När sunt förnuft får råda

Jag har en klok sambo. Hon säger att jag inte får spela fotboll längre. Inte ens stå i mål. Tyvärr lyssnar jag inte alltid på de kloka orden. Igår var det definitivt en sådan dag. Innefotboll i Oskarströmshallen och efter en trög start där benen kändes som trästockar blev jag sakta varm och det var så förbannat kul. Jag var som ett barn på julafton.

Känslan av att kunna göra något bra med en fotboll är svår att beskriva. Det är en eufori som egentligen bara kan beskrivas i bilder och jag har försökt hitta något klipp på youtube med Roland Sandberg. Denna målspottare på 70-talet som när han gjorde mål hade en totalt okontrollerad målgest. Den illustrerar ganska väl hur jag känner för fotboll.

Jag blev sakta allt mer vän med bollen och benen gick till slut som trumpinnar. Några precisa passningar gjorde att självförtroendet höjdes. Tyvärr översteg självförtroendet till slut förmågan, men det tar vi senare. Då hände det: En passning upp mot mittlinjen där jag med en snabb (nåja...) mottagning och vändning kommer rättvänd mot mål. Jag avancerar något åt vänster för att hålla min motståndare ifrån mig och plötsligt i steget avslutar jag med en klockren tåpaj som borrar sig rakt upp i det högra krysset. SUPERMAC! Precis dit jag siktade. Precis så jag ville ha det. Adrenalinet pumpar och en svårkontrollerad glädje chockar kroppen. Jag vill likt Roland hoppa och skutta som en besatt men lyckas hejdar mig. Det är inte VM. Det är innefotboll i OIS-hallen... Jag sprang avstannande med en blygsam uppsträckt arm mot avbytarbänken och kollade nöjd mot klockan. Snart slut. Jag var nöjd, dödstrött och skulle jobba dagen efter.

Då kommer förslaget och sedan beslutet att vi skulle lira en kvart längre än planerat. Död och pina. Jag som var nöjd med dagen. Det räckte gott som det var. Mycket riktigt blev sista kvarten jobbig. Först tröt orken, sedan tröt humöret när vårt spel rasade. När jag då blev förbannad så började jag gå på full maskin och det klarar inte min kropp av. Då brast lårmuskeln. Jämmer och ve.

Kroppen har sagt nej i många år men huvudet vill så mycket mer. Idag går jag som en stelopererad och någon mer fotboll i år blir det inte men bollen som närmar sig krysset sitter fortfarande på näthinnan. Som tatuerad. Det är vackert så man blir tårögd.