05.50. Jag går ut extra tidigt för att skrapa rutorna på limmon. Det är riktigt kallt idag. Första motgången: förardörren har frusit fast. Lätt panik. Tåget går om 38 minuter. Passagerardörren går upp. Lättnad. Bilen startar. Lugn. 0600 Motgång två: passagerardörren går inte att stänga. Paniken rusar till igen. Några mindre genomtänkta beslut senare sitter jag i bilen på väg till tåget med öppen högerdörr. Handtaget på insidan fastsatt i bilbältet. Hela vägen in till stan hänger jag som en tvättlina mellan ratt och högerdörr. Jag får kramp i ena armen av den obekväma sittställningen och kommer plötsligt på, Motgång tre: hur ska jag låsa bilen inne i stan? Klockan är nu 0615 och det är bara 13 minuter till tåget går. Jag chansar på att lånebilen inte blir stulen på stationen. 0623. Ställer bilen och springer runt för att i ett sista försök stänga dörren. Bingo! Det går till och med att låsa. Med kramp i större delen av överkroppen och puls ämnad för maxpåfrestning stiger jag på tåget. Inser att jag saknar min egen bil enormt. Bilden är tagen i somras. Den var tänkt för en humoristisk iaktagelse av en gammal klasskamrat (stor man i liten, italiensk bil) och hans Alfa Romeo. Nu får bilden illustrera min saknad efter min bil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar