Ironman - No more

Det var en kort tid på toppen. Allt för kort. Jag trivdes i rampljuset.

Nu är det slut. Strax innan lunch svalde jag en rejäl kaka som suttit i halsen hela morgonen. Direkt kände jag mig av förklarliga skäl illamående men trodde på snabb bättring. Tyvärr hade jag fel och utvecklingen var brutal. Jag var på en plantskola och insåg att jag inte skulle hinna hem. Snabbaste vägen var hem till mina föräldrar. Min höggravida sambo fick köra. Jag fick rusa in och intaga bekvämlighetsinrättningen i hallen. Så fort jag såg den vita keramikstolen infann sig ett lugn och jag trodde jag vunnit kriget mot kräkreflexerna. Sedan började ju morsan badda min svettiga panna och snart kom samtalet in på anledningen till mitt illamående och när gult snor kom på tal så var slaget förlorat. Jag kapitulerade per omgående och det stod en kvast ur min mun. Jag hoppas grannarna slapp höra mina ångestfyllda vrål när kroppsvätskorna lämnade mig den norra vägen. Min enda klara tanke var: där rök titeln. Sedan fick jag åter koncentrera mig på att överleva.

Morsan la ut dynor jag kunde ligga på i hallen. Där hann jag bara snabbt konstatera att jag det tog mindre än en kvart från illamående till vomering. Vad hände? Tankarna slogs snart bort av nya attacker och denna gång blev det tvåfrontskrig. Jag visste inte om jag skulle sitta eller stå men lyckades parera alla attacker med ackuratess. Ganska snart lyckades jag besegra fienden på den norra fronten och kunde koncentrera mig fullt ut på den södra fronten.

Sex timmar senare känner jag att jag besegrat fienden och ska försöka äta. Segern blev dyrköpt. Efter 4 år och 7 månader var jag tvungen att spy. Tiden på tronen som Ironman blev kort men jag njöt varje dag.

Undrar om den tre dagar gamla Schwarzwaldtårtan jag åt igårkväll är min baneman?