Nyårslöften

Helvete. Har förstört resten av kvällen med att ställa mig på brorsans våg. Förvisso med kläder men 10 kg ska bort på knappt ett halvår.

Optimismen flödar inte för tillfället.

Happy New Year...

Status: 77,7 kg

Kan inte sova

Slår ihjäl några minuter mitt i natten med ett boktips. Ogillar skarpt sömnlöshet och jag har sällan sådana problem men just nu ligger jag i mörkret med uppspärrade ögon och tänker "helvete, jag behöver sova. Snart vaknar ungarna och för ett satans liv."

Vad kan vara mer sövande än ett boktips? Jo ett boktips från någon vars starkaste litterära upplevelse fortfarande är Tintin och som har lyssnat på fler böcker än han själv läst.

Om man har ungefär den erfarenheten av böcker och dessutom gillar när det blir lite kusligt, då kommer ni gilla mitt tips.

Sandmannen av Kepler. Den fjärde boken i serien om den finske polisen Joona Linna. Alla böckerna är klart läsvärda (den andra en aning sämre) men Sandmannen är påtagligt läskig. Den har alla filmiska attribut för en klassisk ståpäls. Ju mer man lär känna den kärve Joona Linna, desto mer vill man veta. De brutala mord han utreder får mig ofta att tänka på filmen Seven av David Fincher. Jämförelsen är på gott och ont. Mest på gott men samtliga böcker har ett problem. Flörten med Hollywood. Sluten på böckerna är i mitt tycke onödigt våldsamma. Ofta tenderar de att bli överdrivet blodiga och det i sig stör mig inte men det blir trovärdighetsproblem.

Skit i vilket. Böckerna och framför allt Sandmannen är likväl så in i helvete bra att jag under semestern rev av den på några dagar trots ständiga avbrott av barnen. Några nätter fick jag sluta läsa för att jag blev mörkrädd. När boken var slut infann sig en märklig tomhetskänsla. Jag ville genast börja på nästa bok.

När kommer den?

OBS! Har ni inte läst de tre första ännu, så börjar ni givetvis med Hypnotisören. Annars blir det tokigt...

God natt!

God Jul

På min blogg är jag alltid julvärd.

Från oss alla till er alla, gott nytt jul.

Driving home for Christmas

Hemma från Thailand igen. Igår var det dags för julklappsinköp i extremt komprimerad form. Alla på en dag. Då är Väla stället att besöka vilket vi inte var ensamma om. Det gick dock förhållandevis bra och vi vände hemåt med full bil.

Passar på att önskar alla en god jul.

Min son och jag

I en dryg vecka har jag sagt till mig själv att det inte blir någon mer utlandsresa förrän William är tonåring. Vi har haft våra duster den här semestern. Jag har inte gått vinnande ur någon, tror jag.

William konstaterade redan på flygresan ner att han ville hem. Det höll i sig några dagar. Nu ska vi åka hem men nu är han inte lika angelägen längre. Där är vi lika. Denna ständiga hemlängtan. Tryggheten.

Det finns alldeles för mycket av mig i William. Ändå är han så mycket bättre i allt. Mina nervösa, kontrollerande personlighetsdrag och hans spontanitet och temperament är en explosiv blandning. Problemet är att han är fyra och jag snart 40. Det är jag som måste skärpa mig. Så om du läser detta nån gång, William. Förlåt. Jag är en grinig jävel som har svårt att släppa kontrollen.

Nu åker vi hem och fortsätter bråka där istället.

Stilla nerverna

Idag blev det kortslutning i nervknutarna när William beslutade sig för att springa och gömma sig vid ett obevakat tillfälle. Eftersom jag var närmast närvarande kan jag intyga att det var ett ögonblicks verk. Sen var han borta. Uppslukad.

Jag tänker inte gå in på paniken som efter ett tag drabbade mig men efter ett gäng vääääldigt långa minutrar och några hjälpsamma medmänniskor hittades han på en damtoalett.

Fick lugna nerverna med en Cosmopolitan efteråt.

Den pojken kommer ge mig många gråa hår.

En ny dag i paradiset

Idag regnade det i Khao Lak. Så in i helvete. Trodde inte att jag skulle frysa här men nu har man vant sig vid den fuktiga värmen och blir det helt plötsligt under 30 grader och regn då huttrar jag som en blöt byracka.

Börjar faktiskt känna en viss mättnad på käket här nere. Saknar mina matlådor med pasta till jobbet. Jobbet saknas inte än men jag anar en viss nyfikenhet bakom min lata fasad. Mest saknar jag träning. Märkligt med tanke på hur lite jag rör på mig hemma nuförtiden. Men den senaste veckan har pulshöjningarna framkallats av barnskrik och solbrända axlar och jag tror aldrig jag varit över 100 i puls. Lägst var det definitivt när jag fick massage vid stranden igår. Idylliskt när det enda man hör är vågbruset. Så i morse var det dags att bryta lättjan. Därför gick jag till hotellets gym. Men jag har fysik som en burhöna nuförtiden. Fy fan, så deprimerande. Inte undra på att man undviker gym nuförtiden.

Toppförsök lyckades

Efter sju sorger och åtta bedrövelser nådde vi Khao Lak i onsdags. Det var dock på håret då en snöstorm drog in över Arlanda strax efter vi lyfte. Väl framme i Thailand var samtliga fysiskt och psykiskt utmattade
. Då hade vi varit på resande fot sen söndags lunch. Det är en trip jag inte längtar efter att behöva göra om. Barnen var tappra men några rejäla utbrott blev det.

Hotellet är en skapelse helt i min smak. Alla livets nödtorft finns till hands. Dessutom levereras allt med stor vänlighet, vilket jag tränar mig själv att bemöta. Vädret är så klart perfekt och jag gick snabbt från svenskt novemberlikblek, via chockrosa, till tomatröd. Näsan ser flådd ut. Very bad... Detta trots att jag i det närmaste undvikit solen i två dagar.. Tyvärr är ju skuggan nästan lika brännhet som solen så jag tillbringar större delen av tiden i vattnet vilket inte gynnat nacke, rygg och näsan. Jag hade gett 2000 Bath för en Sombrero just nu.

Jag tog mig också friheten att på tax free köpa en liter Hot N Sweet. Konstaterade snabbt varför jag fick magkatarr den där gången på Playa de Ingles. Den är förrädisk. Luktar hostmedicin men smakar Lakritzshot. Gott nog.

Toppförsök misslyckades

Vi är kvar på basläger 2. Etapp 2 (sollentuna - Arlanda) gick bra. Men etapp 3 hann aldrig börja då planet hade tekniska problem. Efter 2,5 timmes fakirträning i ett ökenhett charterplan som står still vid gaten fick vi kliva av och checka ut allt bagage för att till slut ta in på hotell Clarion. Fint hotell men jag hade uppskattat det mer om det låg i Thailand. Kidsen var av förklarliga skäl inte helt nöjda när vi mitt i natten tvingas väcka dem och vi inte var framme.

Nytt försök kl 13. Då gör vi nytt toppförsök.

Fick tag på en veterinär som skrev ut ögonsalva utan att titta på ögat förresten. Alltid något.

Basläger 1

Etapp 1 mot Khao Lak är avklarad. 6 timmars bilfärd från Halmstad till Sollentuna är genomförd utan större missöden. Snöiga vägar och rejält kallt men William höll humöret uppe till Skeppshult. Aldrig har Nissastigen varit längre.

Väl framme i Sollentuna konstaterar jag att mitt vänstra öga genomgått någon form av förvandling under resan norrut. Från blått till illrött. Inte ens fotoshop med redeye reduction skulle hjälpa mig vid en fotografering. Hoppas en god natt sömn på en bäddsoffa tillsammans med resten av familjen kan bota. Två veckor i tropisk värme med mycket bad lär väl knappast vara optimalt vid en ögoninflamation annars. Kanon... Blir cyklop även i poolen.

Zed is dead, baby

Lite film igen.

Såg Skyfall. En sevärd men för lång Bondfilm. Första halvan en vanlig Bondfilm, andra halvan en blandning av Home alone och Sagan om Ringen. En något överraskande blandning.

Betyg Skyfall: 3 Alfahannar

Återser Pulp Fiction. Detta är 90-talets höjdpunkt. Tarantinos mästerverk. Filmen är fortfarande, 18 år senare, så cool. Varenda fras är perfekt uttänkt. Omöjlig att överträffa. Citaten från Pulp Fiction är odödliga.

Betyg Pulp Fiction: 5 Extremt starka Alfahannar

Så jävla metal

SVT:s hårdrocksserie "Så jävla metal" är så jävla givande. Tack SVT.

Gubbe

Man vet att man är gammal när man sitter och längtar till lördagkväll för att det är Downton Abbey.

Stort Burgertest

De stora kedjorna slåss om vem som gör störst Burgare och jag kan inte motstå lockelsen. Först testade jag MAX Grand de Luxe "Triple Cheese". Den är en orgie av det som är gott med en Burgare. Som namnet antyder är den begåvad med tre olika ostar. Två rejäla stavar saltgurka och lite dressing. En aning dyr givetvis men mycket god.

Idag slog jag ihjäl lite tid på Alviks torg och slog till med Mc Donalds kontring Big Double Beef. Tio kr billigare än Triple Cheese men å andra sidan inte i närheten av lika god som sin konkurrent. Två rejäla skivor kött men men den känns bara som en större variant på Mc Feast. Mc D har dock bäst stripes, men det hjälper inte. MAX vinner lätt. Enda problemet, Triple Cheese-kampanjen tar slut på onsdag. Obegripligt att de inte har den i sortimentet alltid.

Örjans Vall är ingen allsvensk arena

Har precis bevittnat en match i Superettan. En match som gällde mycket för båda lagen. Det ena laget hoppas på allsvenskan. Det andra ligger sist men hoppas kunna hålla sig kvar. Hemmalaget var HBK och bortalaget Värnamo. Det är blött på plan och fuktigt i luften. Örjans vall är som vanligt numera inbäddat i ett tjockt molntäcke. Om det finns någon symbolik i det vet jag inte, men Örjans Vall är ingen allsvensk arena. Av många anledningar. Den främsta är att Halmstad BK inte är tillräckligt bra numera. Idag var det väääääldigt tydligt. 2-3 man håller allsvensk klass med målvakten Kalle Johnsson i spetsen. Risken är dessutom väldigt stor att han försvinner när inte Klubben går upp. Andra anledningar blir man så obarmhärtligt medveten om när man står på Örjans valls ståplats. Arenan är ett sorgligt gammalt troll numera. Ogästvänligt, murrigt, slitet, trasigt, otidsenligt, omodernt, obekvämt och inte ens charmigt längre. För de som fortfarande med ett rabiat mantra hävdar att Örjans Vall är det enda alternativet med sin historia och sina anor, ni är hopplöst mossiga. Jag är ett enda stort frosseri i nostalgi. Ni är bara sorgliga. Om HBK ska ha en chans att locka publik idag, med ständigt dåligt väder, krävs en arena med bekvämligheter. Höga läktare nära plan. Sittplatser. Många. Minst 10000. Restauranger där man kan se matchen live. Vettiga kiosker. Humana toaletter, byggda efter andra världskriget och en vettig ljud och bildanläggning. Kommunen vill inte skjuta till pengar som krävs för en ny arena och jag förstår argumenten idag. Men att satsa 75 Mkr på att rusta upp Örjan är bortkastade pengar. Spara dem. Märk dem till ny arena och spara vidare...

För dagens HBK klarar sig med öststatsarenan som finns. Kvalplatsen är säkrad men det krävs ett mindre mirakel om de ska slå ett allsvenskt kval-lag i två matcher. Halmstads BK är för dåliga helt enkelt. Idag var det pinsamt. Värnamo vann rättvist om än något spektakulärt. HBK ledde med 2-0 med 3 minuter kvar av ordinarie tid. Sen var det botten ur och förlust med 3-2.

Bedrövligt tempo, dålig press på bollhållare, ett obefintligt mittfält och ett skakigt försvar.

Det luktade inte allsvenskan idag på Örjans Vall. Det luktade murrig, gammal lågkonjunktur lång väg. Klubben måste spara ännu mer. Mycket är gjort men det håller inte med 17 heltidsanställda som inte spelar. Tiggarbreven till medlemmarna kommer då och då men jag stoppar inte in några pengar till ett svart hål. Banta staben till hälften och anpassa klubben till den bistra verkligheten sen kan vi prata allmosor.

Oktobergrill

Årets sista grill? Nja, inte säkert. Men det är onekligen lite besvärligt att stå ute i kolmörker när man grillar.

18 grader varmt, svart som natten kl 1830. William står bredvid grillen och frågar varför det är kväll redan. Bra fråga...

Hjälten

Sitter chockad kvar i soffan. Vilken sensationell vändning. Så extremt oväntat. Tror aldrig jag sett Sverige bli så utklassat. Jag har definitivt aldrig sett Sverige vända ett underläge med 4-0. I fotboll. På bortaplan. Mot Tyskland.

Helt ofattbart.

Tyskarna kan inte vara nöjda men... Heder åt svenskarna som kom ut i andra halvlek med en moral jag saknat länge. Stort.

Elmander, Ibrahimovic, Lustig och Kim Källström. Fantastiska i andra halvlek.

Flickrummet

Det tar sig. Julias rum alltså. Hade en svettig upplevelse med en bokstavstapet som givetvis var ett måste i flickrummet. Jag fick den på plats till slut. Enligt instruktionerna var det väldigt enkelt men för nervsvaga och folk med dåligt hjärta rekommenderas det inte. Däremot om du är en suicidal småbarnsfar och vill att det ska se ut som en olycka kan jag varmt rekommendera pysslet.

Det är något med kombinationen tejpklister, små vinylbokstäver och stressade medelålders män som får en att längta efter skärselden.

INXS

Saknar INXS. Michael Hutchence särskilt. Jävla genier, helt enkelt! I slutet av 80-talet och början 90-talet var de magiska. Det bästa av allt, låtarna håller än. I got to let you know.

Ja, jag är inte nykter men vem har sagt att musik ska intagas nykter?

Minns kristinehedsgården!

Never tear us apart!

Michael Hutchence är min generations Jim Morrison och han får alldeles för lite cred för det.

Disappear. You're so fine.

Det gungar. Så bra. Så äkta. Så mycket bättre än U2. Mer Bono än Bono själv.

91 var ett bra år tydligen.

Apple tv

Johan Falk - Spelets regler. Filmen låg inte högst upp på önskelistan men någon i familjen tycker väldigt mycket om Frank Wagner och då är det bara att gilla läget. Filmen går i samma hjulspår som sina sex föregångare. Lite långsammare tempo, lite fler Lexus, lite trögare bus men samma gamla Johan Falk. De viker inte en tum från formatet från den förra serien av filmer. Mörka Göteborgsvyer, svartklubbar på Hisingen, någon vända på tysklandsfärjan. Allt är som vanligt. Någon stor film är det givetvis inte. Det finns en anledning till att den inte är ämnad för bio. Mycket är rätt taffligt gjort men samtidigt vet man vad man får. Som att se en Stalone-rulle ungefär.

Betyg: 2 väldigt svaga Alfahannar.

Betyget för att hyra film på Apple-tv får dock ön så länge inte godkänt. Fattar inte hur man lägger på text. Apples minimalistiska menyer är inte alltid till sin fördel. Sen var det åtminstone 6-7 ofrivilliga avbrott i filmen medan den buffrade. Däremot var bilden bra.

Glödhet

Ibland, alldeles för sällan numera, tittar jag mig i spegeln och tänker: Hallå, jag ser ju inte så tokig ut!

Förr inträffade det nästan undantagslöst på lördagar efter en runda på gymmet och en halvtimme under lysrören. Den där "looking good"-känslan förstärktes sen med rikliga mängder alkohol och kvällen slutade alltid på Mårtenssons scen, svettig som Elvis i Las Vegas, dansande som John Travolta.

Numera inträffar den där känslan oerhört sällan och nästan undantagslöst på sommaren när man fått lite sol, tappat några kilon, varit några gånger på gymmet och gjort sin årliga klädesinköpsrunda.

Man känner sig stekhet. Man blir 10 cm längre, går med mjuka rörelser, gärna i takt med en låt som spelas i omgivningen och det känns som den naturligaste saken i världen. En sådan dag kan jag gå på stan med en systempåse i handen och få det att se ut som en dyr accessoar. En sån dag känns det som att alla tittar på mig som om jag vore James Dean eller Steve McQueen. Det är en härlig känsla. En euforisk känsla.

Idag är det ingen sån dag...

Mauritz

Idag har jag namnsdag.

För 38 år sedan begåvades jag med tre namn av blandade karaktärer. Än i dag har inte fått ett rimligt svar på hur det gick till när mina föräldrar enades om den, låt mig säga, udda kombinationen.

Mauritz, Daniel, Kenneth... Sug på de namnen ett tag. Låt de rulla några gånger på tungan och låt de sedan sakta sjunka in. Antar att ni sen med lätthet förstår att jag under tidiga skolår gjorde allt vad som stod i min makt, för att hemlighålla just Mauritz. Tidvis fungerade det bra. I lågstadiet passerade namnet, i det närmaste, obemärkt förbi. Jag tror alla var så nervösa när man skulle börja skolan första gången att man helt sorterade bort vad fröken läste upp vid uppropet. MAURITZ, DANIEL, KENNETH? Ja, svarade jag med förlägen röst. Man kunde höra en knappnål falla men jag minns inga fniss den gången.

Sen dröjde det till fjärde klass innan det var dags för nytt upprop med samtliga namn. Denna gång med ny lärare och några nya klasskamrater. Denna gången lät sig inte fnissen vänta. Minns inte vilka som genast såg det självklart humoristiska i namnen, men GUST brukar vara uppmärksam och noterade säkert detta vid tidpunkten. Däremot missade en notorisk retsticka som Brab detta helt.

Det gjorde han emellertid inte i sjuan. Då satt jag med hög puls och inväntade arkibuseringen. Hela tiden nervöst sneglande på Brab som fått nys om att jag hade ett namn som var till stort nöje för en del andra men som var hittills okänt för honom. Nu räknade han emellertid med att, utan ansträngning, få ta del av den känsliga informationen och log mot mig med elak blick. Då kom överraskningen när den nya klassföreståndaren nöjde sig med att bara läsa upp tilltalsnamnen. Brab hotade givetvis mig med stryk om han inte fick reda på vad mitt fullständiga namn var. Men jag tog självklart hellre stryk än att delge detta till högstadiets mest effektiva megafon. Minns också att det krävdes mer eller mindre bestickning för att de välunderrättade i klassen skulle hålla den intrikata informationen hemlig. Givetvis var det en ojämn kamp som jag förvisso höll ut förvånansvärt länge men som jag var dömd att förlora. Tids nog vann Brab den fighten och namnet blev allmänt känt. Till Brabs stora missnöje blev dock effekten av avslöjandet inte alls så smaskigt som han förväntat sig. Han hade investerat mycket tid och energi för att få loss det namnet.

Idag är jag emellertid luttrad och har förlikat mig med mitt öde. Jag har vuxet in i namnet kan man säga. Idag är jag Mauritz, Daniel, Kenneth på riktigt.

Grattis William

Ligger på ett hotellrum i Karlstad och kan inte sova. Idag fyller min son 4 år och jag är inte hemma och kramar honom. Det är inte vackert.

Dessutom lurade jag honom att tro att han fyllde år i lördags så vi kunde fira då istället. Praktiskt men inte sant. Lögner är aldrig bra och jag har dåligt samvete. Mest för att jag aldrig är hemma.

Så om du någonsin läser detta, William, grattis! Jag älskar dig! Du är bäst.

I got a bad feeling

Livet ter sig inte fullt lika okomplicerat nu när man sitter här med en uppdrucken grogg i handen och alla gästerna gått hem. Jag har en dålig känsla av att mycket av det som tedde sig omåttligt roligt ikväll kommer att te sig en smula fattigt imorgon. Jag spår att mitt humör kommer präglas av huvudvärk, stor trötthet, sinnessvaghet och kort stubin under morgondagen.

All förändring är inte nödvändig

Jag älskar nya skor. Men de ska vara likadana som mina gamla. Så jag har letat hela sommaren. Gått i trasiga skor, gått med skor som skaver men igår hittade jag dem.

KM

Körde mitt första klubbmästerskap på cykel vid 38 års ålder idag. 4 varv på en blåsig runda i Steninge. Jag vann inte. Jag hängde med i ett varv innan släggan slog till.

Det är inte det att jag är i dålig form. Jag har bara otur när jag trampar.

Hippiedy fucking hurray

38 år idag.

Blue Pill

The Matrix. Filmen är så bra. Storyn är vansinnigt genial. Rollerna spelas med ackuratess. Musiken, Laurence Fishburne, grafiken, det obegripliga oraklet.

Man hittar nya saker varje gång man ser filmen. Den är 13 år gammal men det märks inte.

Ett mästerverk.

Betyg: 5 solklara Alfahannar

Mr Andersson

Gårdagens kräftskiva har gjort rejäla avtryck idag. Jag stiftade bekantskap med Herr Andersson. En iskall och oberäknelig herre. Han var ett mycket trevligt umgänge tillsammans med kräftorna och större delen av kvällen men idag tycks hans sällskap skapat stor trötthet för mig och minnet av honom är inte längre allt igenom positivt. Hans uppenbarelse lämnar helt klart en fadd eftersmak.

Jag har haft en oro i kroppen hela dagen. Jag stillade den en aning alldeles nyss genom konsumtion av en styck kebabtallrik. Nu infinner sig ett temporärt lugn och jag går in ett stadie av ofattbar trötthet närmast jämförbar med koma.

Måtte ungarna somna omedelbart så att jag själv kan inta horisontellt läge. Ska upp ofattbart tidigt imorgon. Det känns inte realistiskt just nu.

Allt är Herr O P Anderssons fel.

Batman

Lite film igen. En hyrfilm: kritikerrosade Descendants. En biofilm: The Dark Knight Rises (Batman)

Den första var en hygglig film med George Clooney. Den handlar om en familj på Hawaii vars mamma blir allvarligt skadad i en vattenskidolycka. Välspelad och lite gripande. Filmen håller ett långsamt tempo men det är ganska behagligt. Däremot saknas något för att jag ska bli riktigt berörd. Svårt att sätta fingret på vad, men det är ändå en som helhet bra film.

The Dark Knight Rises (den tredje delen av Batman trilogin). Vilken film! En härlig svärta och dov stämning från start till mål. Hela serien är ett mästerverk av Christopher Nolan och jag har svårt att avgöra vilken av de tre som är bäst. Oavsett vilket är det här 2 timmar och 44 minuter femstjärnig film. Castingen är magisk. Bara högklassiga skådespelare rakt igenom. Christian Bales som dyster Batman är fantastisk. Anna Hathaway som en icke uttalad Catwoman och Michael Cain som Butler med stort register. Gary Oldman, Morgan Freeman... Jösses! Bara namnen i eftertexterna får 4 alfahannar. Missa inte denna filmen.

Starkt att inte ge efter för 3D-svängen.

Descendants: 3 alfahannar

The Dark Knight Rises: 5 alfahannar

Passar på att ge de två andra Batman-filmerna betyg när jag ändå är igång.

Batman begins: 5 alfahannar (en Rockysaga i Batmantappning)

The Dark Knight: 5 alfahannar (Heath Ledger som en fantastisk The Joker)

Om man någonsin ska köpa en Blueraybox, så är det mest självklara valet i världshistorien att köpa Batmanboxen när den med all säkerhet släpps till jul. Då vet alla vad jag önskar mig av tomten förutom snälla, friska barn och världsfred.

Nån som sett min fjärrkontroll?

Ju fler medlemmar det finns i familjen, desto svårare är det att ha kontroll på fjärrkontrollen. Nu är den spårlöst försvunnen och jag tvingas resa på mig för att byta kanal. Zappa är nu otänkbart vilket stör mig oerhört.

Jag misstänker Julia men hon låtsas som det regnar. William ger ett ärligt intryck när han bedyrar sin oskuld.

Vi skyller på mamma. Hon får fan fixa det här

Earthshake... Earthcake...

Kom helt plötsligt att tänka på det gamla nyhetsankaret Rikard Palm när jag vaknade vid femtiden imorse. Det kändes och hördes som ett godståg drog förbi utanför fönstret. Utanför fönstret syntes dock inget tåg till. Jordbävning således. Inte helt vanligt här hemma. Somnade om med Rikard Palm på näthinnan.

Film igen

En fiende att dö för. Så heter den. Peter Dalles film om ett internationellt forskarlag på Spetsbergen när andra världskriget bryter ut.

Jag gillar verkligen Peter Dalle. Främst som skådis. Det hjälper inte för den här filmen var svag. Jag gillar försöket att göra en internationell film med tyskar som pratar tyska, svenskar som pratar svenska osv, men nej. Det hjälpte inte. Stolpiga skådespelarinsatser och halvmärklig story. Förmodligen var budgeten alldeles för knaper. För när specialeffekterna påminner om James Bond på 60-talet då får jag svårt med min dåliga fantasi. Kan man inte animera ett sjunkande skepp får man fan låta bli.

Jag ser gärna Dalle på film snart igen men den här filmen har jag sett färdigt.

Betyg: 2 alfahannar

The Boss

Gårdagens spelning på Ullevi är det bästa, mest fulländade och äkta jag sett. Det är första gången jag ser Bruce Springsteen live. Springsteen är fantastisk på så många plan att man oavsett om man kan hans låtrepertoar eller inte måste kapitulera. Han är 62 år och ger järnet utan pauser i nästan 4 timmar. Vände mig om och såg bara glada, euforiska, kärleksfulla leenden överallt. Hans publikkontakt, den påkostade tv-produktionen som bjuds publiken är fulländad. Jag kommer förmodligen aldrig få se något liknande igen.

Bruce Springsteen sjunger ofta om orättvisor och tar parti för de utsatta. Det är inte unikt. Det unika är att det känns in i märgen att han menar varje ord.

Hatten av. Bugar och bockar. Respekt!

Två filmer idag

Susanne Biers Efter bröllopet på Svt 2 och Daniel Espinosas Safe House på BR.

Den första har jag sett tidigare och är fantastisk. En riktigt gripande film med bra story och klassisk dödsångest.

Safe House är Espinosas debut i Hollywood med Denzel Washington i huvudrollen. Måste varit skönt eftersom Denzel Washingtons filmer alltid är sevärda. Han är nästan en garant för hygglig action/thriller. Safe House är inget undantag. Hygglig action i snygg förpackning. Bonus med ett par svenskar i birollerna. Det vore samtidigt fel att påstå att Espinosa nu har förändrat/förnyat något i en klassisk Hollywood-genre. Detta är enligt skolboken för att få biljettintäkter. Espinosas Snabba Cash lämnar ett större avtryck utan tvekan.

Betyg Efter Bröllopet: 4 alfahannar
Betyg Safe House: 3 alfahannar

Sommaren är kort

Märker att jag har svårt att njuta av sommaren. Vill ogärna tjata men att vara ensam förälder måste vara synonymt med slavarbete. Tur då att Tomas Ledin har fått en timmes direktsändning från Skansen efter allsången. Man måste kapitulera för hans repertoar. På sommaren har det sin charm. Så ikväll glömmer jag att jag för några dagar sedan såg Sveriges genom tiderna bästa band utanför Varbergs fästning i solnedgången.

Småbarnsidyllen

Det bästa med att vara ensam hemma med två små barn i några veckor är att man med tre veckor kvar av semestern redan är sugen på att börja jobba igen...

Tortyr

Jag och mina värktabletter försöker vinna striden mot min inflammerade visdomstand. Just nu efter en veckas molande värk och uppsvullet tandkött, känns det som jag håller på att förlora. Imorgon besöker jag tandläkaren och han får göra vad han vill. Jag skiter i vilket, bara värken försvinner.

Överflödets förbannelse

Har fått en makalös tandvärk och det enda jag vill stoppa i munnen förutom värktabletter är glass.

Såg en annons om att 88:an nu finns som gräddglass i halvlitersförpackning. Vart är världen på väg? På min tid fanns det bara ambrix i halvliters. Antingen i vanilj eller i tre smaker.

Svunnen tid

Nu när det är Båstadvecka och allt. Det är sju år sedan vi var på mittuppslaget i Expressen efter ett besök på Pepes.

Sushi någon?

Begravde min stora kohaku som flöt på ytan i förrgår. 65 cm och okänt antal kg och ca 10 år gammal.

Jag har problem att hälsa på bekanta på ett civiliserat sätt

Jag vet inte varför men jag har svårt att avgöra när det är klädsamt med en handskakning som hälsning eller när det är läge för en kram.

Om jag ska agera naturligt utifrån min egna högst unika natur räcker det gott med handskakning i 99 fall av 100. Men här är jag tydligen tämligen ensam. Jag vill ju inte bli betraktad som en asocial, beröringsfruktande person utan vill smälta in som alla andra. Tyvärr saknar jag all spontan känsla för när det är dags för kramar.

Har jag fått ett par glas av något så blir det liksom lite bekvämare att göra dessa kärvänliga omfamningar men i nyktert tillstånd känns det oftast krampaktigt.

Jag kan rent logiskt se poängen med att krama kvinnliga bekanta. Men jag har märkt på senare år att även manliga bekanta har behov av kramar från mig. Där blir jag förbryllad. Jag menar vad är det för fel på ett riktigt handtag och en lätt klapp på axeln eller rygg i bästa fall?

På släktfester har det också blivit vanligare med kramar tycker jag. Jag glömmer detta allt som oftast. Ibland när jag sträcker fram kardan så får jag förfrågan om det vederbörande inte kan få en kram istället. Då blir jag lätt förlägen av min tafatthet.

Det fanns en tid då jag på krogen bekvämt hälsade på alla damer med en kyss på handen. Det känns mycket avlägset...

Sherlock Holmes

Det är något med mig och de nya Sherlock Holmes-filmerna med Robert Downey jr. Jag somnar alltid. Vet inte riktigt varför, båda filmerna är ju habila hantverk av Guy Ritchie vars filmer (åtminstone de tidiga) jag gillar. Men de väcker bara intresse innan filmen börjar uppenbarligen, för sen börjar kampen med John Blund. A game of shadows fick jag dela upp på två dagar eftersom jag somnade hela tiden.

Det är således svårt att betygsätta en film jag sett i små små avsnitt avbrutna av tillbakaspolningar för att jag inte minns var i filmen jag somnat...

Det bestående minnet av båda filmerna är snygga actionscener i slowmotion i märklig miljö (London vid förra sekelskiftet) och att Sherlock ska föreställa ett genialiskt, lätt clairvoyant fyllo som ogillas av de flesta. Tack vare sin genialitet kan han på spektakulärt vis lösa svåra fall.

Betyg Sherlock Holmes: 2 alfahannar
Betyg Sherlock Holmes A game of shadows: 2 alfahannar

Sommar

Regnet piskar utanför, William har ögoninflamation och det är "Maj på Malö" på tv. Livet leker.

I'm loaded like freighttrain

Flyin' like an aeroplane.
Feelin' like a spacebrain
One more time tonight.

Hangover Part II

Min filmkonsumtion skjuter i höjden denna sommar.

Hangover Part II: det var inte länge sedan jag såg första filmen på bakfylletemat. Den var plågsamt rolig på ett igenkännande sätt. Ett tacksamt ämne att driva med. Alla som vaknat upp med den obeskrivliga ångesten det innebär när man inte minns hur man hamnade där man vaknar efter en rejält blöt kväll kan relatera till de här två lätt skruvade filmerna. Man får ta det för vad det är. Den som förväntar sig några djupare dialoger kommer bli besvikna. Det finns en del politiskt inkorrekta inslag. Några är dessutom rätt osmakliga men om man gillar lite skruvade situationer om nostalgisk bakfylleångest, så är det här rätt filmer.

Som vanligt är ettan mycket bättre än tvåan. Ingen överraskning här. Tycker ändå att andra delen fungerar rätt hyggligt.

Betyg Hangover: 3 alfahannar
Betyg Hangover part II: 2 alfahannar

Girl with the dragon tattoo

Ny film avverkad. Med David Fincher som regissör och med denna story borde det kunna bli en riktigt vass film. Jag gillade den svenska förlagan "män som hatar kvinnor" av dansken Niels Arden Oplev. Den var boken trogen och spännande trots att man läst boken. Vissa av rolltolkningarna i den svenska filmen är dessutom lysande. I jämförelse så tycker jag Noomi Rapace är mycket bra men Rooney Mara fungerar lika bra. Ärkesvinet Nils Bjurman tolkas av Peter Andersson i den svenska filmen och han är djävulskt bra. Fruktansvärt kuslig, äcklig och feg. Precis som man minns från boken. Den rollen slarvas bort helt i denna filmen. I övrigt tycker jag skådespelarna matchar varandra väl. Jag saknar ju Sven-Bertil Taube men Christopher Plummer är också vass. Daniel Craig känns trovärdigare än Micke Nyqvist men Stellan Skarsgård gör en klassisk amerikansk skurk. Å andra sidan var kanske inte Peter Haber någon succé heller.

Filmen då? Jag vet inte. Jag hade nog väntat mig en skitigare och mer utmanande film av någon som gjort Fight club och Seven. Det är egentligen samma rulle som den svenska. Det skiljer ganska lite. Det är lite utmanande ljudkulisser (ganska störande när man tänker efter. Ett tag trodde jag det var fel på ljudanläggningen...) men annars tycker jag inte den överträffar den svenska förlagan.

Det är en hygglig film men känns lite onödig med tanke på att det finns en svensk film som är lika bra eller bättre.

Betyg Girl with the dragon tattoo: 3 alfahannar.

Betyg Män som hatar kvinnor: 4 alfahannar.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Ny filmrecension:

Regi av hyllade Tomas Alfredsson. Hans tidigare filmer har inte övertygat mig. De har å andra sidan inte varit så många och i genrer jag normalt avstår att se.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy är en bra film. Jag är förvisso inte lika imponerad som många andra. Filmen håller ett medvetet lågt tempo och för att vara baserad på en gammal spionklassiker är det anmärkningsvärt att den inte innehåller någon action. Istället är det iskall kyla mellan rollerna präglade av ett kallt krig.

Det jag saknar är spänning. Annars är det en fantastiskt snygg film med duktiga skådespelare.

4 alfahannar (svaga men ändå)

Pirlo

Det går inte att låta bli. Man måste älska Gli Azzurri. De imponerar aldrig förrän det verkligen, verkligen närmar sig final. Matchen är inte slut men oavsett om tyskarna lyckas vända detta så är jag makalöst imponerad av Italien. Gigi Buffon. Mutanklagad men han ÄR världens bästa målvakt. Cassano. Billy the Kid. Galningen som kickats av två storklubbar innan han kom till Milan. Då fick han stroke. Ett halvår senare är han genial i landslaget. Balotelli. En ointresserad, bortskämd galning som knappt gjort ett rätt under tre matcher. Idag är han magisk. Andrea Pirlo. Maestro. Dirigenten. Alla pratar om Xavi och Iniesta men jag säger Pirlo. Fantastisk.

Finns bara en negativ sak med Italiens framgångar är att man inte kan undgå Marcus Birros eviga hyllningar av sitt Italien.

För mycket tid förmodligen

Kombinationen regn och hemma med barnen och frun jobbar främjar inte fantasin hittills. Hyrde några filmer som jag avverkar på nattkröken. Vansinnigt javisst. Den tiden skulle investerats i sömn istället. För tidigt på morgonen kräver de små söta varelserna full uppmärksamhet igen.

Recension Mission Imposible Ghost protocol: av fyra filmer i serien om Ethan Hunt är denna den tredje bästa. Eller den näst sämsta. Jag håller ettan högt och trean som god tvåa. Tvåan är helkass men Ghost Protocol är tyvärr bara lite bättre. Hygglig action. Plus för de välgjorda actionscenerna och stuntsen. Micke Nyqvist som bad ass fungerar men det är verkligen enligt skolboken Bondskurk 1a. Inget mer inget mindre.

Det slår mig att Tom Cruise börjar se sliten ut. Åren kommer ifatt Hollywood också. Det tar bara lite längre tid...

2 alfahannar.

Ledig

Summer holiday. Hell Yeah!

Good cop, bad cop

Mötte BJ på Arlanda ikväll. BJ bad mig hälsa Palmer. BJ bor i Tyskland och Söndrum samtidigt. Small world.

Förr i tiden bodde vi på Ängsgård. På olika gårdar men båda på Ängsgård. BJ var kompis med Kriddan. Den största mytomanen Vallås skådat och då har ändå Peter Wahlbeck gått i skola där. Kriddan blev sjökapten men enligt BJ har han gått i land. Kastat ankar. Blivit landkrabba. Hans karriär som sailor är över.

Den dynamiska duon Kriddan och BJ var som good cop, bad cop fast i omvänd ordning. BJ var den schyssta.

Hur som helst var BJ väldigt trevlig och han hade fortfarande kontakt med Martin Revben och Gäddan. Glömde fråga om Ollan.

Vättern

Vet knappt var jag ska börja...

Vi börja med fakta. Min Vätternrunda 2012: Tid: 8 tim 19 min. Reflektion: Nöjd.

Började veckan med en lätt hängig känsla i kroppen. Barnen var sjuka och hade feber. På tisdagkvällen fick således även jag feber. Närmare bestämt 39 grader. Känslan just då var väl att jag cyklat 200 mil i onödan. Men efter ett drygt dygns feber började det lätta och på torsdagen började ett visst hopp om att jag skulle kunna köra infinna sig. På fredagmorgon gick jag till doktorn för att kolla så att jag inte hade halsfluss och en halvtimme senare var jag godkänd av doktorn för att åka till Motala. En timme senare åkte jag och knappt ett dygn senare stod jag på startlinjen. Då hade jag på onsdagen inte ätit något överhuvudtaget. Torsdagen käkade jag pulvermos och lite pasta. Fredagen åt jag allt jag kunde hitta och på lördagmorgon innan start tryckte jag i mig pannkakor till det tog stopp. En kanske inte helt optimal uppladdning men trots att benen kändes lite matta så var jag märkligt nog fräschare än någonsin när jag gick i mål kl 1816.

Ett bra lagarbete gjorde resan betydligt mindre påfrestande än vad mina tidigare erfarenheter kring Vättern varit och då har det ändå tagit betydligt längre tid.

Vädret var under omständigheterna vettiga. Regnskurar och måttliga vindar.

Länk till resultat på inofficiell site konstaterar att jag blev 512:a. Det låter lite snopet men jag lovar att när jag gick imål kändes det som jag vann.

Strength and Honor

Fotbolls-EM är igång. I en tid där klubbfotbollen blivit mer business än fotboll. I klubbfotbollen är det plånboken som styr. Vill du ha framgång köper du ett lag. Gärna i en stor liga. Den fotbollen är vacker att se på men det finns inget hjärta längre. Därför behövs Europa- och Världsmästerskapen mer än någonsin. Här handlar det fortfarande om ära och stolthet. I EM och VM blandas etablerade stjärnor med stjärnskott. Olika spelstilar möts. Galen glädje och vansinnig ilska. Gamla vinnare kommer tillbaka efter några år i skymundan. Det är här hjältarna föds och det är här gamla stjärnor falnar. Det är här passionen hålls vid liv.

Det är den fotboll jag älskar.

Bolmen Runt

Karbonhästen är redo för årets andra lopp imorgon. Bolmen Runt. Startar på High Chaparall. Efter loppet ska jag sko om henne. Det blir nya däck justerade växlar lagom till årets event, Elitloppet för karbonhästar, Vätternrundan.

Nu nått att äta och sen sova. Söta drömmar om Tour de France.

Studenten

Det är med en märklig mix av känslor man beskådar årets studenter. I Göteborg fyller de gator och torg i flera dagar, till och med veckor. Som vanligt handlar det om att överträffa varandra i att vara mest skräniga. Just den delen av studenten har jag alltid haft svårt att förstå. Det överdrivna skrikandet och de enormt förställda glädjeyttringarna. Vi andra som ska beskåda spektaklet ska förmodligen förledas att tro på deras förträfflighet och enorma potential. Jag som en gång själv tagit studenten minns ju att det till synes oförfalskade självförtroendet är en rökridå för att dölja en djup osäkerhet.

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om killen med den vita studentmössan som blek i hyn och fortfarande med spår av ungdomsfinnar i ansiktet, försöker ingjuta självförtroende med några käcka glädjevrål. Han uppträder uppenbart osäkert i sin, alldeles åt helvete för stora, kostym. Blicken flackar gång på gång, vilt sökande efter bekräftelse från sina jämnåriga kompisar. Samtidigt bedyrar han och de andra ljudligt för förbipasserande att "fy fan vad vi är bra". Jag är inte övertygad, har jag lust att svara, men låter bli.

Samtidigt är det med viss bitterhet jag inser att jag är dubbelt så gammal som det fjuniga kräket och att det är 19 år sedan jag själv tog studenten. Jag inser att med några väl valda tips från mig skulle han inte behöva göra om mina famlande försök inom kärleksliv, studentliv och arbetsliv och skulle därigenom besparas 3-5 års ångestfylld tillvaro. Men så lätt kommer han inte undan. Han ska härdas precis som jag.

Så jag säger GRATTIS till alla studenter! Grattis till en ny värld fylld av arbetslöshet, alfa-kassa, praktikplatser, slagsmål på krogen, bortsupna visa-kort, kassa ligg/kasst med ligg, dåligt med pengar och en jävla massa nej tack.

70,6 kg

Snart lövtunn...

Eurovision, Giro D'Italia och rakade ben.

Ikväll var det tänkt att det skulle vara fest. Men inatt utbröt rena hostorgien i barnkammaren. Ingen sömn för någon och feber på det och inställd fest.

Tillbringade istället eftermiddagen med Girots sista bergsetapp. Dopade eller inte. Det är imponerande insatser.

Huruvida det var med inspiration från Girot eller inte, men ikväll bad jag min fru raka benen på mig. Slet ut hyveln totalt. Det utspelade sig en del minst sagt avancerade ställningar framför tv:n för att avlägsna allt ludd och jag är tacksam att det inte finns några vittnen. Hur som helst, det var denna veckas lördagsnöje. För 26 låtar Eurovision orkar ju ingen genomlida utan annan förströelse.

Vill passa på att gratulera en av mina få läsare till den nyanlända dottern. Stort, Herr Ordförande!

23 dagar kvar

Snart är det dags för Vätternrundan igen. Igår stack jag iväg själv i värmen och fick 7,5 mil i benen. Det är en sliten klyscha, men Sverige är vackert så här års. När vädret dessutom är som det är just nu finns det inte mycket att klaga på. Skulle vara att bonnabrännan börjar bli väl markant...

Min form är relativt god. Jag har varit frisk hela våren vilket är häpnadsväckande och förmodligen ligger väl en förkylning och väntar på mig vilken vecka som helst. Den friska våren har i alla fall gjort att jag har kunnat cykla en hel del. Ungefär 145 mil från mars och till idag. Varav 60 mil i maj. Jag hoppas att jag får ytterligare 40-50 mil innan Vättern och kan jag bara hålla mig frisk så ska jag vara i tidernas cykelform den 16/6. Målet att cykla under 8,5 timme känns succesivt allt mer realistiskt. Får jag 30 punkteringsfria mil runt Vättern och hyggligt väder så ska jag klara det.

Det som inte riktigt har gått som planerat är mitt kalkylerade viktras. Med knappt 3 veckor kvar ligger jag 2,8 kg över målet vilket i sig inte är någon katastrof men med den träning jag späkat min kropp borde jag tappat mer. Tyvärr lider jag av tungt missbruk av kolhydrater i allmänhet och socker i synnerhet. Jag har helt enkelt inte tillräcklig karaktär för att låta bli att äta sånt jag inte borde.

Jag har några laster och Pepsi är den största.

Status:
Vikt 70,8 kg
Sträcka hittills: 145 mil

Blytungt

Captainstreet Breezen igår känns idag. Jisses. Det som förr var ett stående inslag varje helg känns idag som jag fått groggarna spetsade med arsenik.

Suck

I min ålder får man vara nöjd om man har jämn avföring.

Den senaste tiden har jag inte varit nöjd...

Mickey Mouse has left the building.

Hjärnornas kamp vanns överlägset av musen. Jag har trots 8 fällor inte lyckats haffa Musse. Nu är det två veckor sedan han vittjade fällan och skrattade åt mig så det ekade i väggarna.

Saker hittade i tvättmaskinen mitt i natten...

Svärmors tankkort och en tub superlim. Det senare var mindre bra. Kvarglömt i min byxficka. Jag kommer inte kunna få ner något i den fickan fler gånger.

71,5

3,5 kvar.

Bonnabränna

Glömde smörja in mig innan jag cyklade idag. Fan...

Musse Pigg

Nu har det hänt igen. Objudna gäster har tagit sig in i huset och gör livet surt för mig. En mus eller flera. Osäker på antalet men någon har tagit sig in och jag får inte tag på den. Gång på gång överlistar den mig. Jag laddar fällan med godsaker men den klipske jäveln hånar mig genom att helt sonika sno käket från fällan och dra utan att utlösa mekaniken. Nougaten som jag först gillrade fällan med käkade den upp på plats och lämnade bara några smulor efter sig. Osten som jag satte dit igår likaså. Enormt frustrerande. Fällorna får helgen på sig sen ringer jag Anticimex. Jag är farligt nära ett Falling Down-läge.

Två räcker

Det har tagit ett tag men nu är jag övertygad. Det räcker med två barn. Det är fullt tillräckligt. Jag har räknat ut att om jag bara får behålla mitt jobb och familjen får vara frisk så har jag goda chanser att behålla min relativt goda mentala hälsa genom de förädiska småbarnsåren. Jag utesluter inte att jag kommer behöva professionell hjälp för att behålla/återta den psykiska hälsan men jag är övertygad om att det kommer gå under förutsättningen att jag inte utsätter mig för risken att skaffa ett barn till... 

71,9 kg

Det tar sig men 4 kg på 5 veckor blir väl strängt att gå ner. Det var lättare förr. Då räckte det att jag snörade på mig löparskorna så gick jag ner 6 kg. Idag krävs det lite mer. Å andra sidan har jag fruktansvärt dålig karaktär. Träningen går bra men jag äter ju samma skit som vanligt. Om man verkligen kan bli sockerberoende så är jag definitivt det. Det ständiga suget efter något onyttigt är anmärkningsvärt.

Om jag skulle bli skadad eller sjuk och bli sängliggandes kommer jag inte bli en vacker syn. Jag ser framför mig en svettig, klotrund, medelålders man uppbullad med kuddar i sängen med hämtpizza i kartong i knät, fjärrkontrollen i ena handen och en pepsi i den andra.

Fy fan. Det är dags att gå i terapi snart känner jag.

Det började 1976...

Roy Hodgson som Englands förbundskapten? That's bad news for Sweden. Ta Redknapp istället

72,9

Det går för långsamt. Alldeles för långsamt. Imorgon 15 mil på cykeln. Can't wait...

Är det värt det?

Cyklade 13 mil idag. Rundan såg bra ut på kartan men det skulle visa sig att den utvecklade sig till en mardröm.

Första två timmarna var det som en dröm. Fina, små vägar genom Halmstads landsbyggd och senare Laholms. Bra asfalt, lite trafik, bra terräng, ingen vind och uppehåll. Sen kom regnet. Ett iskallt, ihållande regn som snart kom från alla håll. Speciellt nerifrån asfalten. Det dröjer inte länge innan man blir genomblöt och givetvis fullständigt iskall. I detta läge är det 8 mil hem. Så länge man cyklar i ett jämnt, hårt tempo kan man hantera kylan men stannar man är det kört så vi höjde tempot och nollställde skallarna. Då kommer nästa motgång. Punktering i gruppen. En kvart i ett dike för byte av slang med stelfrusna, våta fingrar. En riktig hit. Sen var det upp på cyklarna igen. Det finns bara en sak som är värre än att stå genomblöt i ett iskallt regn. Det är att börja cykla igen genomblöt i ett iskallt regn. Tänderna skakade så jag trodde de skulle lossna från käken. Jag stängde munnen för att för att få behålla tänderna och för att slippa svälja gruset som stänker upp från vägen. De sista två timmarna kan summeras som en kamp med iskallt vatten, extremt dåliga vägar, ständiga stopp och trötta cyklister.

När jag kom hem gick jag raka vägen in i duschen med kläderna på. Underskattat måste jag säga. Värmen blev mer jämnt fördelat med kläderna på i duschen. Dessutom spolade jag bort den värsta smutsen innan jag la kläderna i tvättmaskinen. En halvtimme senare hade jag tinat upp. Årets längsta dusch, helt klart.

Vår

Tappade precis grilltången i gräset.

Hur är det nu man säger? Lite dressjord rensar magen...?

Ett litet steg för mänskligheten...

...men ett stort steg för Julia. Idag tog hon det första. 9 månader och 12 dagar.

Hemmapremiär

Sol, fin gräsmatta, Degerfors, vinst och en ny räv som maskot. Superettan känns okej om än alldeles för mycket Ullared. Inget fel på Ullared men Superettan är divisionen under en av Europas sämsta fotbollsligor.

William följde med till Örjans Vall. Pappa glömde ta med kontanter. Vem mer än svartbyggare tar emot cash idag!? William ville, i tur och ordning, ha egen sugrörsdricka, ha egen flagga, åka hem, ha korv med bröd, krama räven, snyta sig och gå och kissa. Han fick allt men jag fick låna kontanter till allt utom flaggan. För i souvenirshopen tog de kort.

Jag laddade ner hbk-appen häromdagen. Idag kunde jag inte handla tilltugg för att de inte tog kort på matchen. Det finns en del att jobba på fortfarande, Klubben. Men 2-0 kändes kassaskåpssäkert, även om det finns mycket att göra innan vi kan börja prata om att spela i en av Europas sämsta ligor till nästa år.

Regn, gips och isolering

Jag noterades för nytt lågvattensmärke igår. Jag spatserade rakt in på K-Rauta i regn iklädd Foppatofflor på fötterna.

Jag försöker minimera hemmaprojekten. De som inte går att ställa in, skjuter jag åtminstone på framtiden. Det har resulterat i en rekordlång "att göra-lista". Igår kom verkligheten ifatt mig och det var dags att skapa ett nytt rum i vårt alldeles för lilla boende. Jag insåg att hoppet var ute för en snabb flytt till en stor enplansvilla i närheten. Istället får alltså nuvarande radhusboende anpassas till den växande familjen. Missförstå mig inte. Chansen att vi rent antalsmässigt ska öka ytterligare är ofattbart liten. Ett barn till och jag får ta in på hospital för kroniskt nervsvaga. Nej, växandet består istället av våra existerande barn och deras behov av egna rum. I Julias fall handlar det för tydlighetens skull om föräldrarnas behov av att få tillgång till det som en gång var deras sovrum igen.

Sent igår kväll blev i alla fall gipsväggen klar. Det som återstår är spackling och tapetsering och slutligen montering av dörr och lister.

Slutligen en fundering: varför ägnar jag tid och energi på vädret? Just nu är jag vansinnigt irriterad på regnandet. Hur jag än anstränger mig har jag inte lyckats påverka vädret i den riktning jag önskat. Utsikterna att lyckas den närmaste framtiden ser jag som ringa. Låt oss då enas om att det är helt meningslöst att bli skogstokig på grund av hällregn när man väntar på spårvagn. Bra. Då säger vi så. Peace!

Långfredag

Det regnar, det är kallt. Det blåser och de hotar med snö och minusgrader i natt. Det är långfredag och jag gick till gymmet för att väga mig.

Jag var inte ensam. Fler var less på vädret och ville svettas. Alldeles för många.

Till råga på allt så är vågen helt snett på det. 73,6 kg efter 25 min på löpbandet och styrketräning. Jag avskyr när det inte går åt rätt håll.

Game of thrones

Jag är fast.

Smekmånaden är över

Invägningarna på fredagmorgnarna har blivit en tradition nästan. Jag ser nästan fram emot besöket på gymmet trots att kroppen säger att jag är fullständigt vansinnig som går upp extra tidigt bara för att gå och träna.

Men tyvärr verkar den senaste tidens flörtande med vågen vara över. De senaste två veckorna har jag inte tappat många gram. Snart tar jag till nödlösningen. Gladpack och Nutrilett. Veckan i Branäs var väl inte alldeles optimal sett i perspektivet att jag ska gå ner i vikt. Jag kan inte säga att jag avstod chips, läsk, godis precis.

Idag stod vågen på 73,1 kg.

Trogen kund

Jag har besökt några matställen i Stockholm genom åren. En del finare än de andra. Men det är bara ett ställe som får mig att återkomma. Kebab House i korsningen av Vasagatan och Kungsgatan. Kombinationen snabb service, bra pris och rätt läge är oslagbar.

Stället har lagom sunkiga lokaler. Personalen kan lagom mycket svenska och entusiasmen att leverera kebab snabbt, är imponerande.

Mr Hyde rekommenderar.

Kärlek

Jag och William är på skidsemester i Branäs. Vi lämnade Julia och mamma hemma. Detta är en prövning på oss båda. Dåligt med snö, förkylda båda två, saknar mamma och absolut inte intresserad av skidskola.

Jag trodde det skulle bli lite skön avkoppling från jobbet. Det fick jag inte men jag fick 100 % William och jag älskar varenda sekund.

Ny version av Idioterna

Cykeltur till Torup i fyra plusgrader och regn.

Vågen älskar mig på morgonen

Förr var det omöjligt att ta sig till gymmet innan jobbet. Bara tanken på att träna så tidigt på morgonen fick mig att bli illamående. Nu är jag där varje fredag för att späka mig i en halvtimme men framför allt för att väga mig. Jag är mästare på att lura mig själv. Jag låter vågen vilseleda mig. Innan frukost är jag lätt som en fjäder och jag blir lättare för varje vecka. Jag gillar det. Vågen älskar det. Idag 73,3 kg. Jag är på spåret. Åtminstone på morgonen...

5,3 kg kvar.

8 månader

Vad gör det att man inte når ner till pedalerna? Det finns ju ringklocka. Julia, 8 månader idag, väntar inte till hon är stor nog. Krypa upp för trappan är inget problem. Nu väntar vi bara på att hon går utan stöd också.

Ljuva 70-tal

Fortsätter att gotta mig i gamla suddiga foton från tidernas begynnelse. Här ses tekniken på cykeln som var nästan fulländad redan då.

Sådan far sådan son

Man inser ju helt plötsligt vad man fått sina cykelgener ifrån. Den atletiskt byggda kroppen har jag ärvt rakt av. Skulle ändå vilja påstå att jag har strået vassare sittställning. Man brukar prata om droppform när det gäller luftmotstånd och farsan har en bit kvar innan han formerar en droppe.

Grötvik

Högmod straffar sig. Så även igår. Fint väder. Började dagen på gymmet. Vågen flörtade med mig. 74,3. Men jag vet hur den fungerar. Nästa gång tar den ner mig på jorden igen. Likväl drabbas jag alltså av högmod och beslutar mig för ett löp-pass efter jobbet. Perfekt väder men inte perfekta vader. Efter halva rundan brister det och jag får halta hem. Avslutar dagen med benet i högläge och handen i en påse Pepparchips. Väl medveten om att vågen på gymmet skrattar sig fördärvad.

Konst eller skräp

Den ständiga frågan om vad som är konst eller inte. Eller vad som är artisteri eller pajaseri.

Ranelid är som vanligt på tapeten. Oavsett vad man tycker om hans litterära verk och numera även hans musikaliska, så lämnar sällan någon oberörd.

Själv tycks han tro att han med fog är jordens medelpunkt. Han är en nutida versionen av Narcissus. Han är den grekiska mytologin personifierad.

Att han har talang är det inget tvivel om, men det finns mig veterligen ingen som upprepar sin poesi i alla sammanhang. Texten till låten Miraklet är ju inget annat än ett plagiat på allt Ranelid hasplat ur sig de senaste 5-6 år sen. Hans eviga hyllning till kvinnan blir en aning förbryllande när han inte ägnar sin partner tillstymmelse till uppmärksamhet.

Sen detta med hans martyrskap... Det gör mig uppriktigt orolig. Är han verkligen mentalt stabil? Han tål ingen kritik, likväl ger han sig in i fullständigt omöjliga situationer.

Han är Sveriges mest mobbade person och känner sig anklagad som mördare och ser sig sämre behandlad än den norske massmördaren...

Det kanske är dags att kliva ur mediakarusellen, Ranelid. Varför inte nöja sig med att vara en hyllad författare?

Tänk på något annat...

Träningsviljan har varit god den senaste tiden. Det kan behövas. Försöker chocka kroppen med hård träning varje dag. Jag hade hoppats på samma reaktion som deltagarna i Biggest Loser fick på deras första vecka. Så blev det inte riktigt. 75,5 kg stod vågen på idag. Då återstår bara 7,5 kg. Det känns sådär. Brottas med impulserna att våldta kylskåpet. Än så länge har jag avstått. Kan bli aktuellt att bältespänna mig vid sängen. Magsäcken skriker; är du inte klok?! Det finns ju mat i kylskåpet. Vad väntar du på?

Det blir en riktigt seg vår.

Två fel av två möjliga

Lökdippen var slut på Ica. Tokchansade på gräslök och dill. Tänkte att då är det lika bra testa några nya chips också. Det blev Double red onion & sourcreme. Tillsammans var det riktigt illa. Det gifte sig inte alls. Som köttfärsås och lingon ungefär. Helvete...

Det var precis så illa som befarat

Jag har i veckor (för att inte säga månader) funderat på att gå till gymmet. Frågor som: är det lönt? har surrat i skallen ett tag. Om man som jag de senaste åren har en frekvens på två ggr i månaden kan verkligen ifrågasätta om det ÄR lönt. I förra veckan tog jag tag i skiten och gick till gymmet. Det kostar mig 300 skattade kronor i månaden och tidernas besvikelse. Min, sedan tio år, irriterande följeslagare på gymmet stod på sitt vanliga ställe och hade allt annat än goda nyheter. Jag var tvungen att fråga två gånger eftersom jag inte trodde honom första gången. Men han upprepade det jag redan hört och sakta sjönk sanningen in. 76,3 kg. Det blir en sträng vår... Projekt 68 kg blir tyngre än någonsin och med tanke på hur usel jag varit de senaste åren på att faktiskt nå 68 kg så blir jag lätt resignerad.

Men skam den som ger sig. Jag har köpt mig en trainer. Så nu sitter jag i uterummet varannan kväll och cyklar. Det är vansinnigt tråkigt men hyggligt effektivt. Kan jag bara bli kvitt mitt sockerberoende och mitt gigantiska flottberoende så finns det goda chanser. Jag svär mig dock fri från förslag om LCHF-dieter. Vilket humbug. Det måste vara fullständigt förödande för folkhälsan med allt detta frossande i kött och fett och helt utan kolhydrater. Jisses vilka dumheter... Visst går man ner i vikt men man får väl åderförkalkning på köpet.

Barndomsidyllen Vallås på 80-talet

Jag vet att jag är sorgligt kapitel i nostalgi, men jag kan inte låta bli. Världen var lite mindre komplicerad förr. Inte nödvändigtvis bättre men definitivt mindre komplicerad. Nu när jag inte längre behöver åka till Vallås så är det som att alla minnen måste fram från tiden när jag bodde där. De sista åren när mina föräldrar bodde på Ängsgård så kändes området ledsamt och en smula förfallet. Möjligen är jag färgad men tiden har inte varit till Vallås fördel. Det har inte åldrats med den värdighet mina minnen kräver.

Denna småsuddiga bild tagen utanför mitt hem på Ängsgård med brorsan, hans kompisar och Gusten, gör mig nästan tårögd. Det vilar något lugnt och harmoniskt över hela stämningen. Jag ser en oförfalskad glädje och ett stort intresse för att få vara med på bild. Något som man har svårt att förstå idag med kamera i varje telefon. Till och med förbipasserande följer spektaklet med, till synes, stort intresse.

Bilden måste vara tagen sommaren 85 eller tidigast sensommaren 84. Gust började i min klass på mellanstadiet och innan dess hade jag ingen koll på den gänglige grabben. Slås av att jag ser så makalöst mycket yngre ut än han på bilden. Å andra sidan ser jag ju ut att vara jämngammal med min fem år yngre bror.

Mitt första tydliga minne av Gust är en ytterst pinsam Legohistoria där min granne Henke var inblandad. Jag var ingen stor Legofantast men hade väl lite Lego och under en period var det roligt. Byggde lite på frihand med några få udda legobitar och jag minns att jag och grannen byggde varsitt hus utan tak så att man kunde flytta gubbarna lätt inne i huset. Vi pratade lite Lego i skolan och då antar jag att Gust på något sätt blev involverad. Han följde med hem och fick se mitt fantastiska legohus och lyssnade artigt när jag berättade om alla finesser. Sen följde jag med hem till Gust första gången och fick se hans källare... Jag hade aldrig sett något liknande. Han hade ju en hel stad uppbyggd på ett stort bord med allt byggt efter ritningar. Jag var chockad och minns hur jag skämdes över hur otroligt futtigt mitt eget bygge var.

Gustens källare var sen till mångas glädje under 10 år.

OBS! Bilden ovan är tagen på samma ställe och i nästan exakt samma vinkel som bilden nedan. 5-6 år skiljer dem åt.

Mycket vatten under broarna

Ibland undrar jag hur gammal jag egentligen är. 1979 på Ängsgård och jag blir omhändertagen av några snubbar som ser ut att vara hämtade från en Peter Sellers-film.

Av någon anledning vägrar Blogger numera att visa hela bilderna. För full bild rekommenderas att klicka på bilden. Dåligt Blogger...

Final

Dags att skärpa sig. Final i På Spåret. TV när det är som bäst. På Spåret och Vinterstudion. Då är jag nöjd.

Tystnaden

William är sällan tyst. När han är det sover han eller hittar på något mindre lämpligt.

Det krävs inte många sekunders tystnad förrän man får reagerar. Oftast är det för sent. Idag hittar jag fruns pilatesboll i detta skick. Insmetad med en tub tandkräm...

Capello is gone

FA sparkar Capello. Det ska Sverige vara riktigt tacksamma för. Har vi dessutom turen att det blir, som ryktet säger, Harry Redknap eller ännu hellre Stuart Pearce som ska leda laget i EM. Ja, då har vi 3 givna poäng. Jag ser framför mig ett benknäckargäng med sedvanligt obrutet självförtroende och vansinnig offensiv. Härligt! Passar Sverige som handen i handsken.

Armstark

Rensningen av gamla prylar från barndomen fortsätter. Denna la grunden för min välbyggda kropp.

Hänt ikväll

Fredagskväll. Barnen sover. Jag och frun börjar titta på Solisten med Robert Downey Jr på SVT. Jag tycker filmen verkar bra medan frun slumrar till. Under snutt i filmen filmas en symfoniorkester och jag utropar "det är ju Esa-Pekka Salonen!". Reaktionen från övrig i rummet blev inte lika exhalterad...

1. Varför blir jag så exhalterad av att se Esa-Pekka Salonen i en film?

2. Varför känner jag överhuvudtaget igen en finsk dirigent?

Svar: Ingen aning

Känn ingen sorg för mig, Ängsgård

Nu flyttar mina päron från Vallås. Det är nu nostalgin flödar och man hittar såna här rariteter.

Döden är jobbig

SVT hyllade alla bortgångna idrottsprofiler under 2011 på ett värdigt sätt. Jag vänjer mig aldrig av bilderna på Stefan Livs son när han hissar upp tröjan i Kinnarps arena. Jag bölar varje gång. Usch så hemskt.

Farbror Gammal

Så blev man påmind igen...

Min gudson (3,5 år) blandade ihop korten och jag hoppas han skulle säga "farbror Danne" men det blev "farbror Gammal" och det är nu ett etablerat namn.

Han blev storebror till årets första Hallänning, på årets första dag och jag blev ännu äldre...

Nyårsafton 92-93

Skådar upp i skyn och ser raketer i mängder. Tänker; helvete vad pengar vi har här i Söndrum... fortsätter tänka att om nått år när barnen är vakna vid midnatt ska jag köpa riktigt feta raketer... sen slår nostalgin sina klor i mig. Nyårsafton 92 tror jag det var. Kan vara fel på ett år fram eller tillbaka. Jag och min eminenta dryckeskavaljer, Johansson, hade varsin 37:a Renat. Vi var inte bjudna på någon fest men var välkomna "lite senare" på kvällen när fingästerna hade ätit. (ett vanligt förekommande fenomen på den tiden förresten. Att efter middagen plocka in eliten, gycklarna, de som inte tillhörde den innersta kretsen men var tillräckligt intressanta för att förhöja en fyllefest. Anyway, Johansson och jag satt hemma hos mig på Ängsgårdsvägen och käkade flott, tömde varsin Renat och eldade på varandra till vi nådde ren skär adrenalinkick. Tiden började närma sig när vi förmodligen var välkomna på festen på ett annat ställe på Vallås. Vi tog våra svindyra raketer, våra Renatflaskor (som nu var fyllda med Cola för att dra nytta av de sista värdefulla dropparna i flaskan). Det susade bra mellan öronen och vi skulle givetvis cykla i den svinkalla natten. Det gick en aning vingligt och tämligen omgående blev det tvärstopp då kassen med raketer fastnade i ekrarna i framhjulet. Som i ett mirakel undkom jag utan blesyrer men mertalet av raketerna gick sönder. Vi lät oss dock inte nedslås av detta, begav oss snabbt till festen och vid 12-slaget var det dags att avfyra de trasiga raketerna. Pinnarna var avbrutna men om man fäste dem i en av grannarnas brevlåda så gick det att tända raketen. Ett litet krux, den vägrade lämna brevlådan. Större stjärnfall har inte skådats varken före eller efter på den gatan. Nytt försök... Denna gången lät vi raketen helt sonika ligga på gatan i riktning bort längs Villakvarteret. Succén var ett faktum. Folk slängde sig desperat in i häckar, bakom staket mm när raketen susade förbi längs gatan. Nytt stjärnfall på tre meters höjd...

Helvete vad roligt det var. Men idag hade jag fått hjärtinfarkt.