fredag, januari 18, 2019

Bedagad

Hade finbesök i mellandagarna. En stridshingst av gammalt gott slag hälsade på. När vi numera alltmer sällan ses så blir det en del nostalgiska tillbakablickar. Minnen från ett annat avlägset liv ältas, gärna återkommande och i form av åldrande bilder, filmer och musik oftast ackompanjerad av en nätt mängd berusningsmedel.

I ett försök att bryta det mönstret valde jag att bjuda in ett par andra bekanta. De råkar dessutom vara svågrar till varandra och till mig. Jag tog dock det säkra före det osäkra och bad min familj att lämna huset under eftermiddag och kväll så att vi kunde vältra oss i den ädla konsten att begå åtminstone en tre-fyra dödssynder.

Kvällen avlöpte till en början väl. Mina svågrar är inte nödbedda varken när det gäller mat eller dryck och mitt finbesök tycktes trivas ypperligt. Någonstans en dryg timme innan midnatt kom således min familj hem och jag tänkte en stilla tanke att det då var det dags att avrunda kvällen. Så blev det emellertid inte. Min fru satt med ett tag och tycktes inte misslynt av vårt vältrande i icke längre modern musik. När fredagen sedan blev lördag beslöt sig min fru för att gå och lägga sig och bad oss vänligt att sänka volymen. Vid det här laget hade jag emellertid inmundigat en försvarlig mängd starkblandad grogg och förmågan att ta rationella beslut var så att säga åsidosatt. För att tala klarspråk blev den sista timmen av kalaset ett sjöslag som trakten sällan skådat. Det skrålades, det dansades, det var oönskad nakenhet. Mina stackars barn kunde inte längre sova och såg någon annan främmande person i pappas kropp. Till slut blev min fru heligt förbannad och stämningen dog tämligen omgående.

Vaknade dagen efter med en avlägset bekant känsla av att minnet inte
sträckte sig över hela kvällen (Denna tes styrks av att det mesta av ovanstående är återberättat från andra.). Ögonen flackar först försiktigt runt i rummet i hopp om att lyckas lokalisera mig utan minsta rörelse. De första sömndruckna minuterna avlöpte utan minsta spår av skandal. Då räknar jag inte halvdruckna julöl på barnens rum och tre tomma spritbuteljer i köket. Jag stillade den värsta ångesten när jag såg att resten av familjen fortfarande sov. Telefonen hittades inom rimlig tid och huset såg märkligt nog nästan städat ut. Läste ett par meddelande jag fått medan jag sov och trots att jag upprepade orden för mig själv flera gånger kunde jag inte förstå innebörden. Efter en lätt förvirrad chat fick jag klart för mig att min gode vän hade beslutat sig för att ta en nypa luft innan taxin anlände och började så sakta gå hemåt i duggregnet. Att taxin sedan kom och hämtade upp det resterande sällskapet hjälpte inte eftersom han då var uppslukad av mörkret. Den långa vandringen blev ännu längre då telefonen upphörde att fungera. Dessbättre har varje god man än ännu bättre partner som mirakulöst nog lyckats lokalisera var den, vid den tiden, molokna mannen befann sig innan telefonen slutade fungera. Hon tog ett resolut beslut och begav sig ut på jakt mitt i den regniga natten. På en enslig gata hittades han till slut och kunde nå Vallås i arla morgonstund.

Jag fick sedermera sona mina försyndelser i form av numera sällsynt kraftigt bakrus och som vanligt vidhäftande svår ångest. Värst var ändå att jag blev utfryst av familjen hela lördagen. Å andra sidan var jag inte i stånd att varken försvara mig eller gå till attack. Som brukligt när jag har mina gränslösa aftnar följer veckor av nedsatt fysisk och psykisk funktion. Allra värst är att mitt immunförsvar tycks ge upp och jag har därför sedan tre veckor begåvats med en förkylning som, jag på goda grunder förväntar mig, förkortar mitt redan för korta liv.

Kort sagt är livet inte längre en dans på rosor. Jag är numera en bedagad man i den inte alltför gyllene medelåldern.