Det måste vara ett missförstånd...

Har någon glömt att vrida på strömbrytaren för våren? Det är allsvensk premiär på Örjans Vall om två veckor och i Halmstad pulsar vi omkring i halvmeter hög snö. Det har snöat varje dag sedan i fredags och jag börjar bli seriöst orolig för att detta är istiden. Arbetet går minst sagt knackigt. I mitt fall fungerar det dåligt med devisen "Ett inställt möte är också ett möte". Kommunikation är viktigt och prisad vare internet och webmöten.

Tur då att det är OS så att vi har något att vila ögonen på. Det går inte att låta bli att nämna längdherrarnas triumf i skiathlonen. Vilken makalös succé. Sällan har man sett något mer rafflande. Längdskidor är för Vinter-OS vad friidrotten är för Sommar-OS. Lite vassare och lite finare. Att Emil totalfloppade på sprinten och att sprintstafetterna trots ett silver blev en besvikelse är svårt att smälta men Hellner, Olsson och Södergrens bragd i skiathlon förlåter allt. Till och med skidskyttarnas genomklappningar.

Mitt medaljtips ser ju halvhyffsat ut. Jag hade räknat med ett guld i sprinten men annars ser det bra ut. Jag tror vi har fem riktigt bra medaljlägen kvar. 2 stafetter, 1 damcurling, 1 hockey, 1 chans på antingen femmilen eller tremilen. På dessa tar vi tre medaljer varav jag hoppas ett är guld. Låt det bli i herrarnas stafett... Facit så här långt: 3 guld, 2 silver och 2 brons

Det snöade... punkt.

Just nu är det kul med OS. Man har överseende med idiotiska arrangörer och ett riktigt skitväder när Björn Ferry levererar. Den roligaste guldmedaljören sedan Wassbergs dagar. Trots enorm besvikelse över vädret höll han sig cool häromdagen och levererade klassiska citat.

Idag är det den bästa potentiella gulddagen på hela OS. Sprint med Emil Jönsson, sprint för damer och Anja Pärson. Jag tror hon blir farlig.

Jag vet att det är typiskt svenskt att tycka så här men det känns som det är ett renare OS än på mycket länge. Argument för mitt påstående är att Ryssland har 0 (noll!) guld hittills. Gamla Warzawapakten har legat mycket lågt än så länge och jag antar att det är fördomsfullt men jag tar det som ett gott tecken.

Vinner inte Emil Jönsson idag kommer jag bli mycket besviken. Längdsprint är definitivt vinter-OS motsvarighet till sommar-OS 100 m. Emil är Usain Bolt.

Kalla

Glöm Nagano och Salt lake City. Glöm vad jag skrev tidigare. Det är OS-guld och Kalla är drottning. Nu tror jag stenhårt på mitt tips igen.

Vi leder över norrmännen i antal guld!

3D

Avatar. Nu har jag sett den. I 3D dessutom.

Nagano, Salt lake City, Vancouver...

Optimismen spirar dagarna innan OS. Sedan hinner Helena Jonsson knappt ta sig över mållinjen innan man får Deja Vu-känslan. Salt lake City, Per Elofsson är taggad till tänderna på första distansen och första dagen. Han möter en bloddopad Muehlegg och går fullständigt in i väggen. Då var det OS:et slut för debaclen fortsatte genom hela spelen. I år börjar det likadant. Christer Ostbåge är så dålig på att dölja sina dopingmisstankar mot den segrande slovakiskan att man rodnar. Visst kan man ha sina misstankar men så fort en svensk vallat med klister eller tappat formen så har vi svenskar den dåliga smaken att vädra våra misstankar. Det klär oss inte.

Turin framstår alltmer som ett mirakel. 7 GULD. Hur gick det till?

Nu har jag inte gett upp hoppet helt, men jag inser att mitt tips om 4 guld kan bli svårt att nå. Det är ju förövrigt först idag som OS börjar på riktigt. Längdskidorna. Nu ska vi se Northug. Kan han hålla samtliga dopade fd Sovjeter bakom sig? Svenskhoppet, Hellner tippar jag på 15:e plats. Sen har vi Kalla. Där finns det ett visst medaljhopp, men alla medaljer utom guld är ju värdelösa. Jag håller med Zlatan. "Att komma tvåa är som att komma sist." Det är bara i OS man verka tycka annorlunda...

Vaktmästaren i magen

Det bullrar, det värker och jag får feber. Nånting är fel med min mage. När jag överlevde kräksjukan i julas trodde jag att jag hade 5-6 magsjukefria år framför mig. Det höll i en dryg månad. Förra helgen låg jag åter och kramade porslinet och trots snabbt tillfrisknande är jag åter helt utslagen i magen en vecka senare. Jag tror att magen säger ifrån. Jag tror att det är nog med skräpmat och stress. Det är soppor och meditation som gäller.

Rub it in my face

Jaha, det är knappt två månader sedan jag sist var magsjuk och nu har jag haft en HÄRLIG natt igen. Ironman känns avlägset.

Vad händer?

Jag lider svårt efter förlusten av min mobiltelefon. Bloggen kommer inte bli sig lik efter detta. Såvida jag inte lyckas masa mig till en affär som säljer nya mobiltelefoner. Mitt nya försäkringsbolag hävdar att värdet på mobilen understiger självrisken vilket retar mig något djävulskt. Jag kan säga såhär, om inte Länsförsäkringar ändrar attityd så har de snart en kund mindre. Tillsvidare får den gamla lånemobilen jag fått tag på, fungera att ringa på.

Därför har jag inte heller några bilder att publicera på fenomenet utanför fönstret. Det ligger förnärvarande mellan 30 - 50 cm snö i Halmstad och det har jag ALDRIG tidigare sett. Det börjar bli svårframkomligt på små vägar. Det ligger snövallar överallt och att hitta en parkering är snart omöjligt om inte snösvängen gör något heroiskt. Isen ligger snart över hela Laholmsbukten och jag som hade räknat med vår nu.

I helgen var vi i Köpenhamn. Bill gifte sig och jag fick äran att med svettiga fingrar räcka fram ringen. Jag löste uppdraget och det var mycket, mycket trevligt. Att vara ringbärare innebär också att man måste hålla tal senare på kvällen och där har jag en akilleshäl. Det är inte så att jag inte har något att säga. Jag hade två A4-papper fulla med text men jag har också lidit alla helvetes kval i månader för att hålla talet. Vågar jag resa mig upp? Tänk om rösten stockar sig? Tänk om det svartnar för ögonen. När man väl klingat i glaset och sorlet har lagt sig och det faktiskt INTE svartnar för ögonen gick det ganska bra, men månaderna innan... Jösses, vad är det som gör att man får stora skälvan för att resa sig upp i en församling och säga några väl valda ord? Jag fattar det inte själv. Till vardags kan jag aldrig hålla käften så varför denna makalösa önskan att få hålla tyst?!

Efteråt är det som att släppa ut en kalv på grönbete. Det spritter i benen, livet är lättare att leva. Det blir bättre väder, maten smakar bättre och det inte längre tungt att andas.

I´m one of a kind...