Så var det över. Dopet. Jag har svårt att känna mig bekväm i kyrkan. Än mindre att prata med prästen. Det faller sig inte naturligt för mig. Vad gör man då när man har obekväma saker man vill framföra till prästen? Man smsar. Jag skickade ett sms i veckan och talade om för honom att min son inte uppträder inför folk iförd klänning. Om han när han blir vuxen av egen fri vilja vill ikläda sig kvinnokläder lovar jag att inte sätta käppar i hjulet även om jag i dagsläget inte ser fram emot det.
Nu slapp jag träffa prästen innan dopet och min sambo fick med andra ord svara på frågan om VARFÖR? Varför ska han inte döpas i kvinnokläder? Hon gjorde det enda rätta och skyllde på mig.
Av någon anledning växlade inte prästen ett enda ord med mig under dopet. Min sambo däremot badade i uppmärksamhet.
Till sist kan jag bara erkänna att trots mina enorma ansträngningar i helgen med potatisskalning lyckades jag inte göra tillräckligt mycket gratäng. Jag hade totalt missbedömt hur hungriga folk är efter 1,5 timme i kyrkan. Gud gör tydligen folk hungriga.
William skötte sig bra men efter en dryg timme tyckte han att det började bli drygt och protesterade våldsamt. Han är i alla fall invald i guds rike och medlem i den kristna församlingen. Jag har beslutat mig för att förbli medlem i kyrkan ett tag till.
Jag tackar å min sons vägnar för alla fina gåvor samt till hans faddrar som ska fostra honom i den sanna läran.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar