Jag har inte köpt några kläder på evigheter. Förr var sådana ting oerhört viktiga. Idag är det ju en plåga att prova kläder. Med risk för att låta som en tvåbarnsmor med celluliter, så måste jag påpeka att speglarna och framför allt ljuset i provhytterna nuförtiden är obarmhärtiga. De förskönar sannerligen inte något. Inte nog med det, hur fan klär sig folk nuförtiden?! Jeansen är antingen så smala att man får ha skohorn för att ta sig i dem eller så är de baggy och märkligt skruvade (felsydda). Sedan känner man ju knappt till märkena nuförtiden. Visst har man försökt hänga med i alla coola jeansmärken men det senaste året har jag tappat kontrollen. Jag är ju dessutom så förbannat osäker så jag måste ju veta innan jag börjar rota i högarna om märket ÄR hett eller inte. Min värsta mardröm är en klassiker: Att ertappas med att rota i klädhögarna på damavdelningen av misstag. Detta har förövrigt hänt vid ett flertal tillfällen. Jag kan vakna kallsvettig mitt i natten av sådant.
Alltid när jag kollar kläder hamnar jag på skidjacke-avdelningen oavsett om jag behöver något eller inte. Idag hittade jag ännu ett märke jag missat; Bonfire. Bonfire för mig är en tysk hårdrocksgrupp från 80-talet som levde högt på att ha ett namn som påminde om ett annat band från New Jersey. Dessutom kopierade de New Jersey-bandets sound rakt av. Men enda anledningen till att jag överhuvudtaget minns gruppen är att Sugas gillade gruppen. När andra slutat lyssna på Bon Jovi och istället gått över till tyngre saker (Iron Maiden) lyssnade Sugas på Bonfire. Bonfire och sedan Enya. Killen hade onekligen originell musiksmak.
High Fidelity är en jävligt bra film. John Cusack måste vara den mest underskattade skådis någonsin och Jack Black är nästan alltid bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar