Januari - världens längsta månad

Imorgon är den över. Månaden som aldrig vill ta slut. Månaden som känns som en egen årstid. Månaden som känns som en hel istid. Denna mörka, bistra, sorgsna tid på året när det verkar som inga kläder är varma nog och tiden tycks stå stilla. Det eviga skrapandet på bilrutor med stelfrusna fingrar under tonerna till trötta, frusna barn som vill till dagis. Minuterna blir aldrig längre än när man står och väntar på tåget på en vindpinad perrong i januari. Det är aldrig längre mellan två löner och det spelar ingen roll hur mycket pengar du tjänar. Lönen är alltid slut innan den hunnit in på kontot.

Jag har hunnit med två förkylningar denna månad och varit frisk däremellan. Julen känns lika avlägsen som midsommar och Thailand är nu bara ett grumligt minne. Vik hädan, du mörka januari! Imorgon är det fredag då firar vi in februari. Världens kortaste månad.

Global uppvärmning?

Det verkar vara väldigt komplicerat med växthuseffekten. Just nu upplever jag att Sverige är kallare än någonsin. Känns snarare som vi närmar oss en istid än en global uppvärmning. Tyckte igår att jag kunde skönja inlandsisen i Vapnödalen. Åtminstone kände jag polarvindarna.

Träning på cykel känns inte aktuellt. Till och med att gå ut i uterummet för att cykla på trainern bär emot något enormt. Jag kan tänka mig vår och isfria vägar vilken dag som helst nu.

Status: 73,8 kg

Testikelbloss

Fy fan! Stenlunga imorgon...

Midvinterns köld är för svår.

Trots vintercykel blir det ingen cykling denna helgen. Det är för kallt. Satan vad man kan frysa på en cykel. Ibland är jag rädd att tänderna ska gå sönder när det skakar som värst.

Men då får det bli cykel i uterummet. Inte jätteinspirerande. Men fullständigt nödvändigt.

Status: 74,2 kg

Migrän - Huvudvärkens elaka kusin

Vaknade i ett töcken imorse. Låg helt still, väl medveten om att minsta rörelse kan kännas som eldar innanför pannan. Sakta och försiktigt försökte jag känna efter om skruvstädet som mitt huvud suttit fast i sen igår lossat sina kraftiga käftar.

Det verkar ha släppt. Åtminstone lite. Åtminstone tillräckligt för att jag ska våga resa mig långsamt utan att kräkas vilt på golvet. Panocoden jag lyckades svälja inatt verkar ha gjort sitt arbete väl. Endast fragment av den stränga huvudvärken kan skönjas i det grumliga medvetandet. Sträcker mig darrande mot telefonen för att stänga av den desperata väckarsignalen. Det blir till slut tyst. Det snöar tungt utanför fönstret och det är en timme till tåget går. Fortfarande vågar jag inte lita på att djävulens käftar släppt mig men det är hög tid att utmana ödet. Dags att åka till jobbet.

Gobbaben

Årets första cykelpass utomhus avklarat. Det var en aning hasardartat imorse innan isen smälte. Kallt givetvis men framförallt tungt. Drygt 11 mil på över 5 timmar inkl lunch på MAX i Falkenberg. Benen kändes som överkokta korvar, redo att spricka vilken sekund som helst.

Gott att det är över.

Kreativ

Vad gör man om man inte är nöjd med vad vågen visar?

Jag köpte ny våg. Jag tog mitt nyårslöfte på största allvar och gjorde en rivstart på bantningen. Förutom ett litet mindre missöde på nyårsdagen då jag smet inom MAX och svingade en Triple Cheese. Annars har det varit soppor, pulver och kite träning som gällt. Tills idag då jag tog tjuren vid hornen och köpte mig en våg. Den verkar oerhört bra. Hade tappat nästan 3 kg på lika många dagar. Låt vara att jag hade kläder på mig förra gången men jag gillar redan vågen.

Status: 74,8 kg