Jag försöker minimera hemmaprojekten. De som inte går att ställa in, skjuter jag åtminstone på framtiden. Det har resulterat i en rekordlång "att göra-lista". Igår kom verkligheten ifatt mig och det var dags att skapa ett nytt rum i vårt alldeles för lilla boende. Jag insåg att hoppet var ute för en snabb flytt till en stor enplansvilla i närheten. Istället får alltså nuvarande radhusboende anpassas till den växande familjen. Missförstå mig inte. Chansen att vi rent antalsmässigt ska öka ytterligare är ofattbart liten. Ett barn till och jag får ta in på hospital för kroniskt nervsvaga. Nej, växandet består istället av våra existerande barn och deras behov av egna rum. I Julias fall handlar det för tydlighetens skull om föräldrarnas behov av att få tillgång till det som en gång var deras sovrum igen.
Sent igår kväll blev i alla fall gipsväggen klar. Det som återstår är spackling och tapetsering och slutligen montering av dörr och lister.
Slutligen en fundering: varför ägnar jag tid och energi på vädret? Just nu är jag vansinnigt irriterad på regnandet. Hur jag än anstränger mig har jag inte lyckats påverka vädret i den riktning jag önskat. Utsikterna att lyckas den närmaste framtiden ser jag som ringa. Låt oss då enas om att det är helt meningslöst att bli skogstokig på grund av hällregn när man väntar på spårvagn. Bra. Då säger vi så. Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar