Saturdaynight fever

Rattade in sista omgången av Luuks "Videokväll med Luuk". Missade tyvärr direktsändningen. Ett förbannat trevligt program. I sista programet intervjuades Fredrik Wikingsson. Filip och Fredrik har för mig varit en grymt överskattad duo i många år. Ett och annat gott skratt har de framkallat men mest har det handlat om plumpa skämt på någon loosers bekostnad. Jag fick dock en helt annan bild av nämnde Wikingsson under intervjun. Jag slogs av likheterna med mig själv. Han berättade ganska självutlämnande om sin ungdoms upp- och nedgångar. Från den heta tiden innan tonåren till den tuffa under tonåren. Hur han i tonåren inte kunde förstå varför han helt plötsligt inte var en gångbar kavaljer längre men hur han så här i efterhand när han ser foton från tiden har full förståelse för varför han inte var het. Han beskrev den lätt alkoholmarinerade tiden från senare tonåren och framåt.

Flera gånger kom jag på hur jag satt och nickade igenkännande. Högstadie- och stora delar av gymnasietiden var ju en katastrof för mig, sett hur het man var på marknaden. Man satt ju varje rast och trånade efter tjejer som var mer utvecklade fysiskt än vad jag själv var i 25-årsåldern. De få gånger man överhuvudtaget fick någon kvinnlig uppmärksamhet hade man letat på avdelningen för skadat gods. Såväl fysiskt som psykisk var man undernärd. Vändningen kom först i 22-23 årsåldern. Kent, Oasis och Seinfeld räddade mig ur min själsliga förlamning. Jag slet ut "Verkligen"-plattan på min Technics. Minns med skräckblandad förtjusning en lördagkväll på Granatvägen där Fritz bodde på den tiden. Jag och Bill gästade som vanligt på en förfest och vi lirade "Don´t look back in anger" på Fritz Pioneer. Inte en gång, inte två gånger utan flera... Vi sjöng och skrålade med i den sorgliga texten tills halsarna svullnade. Det var inte vackert men under påverkan av stora mängder alkohol var det plåster på ensamma själar. En annan morloken lördagkväll minns jag också med ett vemodigt leende. Kvällen då jag introducerades i Seinfelds värld. Jag tackar Smuckers för detta. Smuckers var vid detta tillfälle en ny bekantskap. En tyst kille från Norrland (lapp) som blandade grogg på Hugolina och som kände Alex. Han bodde på Motorgatan ute på sunkiga Söder. Looser, tänkte jag och insåg att jag inte var ensam. Ljumna groggar i en trång soffa, i en trång lägenhet. Där såg jag ironiskt, sorgliga George Costanza sjunga "Hey, did you happen to see the most beautiful girl in the world" rakt in i mitt hjärta. Efter det missade jag inte ett avsnitt. Där någonstans inser jag att det finns fler loosers än jag. Att det faktiskt kan vara rätt kul att vara looser. Där vände det. Norra Kavaljerens dansgolv blev som ett hav av möjligheter helt plötsligt. Inte så att man helt plötsligt blev John Travolta i Saturday night fever men gud ska veta att jag gjorde mitt bästa. Gravt berusad dansade man tills svetten lackade varje lördag och fick man ragg var det bonus. Fick man det inte så hade man åtminstone jagat skiten ur spökena. A win win situation.

Det fanns en tid där Bill och jag allvarligt pratade om att tatuera in den kända posen från filmen på överarmen. Så här i efterhand är jag ganska tacksam att jag fegade ur.

2961!