Soon six feet under...

Jag börjar med det roliga. Pauly har fått en son till. Grattis! Bara en sak kan vara bättre än en son: Två söner.

Vi går raskt över på det jag är bäst på. Självömkan.

Jag har haft feber sedan i söndags. Det har gått så långt att jag har lagt in Viktoriakliniken i telefonboken. Doktorn tröttnade igår efter två veckors eviga prover (jag ser ut som en sprutnarkoman i armväcket). Igår remissade han upp mig till Infektionskliniken. Där lämnade de inget åt slumpen. Jag har aldrig tagit så många prover. Det har varit rena åderlåtningen på senaste tiden. Blir jag frisk någon gång så är jag redo för blodgiveri. Ett tag trodde jag att jag skulle bli inlagd men de släppte hem mig med en veckas sjukskrivning. Ett papper med försäkringskassans emblem på. Vad gör jag med det? Hur fungerar sånt här? När måste man anmäla sig till kassan?

Jag skulle ljuga om jag tyckte detta var roligt. Jag lider alla helvetes kval för att jag är totalt oduglig såväl på jobbet som hemma. För att inte tala om hur fruktansvärt ynklig man blir när man har 39 graders feber som vuxen. Det har jag bara haft en gång tidigare och det minns jag fortfarande med största fasa. Värst är att man har drabbats av något obskyrt virus som de (läkarna) försöker lokalisera men hittills gått bet på. Sätter fem spänn på att det är fågelinfluensan.

Jag försöker se positivt på situationen. Förhoppningsvis har jag rasat i vikt. Jag äter i alla fall som en höna.

Tack min kära sambo för att du står ut med en förkyld svettfläck som av sanitära skäl kräver nya sängkläder varje dag. Om jag blir frisk ska du få sova åtminstone på helgerna. Håll ut.

Apropå lasarettet så kan jag vittna om god säkerhet åtminstone på Infektionskliniken. Jag har varit där en gång tidigare för länge sedan och jag kunde inte märka någon försämring i säkerheten. Jag kände mig trygg. Keep up the good work, Fritz!