmen låg inte högst upp på önskelistan men någon i familjen tycker väldigt mycket om Frank Wagner och då är det bara att gilla läget. Filmen går i samma hjulspår som sina sex föregångare. Lite långsammare tempo, lite fler Lexus, lite trögare bus men samma gamla Johan Falk. De viker inte en tum från formatet från den förra serien av filmer. Mörka Göteborgsvyer, svartklubbar på Hisingen, någon vända på tysklandsfärjan. Allt är som vanligt. Någon stor film är det givetvis inte. Det finns en anledning till att den inte är ämnad för bio. Mycket är rätt taffligt gjort men samtidigt vet man vad man får. Som att se en Stalone-rulle ungefär.

Betyg: 2 väldigt svaga Alfahannar.

Betyget för att hyra film på Apple-tv får dock ön så länge inte godkänt. Fattar inte hur man lägger på text. Apples minimalistiska menyer är inte alltid till sin fördel. Sen var det åtminstone 6-7 ofrivilliga avbrott i filmen medan den buffrade. Däremot var bilden bra.

Glödhet

Ibland, alldeles för sällan numera, tittar jag mig i spegeln och tänker: Hallå, jag ser ju inte så tokig ut!

Förr inträffade det nästan undantagslöst på lördagar efter en runda på gymmet och en halvtimme under lysrören. Den där "looking good"-känslan förstärktes sen med rikliga mängder alkohol och kvällen slutade alltid på Mårtenssons scen, svettig som Elvis i Las Vegas, dansande som John Travolta.

Numera inträffar den där känslan oerhört sällan och nästan undantagslöst på sommaren när man fått lite sol, tappat några kilon, varit några gånger på gymmet och gjort sin årliga klädesinköpsrunda.

Man känner sig stekhet. Man blir 10 cm längre, går med mjuka rörelser, gärna i takt med en låt som spelas i omgivningen och det känns som den naturligaste saken i världen. En sådan dag kan jag gå på stan med en systempåse i handen och få det att se ut som en dyr accessoar. En sån dag känns det som att alla tittar på mig som om jag vore James Dean eller Steve McQueen. Det är en härlig känsla. En euforisk känsla.

Idag är det ingen sån dag...

Mauritz

Idag har jag namnsdag.

För 38 år sedan begåvades jag med tre namn av blandade karaktärer. Än i dag har inte fått ett rimligt svar på hur det gick till när mina föräldrar enades om den, låt mig säga, udda kombinationen.

Mauritz, Daniel, Kenneth... Sug på de namnen ett tag. Låt de rulla några gånger på tungan och låt de sedan sakta sjunka in. Antar att ni sen med lätthet förstår att jag under tidiga skolår gjorde allt vad som stod i min makt, för att hemlighålla just Mauritz. Tidvis fungerade det bra. I lågstadiet passerade namnet, i det närmaste, obemärkt förbi. Jag tror alla var så nervösa när man skulle börja skolan första gången att man helt sorterade bort vad fröken läste upp vid uppropet. MAURITZ, DANIEL, KENNETH? Ja, svarade jag med förlägen röst. Man kunde höra en knappnål falla men jag minns inga fniss den gången.

Sen dröjde det till fjärde klass innan det var dags för nytt upprop med samtliga namn. Denna gång med ny lärare och några nya klasskamrater. Denna gången lät sig inte fnissen vänta. Minns inte vilka som genast såg det självklart humoristiska i namnen, men GUST brukar vara uppmärksam och noterade säkert detta vid tidpunkten. Däremot missade en notorisk retsticka som Brab detta helt.

Det gjorde han emellertid inte i sjuan. Då satt jag med hög puls och inväntade arkibuseringen. Hela tiden nervöst sneglande på Brab som fått nys om att jag hade ett namn som var till stort nöje för en del andra men som var hittills okänt för honom. Nu räknade han emellertid med att, utan ansträngning, få ta del av den känsliga informationen och log mot mig med elak blick. Då kom överraskningen när den nya klassföreståndaren nöjde sig med att bara läsa upp tilltalsnamnen. Brab hotade givetvis mig med stryk om han inte fick reda på vad mitt fullständiga namn var. Men jag tog självklart hellre stryk än att delge detta till högstadiets mest effektiva megafon. Minns också att det krävdes mer eller mindre bestickning för att de välunderrättade i klassen skulle hålla den intrikata informationen hemlig. Givetvis var det en ojämn kamp som jag förvisso höll ut förvånansvärt länge men som jag var dömd att förlora. Tids nog vann Brab den fighten och namnet blev allmänt känt. Till Brabs stora missnöje blev dock effekten av avslöjandet inte alls så smaskigt som han förväntat sig. Han hade investerat mycket tid och energi för att få loss det namnet.

Idag är jag emellertid luttrad och har förlikat mig med mitt öde. Jag har vuxet in i namnet kan man säga. Idag är jag Mauritz, Daniel, Kenneth på riktigt.

Grattis William

Ligger på ett hotellrum i Karlstad och kan inte sova. Idag fyller min son 4 år och jag är inte hemma och kramar honom. Det är inte vackert.

Dessutom lurade jag honom att tro att han fyllde år i lördags så vi kunde fira då istället. Praktiskt men inte sant. Lögner är aldrig bra och jag har dåligt samvete. Mest för att jag aldrig är hemma.

Så om du någonsin läser detta, William, grattis! Jag älskar dig! Du är bäst.

I got a bad feeling

Livet ter sig inte fullt lika okomplicerat nu när man sitter här med en uppdrucken grogg i handen och alla gästerna gått hem. Jag har en dålig känsla av att mycket av det som tedde sig omåttligt roligt ikväll kommer att te sig en smula fattigt imorgon. Jag spår att mitt humör kommer präglas av huvudvärk, stor trötthet, sinnessvaghet och kort stubin under morgondagen.

All förändring är inte nödvändig

Jag älskar nya skor. Men de ska vara likadana som mina gamla. Så jag har letat hela sommaren. Gått i trasiga skor, gått med skor som skaver men igår hittade jag dem.

KM

Körde mitt första klubbmästerskap på cykel vid 38 års ålder idag. 4 varv på en blåsig runda i Steninge. Jag vann inte. Jag hängde med i ett varv innan släggan slog till.

Det är inte det att jag är i dålig form. Jag har bara otur när jag trampar.

Hippiedy fucking hurray

38 år idag.