Jag har ett stort handikapp. Jag klarar inte att tala inför publik utan att få rå-ångest. I mitt jobb är det ett problem. Jag har inga problem att snacka i grupp. Snarare tvärtom, jag är en ettrig besserwisser som ständigt ska få sista ordet. Jag har inte heller problem att hålla utbildningar, men när man måste stå upp och hålla föredrag inför en större grupp av människor vars blickar är riktade rakt mot mig... Då får jag svåra problem. Andningen sköter sig inte själv, rösten stockar sig, pulsen är skyhög och det gäller att ha en skjorta som inte visar lp-skivorna under armarna. Det dunkar oavbrutet i tinningarna och tankarna flackar om ämnen som; var ska jag göra av armarna, hur ska jag stå, måste jag stå, vad gör jag här och varför utsätter jag mig för detta?
Jag minns fortfarande dagarna innan brorsans bröllop med vild skräck som om det var igår. Den gången var jag säker på att fixade jag talet så fixar jag allt sedan. Yeah right! Man är ju fortfarande lika nervös som när man i mellanstadiet tvingades ställa sig inför klassen och redovisa en bok man inte läst. Lider jag månne fortfarande av dessa fasansfulla upplevelser?
Glädjeämnet är att jag förmodligen blir bättre och bättre på att dölja min scenskräck. Idag gick det riktig bra men med två veckors ångest innan är det knappast värt ansträngningen. Man blir ju ett år äldre för varje gång.
Om en vecka packar jag upp väskan nere på Kanarieöarna. Det är inte utan att man längtar en aning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar