Jag har i veckor (för att inte säga månader) funderat på att gå till gymmet. Frågor som: är det lönt? har surrat i skallen ett tag. Om man som jag de senaste åren har en frekvens på två ggr i månaden kan verkligen ifrågasätta om det ÄR lönt. I förra veckan tog jag tag i skiten och gick till gymmet. Det kostar mig 300 skattade kronor i månaden och tidernas besvikelse. Min, sedan tio år, irriterande följeslagare på gymmet stod på sitt vanliga ställe och hade allt annat än goda nyheter. Jag var tvungen att fråga två gånger eftersom jag inte trodde honom första gången. Men han upprepade det jag redan hört och sakta sjönk sanningen in. 76,3 kg. Det blir en sträng vår... Projekt 68 kg blir tyngre än någonsin och med tanke på hur usel jag varit de senaste åren på att faktiskt nå 68 kg så blir jag lätt resignerad.
Men skam den som ger sig. Jag har köpt mig en trainer. Så nu sitter jag i uterummet varannan kväll och cyklar. Det är vansinnigt tråkigt men hyggligt effektivt. Kan jag bara bli kvitt mitt sockerberoende och mitt gigantiska flottberoende så finns det goda chanser. Jag svär mig dock fri från förslag om LCHF-dieter. Vilket humbug. Det måste vara fullständigt förödande för folkhälsan med allt detta frossande i kött och fett och helt utan kolhydrater. Jisses vilka dumheter... Visst går man ner i vikt men man får väl åderförkalkning på köpet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar