Aftonbön

Då är man fadder. Jag hade inte riktigt klart för mig vad det innebär förrän nu. Jag trodde det handlade om att jag skulle hålla i barnet som skulle döpas och that´s it. Prästen var av en annan åsikt. Han talade om för mig att jag skulle nämna barnet varje kväll i aftonbönen och att jag skulle komma ihåg att ringa varje år dagen innan dopdagen för att påminna familjen om dopets betydelse. Jag stod där med en 7 kilos unge djupt sovandes i min famn. Armarna skrek av mjölksyra och prästen yrar om aftonbön. Tänk om han vetat att jag inte ens är konfirmerad. Han släppte in Belsebub i Guds hus.

Innan vi gick in i procession så talade prästen dessutom om att vi hade en mycket viktig uppgift. Då förutsatte jag att han menade barnets uppfostran osv men han sa att vi skulle sjunga högt och tydligt i de psalmer som ingick i dopet. Ännu en uppgift som skräddasydd till mig... Det gick sådär. Tryggare kan ingen vara hade jag ju hört innan men resten var ju totalt okända och med barnet i famnen och en sambo som bara delvis delgav texten ur sin psalmbok så hade jag det svettigt. Dessutom stod man ju upphöjt och vänd mot hela församlingen. Jag var rökt. Taktiken var att mima men kan man inte texten är det som en pantomimteater med tvångströja. Jag låtsades trösta barnet men alla såg ju att han sov som en klubbad säl. Spiken i kistan var ju under bönen. Fader vår. Min sambo slog ihop psalmboken och kunde den utantill. Jag stod där med nedsänkt huvud och låtsade mumla.

Nu är dopet klart och min brorson är medborgare i guds rike. Det känns tryggt.