2008

Året har varit händelserikt. Ett idrottsligt skitår ur svensk synvinkel. Åter ett mellanår för HBK och landslaget. Jag slog förvisso mitt rekord på Göteborgsvarvet och likaså på Vättern runt. Men det är inte för det idrottsliga jag kommer minnas 2008. Nej, det är året jag blev farsa. Året då William förgyllde mitt redan fantastiska liv. Han har ett helvetes humör, han är mammig och han verkar vara högerhänt men är ändå helt fantastisk. Så oavsett vilka katastrofer (finanskris, naturkatastrofer och barnamord)det varit i år så kommer jag minnas 2008 med glädje.

Nyårslöfte inför 2009: Jag ska som vanligt ner till 68 kg till Göteborgsvarvet. Förra året misslyckades jag. Det fattades 2 kg. Nu är jag åter uppe i åtminstone 75 kg så det är hög tid att börja träna.

Jag tänkte också försöka bli en mer positiv människa. Jag vet att min sambo skulle uppskatta det men samtidigt skulle lite av min oemotståndliga charm försvinna. En positiv Mr Hyde är inte Mr Hyde.

Till sist vill jag önska er läsare ett Gott nytt år. Ta det lugnt på amatörernas afton.

Fantasy Premier League

Mr Hydes eleven börjar sakta ta sig upp i ligan. Tyvärr verkar det som att jag aldrig lär mig reglerna. Varför har det inte gjorts några byten denna vecka? Halva mitt lag lirade inte och ändå gjordes inte ett enda byte...

Vattenkoppor

Barnsjukdomar har jag inte ägnat en tanke de senaste 30 åren men nu kommer det i ett helt annat läge. Jag nyligen konfrontrerats med vattenkoppor och den sjukdomen har jag aldrig haft som liten. Jag läste på lite på nätet imorse och fick fullständigt spel när man läste om den makalösa smärta man kan få om man får det som vuxen. Dessutom hade wikipedia fläskat på med några smaskiga bilder på bölder stora som asien på en världskarta. För att inte tala om vattenkoppornas fula kusin, Bältros, som man också kan få som vuxen av samma virus. Bältros kan leda till kronisk smärta restan av livet. Med mitt imunförsvar och min meritlista av hypokondri var det ingen överraskning att jag inom 10 minuter ringde sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan var mycket seriös och tog min oro på allvar och försökte lugna ner mig med att jag inte kunde få bältros om jag inte haft vattenkoppor som liten. Dessutom trodde hon att jag redan fått vattenkoppor utan att jag märkt det som liten eftersom jag umgåtts med barn som hade det. Det var med stor lättnad jag la på luren. Tack, landstinget för en mycket prisvärd tjänst. Nu behöver jag bara oroa mig i drygt två veckor till innan inkubationstiden är över sedan leker livet igen.

Har lite ont i halsen. Undrar om det är en symptom...

Ingen kan göra en sportårskrönika som SVT. Trots ett uselt OS lyckas de göra ett bra program.

Julen är slut

Då är julhelgen slut. Jag gråter inte. Julen gick i sjukstugans tecken. Wille har varit förkyld och min sambo har haft feber. Dessutom fick jag inget Playstation 3 och när jag försökte skaffa ett på mellandagsrean gav jag upp redan i entrén till Elgiganten. Folk är inte kloka. Rea är inte min grej. Däremot fick vi två dammsugare av tomten. Så nu ska här bli rent. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de musikaliska alster jag fick. Svärfar gav mig den hett eftertraktade Kent-boxen och av min sambos syskon fick vi Dansbandskampen.

Chucky

Min son har en liten djävul i sig. Han kan gå från en liten söt jollrande pojke till en hänsynslös vilt sparkande och klösande ligist på ett par sekunder. Jag är lite rädd för honom. Det kommer bli ett drygt arbete att fostra honom. Därom råder inget tvivel.

Ho ho ho!

Det är mörkt och kallt ute. Jag sitter ensam kvar och försöker slå in en julklapp jag inte köpt. Granen är klädd. Alla väntar på tomten. Själv väntar jag på grönkålen. Det är för jävla gott. Varför äter man det bara till jul? Det borde ingå på varje flottig tallrik året runt. Borde fungera till grillat. Eller kanske inte, förresten...

God Jul i alla fall allihopa. Tack för att ni tittar in då och då. Jag uppskattar det.

Glömde berätta att Quint dök upp i en fet BMW och lirade fotboll i söndags. Han gick därifrån med en glödhet högerfot och förmodligen stärkt självförtroende. Nättaket...

När sunt förnuft får råda

Jag har en klok sambo. Hon säger att jag inte får spela fotboll längre. Inte ens stå i mål. Tyvärr lyssnar jag inte alltid på de kloka orden. Igår var det definitivt en sådan dag. Innefotboll i Oskarströmshallen och efter en trög start där benen kändes som trästockar blev jag sakta varm och det var så förbannat kul. Jag var som ett barn på julafton.

Känslan av att kunna göra något bra med en fotboll är svår att beskriva. Det är en eufori som egentligen bara kan beskrivas i bilder och jag har försökt hitta något klipp på youtube med Roland Sandberg. Denna målspottare på 70-talet som när han gjorde mål hade en totalt okontrollerad målgest. Den illustrerar ganska väl hur jag känner för fotboll.

Jag blev sakta allt mer vän med bollen och benen gick till slut som trumpinnar. Några precisa passningar gjorde att självförtroendet höjdes. Tyvärr översteg självförtroendet till slut förmågan, men det tar vi senare. Då hände det: En passning upp mot mittlinjen där jag med en snabb (nåja...) mottagning och vändning kommer rättvänd mot mål. Jag avancerar något åt vänster för att hålla min motståndare ifrån mig och plötsligt i steget avslutar jag med en klockren tåpaj som borrar sig rakt upp i det högra krysset. SUPERMAC! Precis dit jag siktade. Precis så jag ville ha det. Adrenalinet pumpar och en svårkontrollerad glädje chockar kroppen. Jag vill likt Roland hoppa och skutta som en besatt men lyckas hejdar mig. Det är inte VM. Det är innefotboll i OIS-hallen... Jag sprang avstannande med en blygsam uppsträckt arm mot avbytarbänken och kollade nöjd mot klockan. Snart slut. Jag var nöjd, dödstrött och skulle jobba dagen efter.

Då kommer förslaget och sedan beslutet att vi skulle lira en kvart längre än planerat. Död och pina. Jag som var nöjd med dagen. Det räckte gott som det var. Mycket riktigt blev sista kvarten jobbig. Först tröt orken, sedan tröt humöret när vårt spel rasade. När jag då blev förbannad så började jag gå på full maskin och det klarar inte min kropp av. Då brast lårmuskeln. Jämmer och ve.

Kroppen har sagt nej i många år men huvudet vill så mycket mer. Idag går jag som en stelopererad och någon mer fotboll i år blir det inte men bollen som närmar sig krysset sitter fortfarande på näthinnan. Som tatuerad. Det är vackert så man blir tårögd.

Julen är barnens högtid

De senaste åren tycker jag hysterin kring julklappar varit förbannat kämpig. Jag har helt enkelt ingen som helst ork att engagera mig i julklappsinköp. Det resulterar i att för varje år dröjer det längre och längre tid innan jag tar tag i inköpen. Idag köpte jag min första julklapp för året. I ärlighetens namn ska erkännas att det är ett förhållandevis beskedligt antal jag ska köpa till. William är för liten för att det ska vara roligt att köpa leksaker och om jag inte alldeles misstar mig så lär han få tillräckligt ändå.

Själv vill jag givetvis ha rikligt med klappar. Jag har en ganska blygsam önskelista med PS 3 högst upp och GPS och fritös lite längre ner. Av någon anledning tror jag inte att tomten kommer läsa listan eftersom dessa klappar inte är önskade av alla i huset. Jag funderar på att ta saken i egna händer. Att hjälpa tomten på traven.

Hur som helst ska det bli vansinnigt skönt med en riktig långhelg.

Musikhjälpen

Sista chansen att önska en låt på musikhjälpen. Sms:a till 72955.

The King

Ibland måste man hålla med om att det var bättre förr. Ser man en Las Vegas-spelning med Elvis Presley så är det bara att konstatera att han är och var helt unik. Många har utropat sig till kungar, prinsar, drottningar och prinsessor av pop och rock men bara Elvis kunde med råge leva upp till titeln. Mina damer och herrar, Suspicious Mind.

Lägg särskilt märke till hur Elvis i slutet beslutar sig för att tänja ljumskarna mitt under låten för att gå över till statisk träning för benen. Vem innan eller efter hade kommit på en liknande idé?En inte alltför vågad gissning är att han inte var vid sina sinnens fulla bruk när showen skrevs. Dansen är förövrigt fullständigt genialisk.

0 % ränta

Nu börjar det osa katt ordentligt om amerikansk ekonomi. När Federal reserve går ut och toksänker räntan till 0 % då anar åtminstone jag en viss desperation.

Det borde innebära billiga bostadslån den närmaste tiden. Nationalekonomen säger spendera pengarna som blir över. Jag säger spara allt som går.

Men först är det jul. Vad köper man till en tre månader gammal son som bara vill vara med morsan och kolla på tv? Till helgen ska jag köpa min första och sista julklapp detta året. Det ryktas om att William önskat sig en Playstation 3 av tomten...

Det kan bli en god jul.

Genomklappning

Apropå klappar...

Julklappstips för de svenska skidskyttarna: Hagelbössa

Tidig hjulklapp

Jag har fått tillbaka min bil. Den är bucklig som folkracebil men den fungerar. Praise the lord.

Idag har jag fått ytterligare en tidig julklapp. En förkylning. Helgen kommer tillbringas i sängen och en kort transport till soffan och tillbaka. Hostan känns som en tungkyss med en tuberkulossmittad Meatloaf.

Kom tillbaka. Allt är förlåtet.

05.50. Jag går ut extra tidigt för att skrapa rutorna på limmon. Det är riktigt kallt idag. Första motgången: förardörren har frusit fast. Lätt panik. Tåget går om 38 minuter. Passagerardörren går upp. Lättnad. Bilen startar. Lugn. 0600 Motgång två: passagerardörren går inte att stänga. Paniken rusar till igen. Några mindre genomtänkta beslut senare sitter jag i bilen på väg till tåget med öppen högerdörr. Handtaget på insidan fastsatt i bilbältet. Hela vägen in till stan hänger jag som en tvättlina mellan ratt och högerdörr. Jag får kramp i ena armen av den obekväma sittställningen och kommer plötsligt på, Motgång tre: hur ska jag låsa bilen inne i stan? Klockan är nu 0615 och det är bara 13 minuter till tåget går. Jag chansar på att lånebilen inte blir stulen på stationen. 0623. Ställer bilen och springer runt för att i ett sista försök stänga dörren. Bingo! Det går till och med att låsa. Med kramp i större delen av överkroppen och puls ämnad för maxpåfrestning stiger jag på tåget. Inser att jag saknar min egen bil enormt. Bilden är tagen i somras. Den var tänkt för en humoristisk iaktagelse av en gammal klasskamrat (stor man i liten, italiensk bil) och hans Alfa Romeo. Nu får bilden illustrera min saknad efter min bil.

Måndagsexemplar

Jag trodde det var en smal sak att fixa till min bil. Nej, det var en fåfäng tanke. Jag kommer dras med Limousinen till på fredag, åtminstone...

De flesta har redan varit på julbord men jag ska på mitt första imorgon. Få saker kan vara så överskattat. Trycka i sig extremt mycket mat på kort tid. Tänk om företagen bjudit på kebab-buffé istället.

Gamla, slitna New York på Margaretagatan har kanske de flottigaste kebaberna som jorden skådat men de är fullständigt delikata. Hade man bara sluppit att gå in i deras lokaler så hade allt varit perfekt. Nu är varje besök förenat med en kroppslig marinering eftersom man möts av frityrånger långt ute på gatan långt innan man öppnat dörren. Väl inne är andelen olja i inandningsluften så hög att näshåren går att vattenkamma. Kläderna får man kemtvätta eller skänka till UFF. Att äta på plats är hälsovådligt så i princip alla tar maten och rusar ut. Men det är värt allt besvär.

Nu börjar ångesten över julklapparna komma... Kan man ge bort pengar?

Limousinservice

Jag kan absolut inget om bilar. Därför köpte jag inte bil förrän jag var över 30. Förra året köpte jag min andra bil och då kostade jag på mig en helt ny bil bara för att slippa strul. Jag tankar, tvättar den ibland och bytar däck två ggr om året. That's it. I helgen började min ett år gamla bil att hosta som en kedjerökare. Paniken var fullständig när jag med kvinnor och barn i bilen blev ståendes vid ett rödljus. Precis det scenario jag till nästan varje pris försökt undvika. Jag lyckades få igång bilen igen men redan måndagmorgon ringde jag till verkstaden. De frågade precis som min far om jag tankat bensin i dieseltanken. En oerhört provocerande fråga till en lekman som jag. Det hade jag INTE. Okunnig är jag men inte dum. De fick behålla bilen för undersökning. Som plåster på såren fick jag låna denna läckra bil. Nu ser man ut som en taxichaffis från 90-talet.

En gång i tiden...

...nämndes Robert Mugabe i samma mening som Nelson Mandela. Han var en frihetskämpe som ville ha ut de brittiska kolonisterna och när Zimbabwe blev självständigt var han den store hjälten. Idag bär han skulden för att ett folk dör av en bagatellartad sjukdom som heter kolera. Allt som behövs är vatten. Medan den gamle diktatorn njuter av sina miljarder i dollar skenar den inhemska valutan i en sällan skådad inflation. Fattigdomen är stor trots stora naturtillgångar.

Vi har det rätt bra i Sverige och Reinfeldt är en rätt harmlös härskare i jämförelse.

Koi

I mitt förråd härskar den pjäsen. 51 cm koikarp. Inte världens vackraste men den är min. Han/hon var rätt spak när jag för ett par helger sedan fiskade upp den i farsans damm. Nu ska den gå i förrådet hela vintern. Stackaren som ligger i hörnan överlevde och mår bra...

Kikki Danielsson

Ena delen i Chips bör vara potatis. Den andra bör vara en kryddblandning som landar i Pepparchips. Finns det inte till hands ska det vara Grillchips. Båda alternativen är välsmakande och lätt beroendeframkallande. När man då går på Willys en fredagkväll och hittar en 300 grams påse med följande innehåll

då är motståndskraften dålig. Grill och Peppar i samma påse. Det bästa från två världar. Men tyvärr blir inte 1+1 alltid 2. Den är inte dubbelt så god som sina kusiner. Den är inte ens lika god men den är tillräckligt god för att jag ska sitta en måndagkväll och praktisera soffpotatis.

Ones a loser always a loser

Flög till Stockholm idag för att slippa vara hemifrån så länge. Jag hade bokat så att jag åkte 0630 hemifrån och skulle vara hemma igen strax efter 19. Det var inte billigt men förbannat skönt. Nu är man ju född Cliff Barnes så givetvis är flyget hem inställt. Som plåster på såren fick jag 100 kr att fritt disponera på Arlanda Sky City. Jag som i tisdags tog tag i mitt liv (förnyade mitt gymkort) och käkat sallad till lunch gick raka vägen och köpte en kebabtallrik. Pengarna räckte inte ens och nu sitter man här med uppsvälld buk och ångrar bittert både flygresa och kebab. Roy är bara förnamnet... Efternamn: E Munson.

Tryckeriet borde vara återbetalningsskyldiga

En måndagmorgon. Du stiger av tåget och vandrar mot jobbet. Du får se den här skylten på en av Friggagatans rivningskåkar utmed bangården i Göteborg. Måndagen är räddad.

Skylten är mångfasetterad.

Man konstaterar att författaren av skylten är bosatt i Göteborg sedan en tid tillbaka. Hela lagret har blivit "Hella lagret" helt enligt god göteborgsk dialekt. Sedan blir det spännande. Antingen saknas ett "u" i utauktioneras eller så är det helt enkelt aktion de menar och då undrar man vad de syftar på. En ledtråd kan vara fönstren på övre plan där det tidigare har varit stripklubb. Vi går vidare: I det finstilta till höger hittar vi: "Till nästan varje pris". Här är det inte frågan om 50 eller 70 % rabatt. Här är det till nästan varje pris. En viss desperation kan möjligen skönjas. Jag börjar ana att kap kan göras och funderar på att kolla sortimentet. Då återstår bara att kolla öppettiderna så att man kan vara på plats när det gäller: "Fr.o.m 24. Nov 07 kl. 13 varje Lör. och Sön." Där tog det stopp. Jag fattar absolut ingenting. Min första gissning är att utförsäljningen var den 24 nov 2007 kl 1300. Men sedan står det varje lördag och söndag...

Det känns som tåget har gått och jag står kvar på perongen.