För er som var med när det begav sig: Igår såg/träffade jag en gammal klassisk figur från tiden då erfarenhet inte fanns med på meritlistan. Jag återkommer till personen ifråga, men först tänkte jag tillåta mig att frossa i nostalgi.
Tiden jag syftar på är högstadie- och gymnasietiden. Först högstadiet. Då handlade livet om i kronologisk ordning; spela fotboll, sitta och spana in tjejer på rasterna, lyssna på Iron Maiden, testa snus bakom sjukhemmet, käka chips i Gustens källare, köra moppe, komma över en flaska booze till helgen, dricka Cuba cola i Gustens källare, beställa skivor på Ginza. Under samma tid gjorde man sina första, riktiga, trevande försök som Casanova med minst sagt skralt resultat. Ganska kort därefter kapade jag större delen av min hockeyfrilla. Inte för att det hade någon omedelbar effekt på min dragningskraft hos det motsatta könet, men det har ett stort symboliskt värde. På den tiden fanns det inga mål, ingen framtid. Bara nuet. De enda planer som någonsin funnits var att bli fotbollsproffs och det förstår ju alla att sådana fåfänga planer var menade att grusas. Valet av gymnasielinje baserades endast på vilka andra som sökte samma linje och hur många tjejer det fanns på skolan.
Sedan kom gymnasietiden. Då handlade livet om mera booze, mindre fotboll, mera gym, solariebränna, ännu mer spanande på tjejer, Rocky Dennis, däckningar, Rodrigos flottkiosk, för stora kavajer, körkort och mycket ångest. Perioden som följde direkt efter gymnasiet var ju en själslig katastrof. Det var först då som man insåg att man borde haft en plan med livet. Vad vill man blir när man blir stor? Vilken fråga?! Första gången man verkligen tog frågan på allvar var man redan vuxen. Åtminstone myndig. Vilken ångest.
Kort sagt, livet var ömsom vin ömsom vatten.
Nu åter till personen i inledningen. Jag såg alltså en kille på gymmet igår som jag minns endast svagt från nämnda period. Han gick åtminstone i en parallellklass under högstadiet. Följande stödord kan sammanfatta mina fragmentariska minnen: Liknade Benny Hill och hade en hund med blå tunga.
Senare är han mest känd hos mig för en scen utspelad på Brogatan i Halmstad en sommar. En bekant (kallad Quint i sagorna) cyklar från stranden genom stan. Väl på Brogatan i centrum ser han Thomas Skoog (en gammal klasskamrat) en bit fram på samma gata. Deras blickar möts och med några meter kvar höjer Quint armen och de möts i en klassisk high five i farten. Inte ett ord utbyttes och frågan är om de pratats vid efter det heller. Sist jag såg Skoog var i TV när han var strejkvakt åt Komunal under deras strejk för några år sedan. Han gjorde ett kort utalande om deras uthållighet om jag inte minns helt fel.
Allt jag kan säga om honom idag är att han är sig lik, men att han förmodligen borde börjat på gymmet betydligt tidigare. En betydande kalaskula, ett klotrunt huvud och ett par pinniga ben dokumenterades.
En fråga som plågar mig dock är; Varför får jag för mig att han kallades Tom Skock? Kan någon hjälpa mig med det så är jag tacksam.
2 kommentarer:
Eftersom det var i min källare chipsen och cuba colan förtärdes tycker jag det är dags att ngn en gång för alla verifierar eller förkastar Mr Hydes teori om att 200 g Sour Creme chips + 1 cuba cola genast blev mycket mindre onyttigt om man spädde ut den nämnda blandningen genom att fylla den tomma cuba cola-flaskan med vatten och dricka detta. Minns ngt vagt resonemang om att "vattnet löser upp fettet" eller ngt sånt. Tyckte redan den gamla glada tiden att detta kändes ngt långsökt...
För övrigt har jag ingen aning om hur Tomas Skoog blev Tom Skock.
Har jag verkligen uttalat dessa bevingade ord? Det har jag förträngt. När det gäller hälsa och kost, lever jag inte som jag lär.
Idag föredrar jag Estrellas Pepparchips före Sour Creme.
Skicka en kommentar