It´s something about christmastime...

Julen är barnens högtid och jag kan inte med bästa vilja påstå att jag är ett barn längre. Därför har julen, vartefter åren går, blivit alltmer svårdefinierat känslomässigt. När man var liten var det ju sanslöst kul. Endast ofantligt högt ställda förväntningar på julklapparna kunde röja euforin. Skulle brorsan få fler paketer eller något extra värdefullt så var ju det givetvis smolk i bägaren, men just julafton kunde man ha ganska stort överseende med rättviseöverträdelser. Minns särskilt en jul i mitten av 80-talet när morsan och farsan äntligen bestämt sig för att köpa en videospelare. Brorsan och jag fick varsin videofilm (Zorro och Robinson Cruse). Den obeskrivliga glädjen för något som idag är hur trivialt som helst gör en onekligen sentimental.

Snö på julen är vi ju inte direkt bortskämda med. Inte ens när man var riktigt liten kan jag minnas en riktigt vit jul. Det är regn och blåst som gäller på julen. Nej, jag har svårt att sätta fingret på varför jag numera distanserar mig till julen. Det är ju egentligen rätt mysigt med tända ljus, god mat, lite pyssel osv... men liktförbannat får jag ångestattacker med jämna mellanrum och om jag måste nämna en anledning så tror jag min stigande ålder är stenen i skon. Sitta där på julafton med alldeles för mycket tid att reflektera över ännu ett år som svepte förbi utan att man åstadkom något vettigt åt eftervärlden. Dessutom är man däst av alldeles för fet mat och alldeles för sött godis. Man känner riktigt hur ådrorna korkar igen i kroppen. Brr... inte konstigt att man har svårt att somna.

Nej, då är det skönt när juldagen nalkas och man kan ta sig en sjuhelsickes bläcka. Då är alla bekymmer försvunna och livet leker.