Min son och jag

I en dryg vecka har jag sagt till mig själv att det inte blir någon mer utlandsresa förrän William är tonåring. Vi har haft våra duster den här semestern. Jag har inte gått vinnande ur någon, tror jag.

William konstaterade redan på flygresan ner att han ville hem. Det höll i sig några dagar. Nu ska vi åka hem men nu är han inte lika angelägen längre. Där är vi lika. Denna ständiga hemlängtan. Tryggheten.

Det finns alldeles för mycket av mig i William. Ändå är han så mycket bättre i allt. Mina nervösa, kontrollerande personlighetsdrag och hans spontanitet och temperament är en explosiv blandning. Problemet är att han är fyra och jag snart 40. Det är jag som måste skärpa mig. Så om du läser detta nån gång, William. Förlåt. Jag är en grinig jävel som har svårt att släppa kontrollen.

Nu åker vi hem och fortsätter bråka där istället.