Konst eller skräp

Den ständiga frågan om vad som är konst eller inte. Eller vad som är artisteri eller pajaseri.

Ranelid är som vanligt på tapeten. Oavsett vad man tycker om hans litterära verk och numera även hans musikaliska, så lämnar sällan någon oberörd.

Själv tycks han tro att han med fog är jordens medelpunkt. Han är en nutida versionen av Narcissus. Han är den grekiska mytologin personifierad.

Att han har talang är det inget tvivel om, men det finns mig veterligen ingen som upprepar sin poesi i alla sammanhang. Texten till låten Miraklet är ju inget annat än ett plagiat på allt Ranelid hasplat ur sig de senaste 5-6 år sen. Hans eviga hyllning till kvinnan blir en aning förbryllande när han inte ägnar sin partner tillstymmelse till uppmärksamhet.

Sen detta med hans martyrskap... Det gör mig uppriktigt orolig. Är han verkligen mentalt stabil? Han tål ingen kritik, likväl ger han sig in i fullständigt omöjliga situationer.

Han är Sveriges mest mobbade person och känner sig anklagad som mördare och ser sig sämre behandlad än den norske massmördaren...

Det kanske är dags att kliva ur mediakarusellen, Ranelid. Varför inte nöja sig med att vara en hyllad författare?

Tänk på något annat...

Träningsviljan har varit god den senaste tiden. Det kan behövas. Försöker chocka kroppen med hård träning varje dag. Jag hade hoppats på samma reaktion som deltagarna i Biggest Loser fick på deras första vecka. Så blev det inte riktigt. 75,5 kg stod vågen på idag. Då återstår bara 7,5 kg. Det känns sådär. Brottas med impulserna att våldta kylskåpet. Än så länge har jag avstått. Kan bli aktuellt att bältespänna mig vid sängen. Magsäcken skriker; är du inte klok?! Det finns ju mat i kylskåpet. Vad väntar du på?

Det blir en riktigt seg vår.

Två fel av två möjliga

Lökdippen var slut på Ica. Tokchansade på gräslök och dill. Tänkte att då är det lika bra testa några nya chips också. Det blev Double red onion & sourcreme. Tillsammans var det riktigt illa. Det gifte sig inte alls. Som köttfärsås och lingon ungefär. Helvete...

Det var precis så illa som befarat

Jag har i veckor (för att inte säga månader) funderat på att gå till gymmet. Frågor som: är det lönt? har surrat i skallen ett tag. Om man som jag de senaste åren har en frekvens på två ggr i månaden kan verkligen ifrågasätta om det ÄR lönt. I förra veckan tog jag tag i skiten och gick till gymmet. Det kostar mig 300 skattade kronor i månaden och tidernas besvikelse. Min, sedan tio år, irriterande följeslagare på gymmet stod på sitt vanliga ställe och hade allt annat än goda nyheter. Jag var tvungen att fråga två gånger eftersom jag inte trodde honom första gången. Men han upprepade det jag redan hört och sakta sjönk sanningen in. 76,3 kg. Det blir en sträng vår... Projekt 68 kg blir tyngre än någonsin och med tanke på hur usel jag varit de senaste åren på att faktiskt nå 68 kg så blir jag lätt resignerad.

Men skam den som ger sig. Jag har köpt mig en trainer. Så nu sitter jag i uterummet varannan kväll och cyklar. Det är vansinnigt tråkigt men hyggligt effektivt. Kan jag bara bli kvitt mitt sockerberoende och mitt gigantiska flottberoende så finns det goda chanser. Jag svär mig dock fri från förslag om LCHF-dieter. Vilket humbug. Det måste vara fullständigt förödande för folkhälsan med allt detta frossande i kött och fett och helt utan kolhydrater. Jisses vilka dumheter... Visst går man ner i vikt men man får väl åderförkalkning på köpet.

Barndomsidyllen Vallås på 80-talet

Jag vet att jag är sorgligt kapitel i nostalgi, men jag kan inte låta bli. Världen var lite mindre komplicerad förr. Inte nödvändigtvis bättre men definitivt mindre komplicerad. Nu när jag inte längre behöver åka till Vallås så är det som att alla minnen måste fram från tiden när jag bodde där. De sista åren när mina föräldrar bodde på Ängsgård så kändes området ledsamt och en smula förfallet. Möjligen är jag färgad men tiden har inte varit till Vallås fördel. Det har inte åldrats med den värdighet mina minnen kräver.

Denna småsuddiga bild tagen utanför mitt hem på Ängsgård med brorsan, hans kompisar och Gusten, gör mig nästan tårögd. Det vilar något lugnt och harmoniskt över hela stämningen. Jag ser en oförfalskad glädje och ett stort intresse för att få vara med på bild. Något som man har svårt att förstå idag med kamera i varje telefon. Till och med förbipasserande följer spektaklet med, till synes, stort intresse.

Bilden måste vara tagen sommaren 85 eller tidigast sensommaren 84. Gust började i min klass på mellanstadiet och innan dess hade jag ingen koll på den gänglige grabben. Slås av att jag ser så makalöst mycket yngre ut än han på bilden. Å andra sidan ser jag ju ut att vara jämngammal med min fem år yngre bror.

Mitt första tydliga minne av Gust är en ytterst pinsam Legohistoria där min granne Henke var inblandad. Jag var ingen stor Legofantast men hade väl lite Lego och under en period var det roligt. Byggde lite på frihand med några få udda legobitar och jag minns att jag och grannen byggde varsitt hus utan tak så att man kunde flytta gubbarna lätt inne i huset. Vi pratade lite Lego i skolan och då antar jag att Gust på något sätt blev involverad. Han följde med hem och fick se mitt fantastiska legohus och lyssnade artigt när jag berättade om alla finesser. Sen följde jag med hem till Gust första gången och fick se hans källare... Jag hade aldrig sett något liknande. Han hade ju en hel stad uppbyggd på ett stort bord med allt byggt efter ritningar. Jag var chockad och minns hur jag skämdes över hur otroligt futtigt mitt eget bygge var.

Gustens källare var sen till mångas glädje under 10 år.

OBS! Bilden ovan är tagen på samma ställe och i nästan exakt samma vinkel som bilden nedan. 5-6 år skiljer dem åt.

Mycket vatten under broarna

Ibland undrar jag hur gammal jag egentligen är. 1979 på Ängsgård och jag blir omhändertagen av några snubbar som ser ut att vara hämtade från en Peter Sellers-film.

Av någon anledning vägrar Blogger numera att visa hela bilderna. För full bild rekommenderas att klicka på bilden. Dåligt Blogger...

Final

Dags att skärpa sig. Final i På Spåret. TV när det är som bäst. På Spåret och Vinterstudion. Då är jag nöjd.

Tystnaden

William är sällan tyst. När han är det sover han eller hittar på något mindre lämpligt.

Det krävs inte många sekunders tystnad förrän man får reagerar. Oftast är det för sent. Idag hittar jag fruns pilatesboll i detta skick. Insmetad med en tub tandkräm...

Capello is gone

FA sparkar Capello. Det ska Sverige vara riktigt tacksamma för. Har vi dessutom turen att det blir, som ryktet säger, Harry Redknap eller ännu hellre Stuart Pearce som ska leda laget i EM. Ja, då har vi 3 givna poäng. Jag ser framför mig ett benknäckargäng med sedvanligt obrutet självförtroende och vansinnig offensiv. Härligt! Passar Sverige som handen i handsken.