Om ett par veckor är det dags att gå till valurnorna. Sällan har jag varit så oengagerad kring Sveriges politiska situation. De internationella miljöförhandlingarna har kollapsat. Oroligheterna i Mellanöstern verkar vara fundamentala. Världen går igenom en lågkonjuktur som bara kan mätas med krisen på 30-talet. Sverige verkar klara sig tämligen väl i förhållande till många andra länder men ändå har vi 8,5 % arbetslöshet och de som är arbetslösa och utförsäkrade får vända på varje krona för att få det att gå ihop. Däremot har många fått mer i plånboken framför allt de som redan hade det ganska gott ställt.
Med denna bakgrund borde det vara öppet mål för oppositionen. Men icke. Socialdemokraterna kan inte vara nöjda med förnyelsen i partiet efter förlusten 2006. Bara när de höll tyst under drygt ett år ökade deras sympatier i opinionsundersökningarna. Så fort Mona Sahlin började föra en debatt gick det spikrakt nedåt. Ingen annan verkar vilja träda fram eller så får de inte. Beklagligt. Jag tycker synd om Sahlin. Hon får oförtjänt mycket skit men jag kan inte se henne som statsminister.
Ideologiskt föredrar en vänster-regering men just nu ser jag inte hur det skulle kunna hända. Jag kommer rösta grönt och anser att det är det långsiktigt enda vettiga alternativet. Jag vill med gott samvete kunna se min son i ögonen och säga att jag gjort vad jag kan för att vår miljö inte ska bli förstörd. Med all säkerhet kommer det att bli 4 år av fortsatt sänkta skatter, utförsäljning av välmående statliga företag, privatisering av vård och nedmontering av den svenska välfärden. Ekonomiskt kommer jag förmodligen att vinna på detta men till vilket pris?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar