Det är tufft att vara

Jag ber om visst överseende med den något spartanskt uppdaterade bloggen för tillfället. Livet har varit en aning enkelspårigt på sistone. I helgen var det 30-årskalas och åter meningen att jag skulle slå klackarna i taket. Jag var inte ens i närheten av en sådan form. Den senaste tiden har jag för att spara krafter tagit mig friheten till en powernaps (eller i min ålder kallas det för middagslur) varje eftermiddag. Att sova mitt på dagen var förr näst intill omöjligt och skulle man lyckas somna så kunde man absolut glömma sova på natten. Nu har jag inga sådana problem. Slipper jag bara hostan så somnar jag som en klubbad säl vilken tid på dygnet som helst.

Nej, jag höll mig nykter denna helgen också. Alternativet existerade inte. Förresten har jag förhöjda levervärden så egentligen borde väl booze vara det sista jag ska dricka. Det känns dock inte som en stor uppoffring just nu att inte booza. Att vara bakis nu vore dödstöten. Då kan jag likagärna gå ut i förrådet och snickra ihop min egen kista.

Nej, jag gör nog bäst i att låta bloggen tiga still tills jag blir frisk. Just nu är jag bitterheten förkroppsligad. En hostande och snorande soffliggare som bara sett dagens ljus genom fönster på sex veckor. En blek och svettig 35-åring som får feber av ett mailvirus.

Min läkare tror fortfarande att jag kommer bli frisk, men hon känner uppenbarligen inte mig. För varje vecka med hosta, snor och feber känns det som jag blir fem år äldre.