I morse när jag åkte till jobbet var det fortfarande mörkt. Det regnade och blåste. Humöret var något nedsatt trots att det var fredag. Då slår jag på P3 på radion och ut strömmar "Live forever" med Oasis. Det är så vackert att ögonen nästan tåras. Mitt Oasisöra har varit passivt i över 10 år och faktum är att efter "(What´s the story) Morning glory" det inte funnits någon anledning att lyssna på de snorkiga Manchesterkillarna. Men "Definitly maybe" kan vara en av de bästa plattorna någonsin och "Live forever" är pricken över i:et. Jag köpte mitt första Oasisalbum i oktober 95 i London och då var "(What´s the story) Morning glory" rykande färsk. Jag hade ingen CD-spelare med mig och kunde inte lyssna på plattan förrän jag kom hem. Den gick sedan varm i säkert två år när jag hade en tung period. Samma år släpper Kent sitt debutalbum "Kent" och året efter "Verkligen". Min tungsinthet blev knappast mindre av att lyssna på dessa geniala, men ack så vemodiga plattor. Endast Skid Rows debutplatta "Skid Row" (1989) med "18 and life" i spetsen och Guns´n Roses "Appetite for Destruction" (1987) har haft lika stor påverkan på mig.
Nu blev detta inlägg en lång rad av fantastiska plattor men det gör inget. Jag sitter helt plötsligt och blickar tillbaka till 90-talets mitt och minns texterna till Gravitation.
3 kommentarer:
...och dom senaste 13 åren?
De senaste 13 åren har jag säkerligen inte köpt mer än två handfulla plattor och jag ska villigt erkänna att jag inte känner samma entusiasm inför ny musik. Det handlar inte om att det inte görs lika bra musik. Det handlar om att jag blivit äldre och inte kan relatera till Pete Doherty, Hello Saferide, Kleerup och allt annat de lirar på P3. De är säkert geniala men det ger inte någon kick längre. Då är det enklare att vara nostalgisk. Jag går snarare åt andra hållet. Jag betar mig bakåt i historien och hittar ständigt guldkorn. SVT:s serie Sixties är ju genial.
Idag sörjer jag att Hellacopters har lirat för sista gången.
/Mr H
Vill bara påpeka (för att inte framstå som en bakåtsträvare) att det görs förbannat bra musik fortfarande. Jag är inte överdrivet förtjust i Coldplay annars men Viva la Vida är ju skamligt bra. Veronica Maggios 17 år är ju riktigt catchig också.
/Mr H
Skicka en kommentar