Det finns säkert mycket att berätta om den smått legendariska pokerkvällen i Finnboda. Tyvärr är inte jag rätt man att göra det. Därför gör jag istället en analys utifrån mina upplevelser. Håll till godo. Det finns ett sunt och ett osunt förhållande till alkohol. Pokerkvällen i Finnboda hade exempel på båda förhållanden.
Vi börjar med de som hade ett sunt förhållande till spriten. De som visade under helgens drabbning i Stockholm att de kunde tygla sig när drevet gick. Dessa var Pauly, Alex och Trixi. De stod för de mogna övervägandena när det snapsades i raketfart under första pokerrundan. De visade på det hela taget ett moget beteende.
Sedan har vi Bill. Killen som förr var däckningen förkroppsligad. Han ligger bakom några av historiens mest klassiska däckningar men idag ser man inte ett spår av dessa. Idag har han åtminstone två rävar bakom örat varje gång det dukas fram booze. Han är inte sen på att driva upp tempot och slår bort varje försök till att sänka tempot. Han är totalt skoningslös mot de som ligger risigt till för en däckning. No mercy.
Smuckers däremot har jag aldrig sett däcka. I det närmaste en professionell drinkare man kan komma som icke alkoholiserad. Kanske inte annat att vänta från en norrlänning. Hård på sponken men det syns nästan aldrig. Han är mr Hydes motsats. Praktiserar det finska ordspråket "skall vi supa eller ska vi prata" fast utan så många ord.
Lage von Löfgren. Här rör vi oss i gråzonen för vad som ena stunden kan anses som nyktert beteende och vad andra anser sjukligt obstinat. Undertecknad har sett vad spriten kan göra med Lage. Undertecknad har varit med när Lage har varit riktigt skönt packad. Likväl väljer Lage att kategoriskt tacka nej till samtliga övertalningsförsök gällande bjudning på snaps. Han dricker sina sex öl och verkar som vanligt tjurigt nöjd med detta. Men vad vet jag? Han kanske numera blir totalt skogstokig av sprit. Han kanske tackar nej av en fullt legitim anledning.
Quint. Här har vi det lättaste offret att supa under bordet och det var mycket riktigt här Mr Hyde satte in artilleriet under pokern. Quint har en härligt naiv inställning till boozen. Han protesterar möjligen ett par gånger innan han häller i sig spriten men det krävs knappast några svårare förhandlingar för att få honom att dricka mer. Quint som till vardags är en timid man i sina bästa år kan efter att ha passerat en viss gräns bli både högljud och "svår". Ställer besvärliga frågor och skall diskutera gamla oförrätter. Till råga på allt har han en sjukt svag mage och är alltid en het kandidat till att krama porslinet. Ett klart fall av osunt förhållande till alkoloholen.
Mr Hyde. Urtypen för ett osunt förhållande till alkoholen. Varje stillsam spritfests värsta mardröm. Mr Hyde dricker aldrig öl. Mr Hyde dricker heller aldrig vin annat än i yttersta nödfall. Kvar står spriten i centrum och där har Mr Hyde inte snålat genom åren. Numera är det dock väldigt sparsamt även på spritfronten. Tillfällena dyker upp alltmer sällan men när de väl dyker upp brukar det sluta med en smärre katastrof. Efter ett par getingar blir Mr Hyde pratsam utöver det vanliga. Han blir också högljud, en aning kaxig och sällsynt konspiratorisk. Efter en kvarting finns inte längre några spärrar trots att medvetenheten har varit stor innan festen. Mr Hyde förvandlas från en ytterst medelmåttig man till en blandning mellan Björn Ranelid och Nicolas Cage i "Farväl Las Vegas". Ett ursinnigt drickande och en svada som skulle få Lasse Grankvist att pensionera sig. En inte alltid angenäm upplevelse varken för omgivningen eller för Mr Hyde själv. Detta fortgår ända till han somnar och chansen till det är snart 100 %.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar