Förkylt

Det nya året hann inte börja innan jag drog på mig förra årets största och årets första dunderförkylning. Man ser ut som ett vrak, känner sig som ett vrak och förmodligen är man ett vrak. Annars har det inte hänt mycket de senaste dagarna. Morsan fyllde 55 i tisdags och vi gick på Fridolfs och käkade. För min del hade de kunnat servera hundmat, jag hade garanterat inte känt någon skillnad. Smak- och luktcentrat i hjärnan har tagit semester på obestämd tid.

Nyårsafton har inte rapporterats tidigare. Eftersom jag vaknade upp med halsont och frossningar var det inte klackarna i taket direkt. Åtminstone inte till en början. Först var det en stillsam middag med diverse barnfamiljer, sedan drog vi vidare till en annan fest. Där fanns djävulens redskap. När jag benämner en sak som djävulens redskap så menar jag verkligen djävulens redskap. För er som inte är bekanta med begreppet "Singstar" (det var inte jag heller innan nyår), så kan det snabbast beskrivas som kareokemaskin. En sådan hade någon tagit med sig i present till festen. Ett värre oväsen har sällan hörts och fler tondöva människor har aldrig skådats. Maskinen tog fram det sämsta hos samtliga närvarande. Jag lovade dyrt och heligt att jag inte tänkte befatta mig med detta fördömda verktyg och jag trodde verkligen på mig själv...

Nu är det så att jag har en sambo som ÄLSKAR schlager och hon har inget emot att sjunga. När reglerna fastställdes, visade det sig att det skulle sjungas parvis, då var mitt öde bestämt. Som siste man att greppa mikrofonen var det min tur. Jag sjöng, skrek och gjorde mig till allmänt åtlöje till tonerna av Unusuall med Tom Jones. Efter mina vilda protester var folk positivt överraskade över min sångröst.

De var tydligen inte med när jag sjöng solo i luciatåget i andra klass på Vallås-skolan 1982. På den tiden var man så blyg att när fröken sa att man skulle sjunga så sjöng man. Att man sedan fick men för livet det är en annan sak. Jag var givetvis vettskrämd att behöva ta ett steg framåt ur luciatåget och sedan sjunga verserna ur "Staffan var en stalledräng" ensam inför treorna i klassrummet jämte. Vem hade inte varit det vid åtta års ålder? När sedan det var dags för julfest och alla föräldrar kom för att se sina små gullungar utklädda i lakan och tomtekläder så var det dags igen. Jag minns att jag hatade lakanen och förbannade fröken för att jag inte fick vara en tyst tomte längst bak i tåget.

Flera år senare fick jag reda på att åtminstone en förälder i klassen hade uppskattat mitt solo till den milda grad att hon fick tårar i ögonen.