Saker som präglar livet

En champions league-final i Moskva. Det regnar som aldrig förr. John Terry beslutar sig för att kruta in den sista och avgörande straffen på kraft. Resultatet blev att gräset gav vika för stödjefoten, vinkeln på skottfoten ändrade sig några grader och skottet gick säkert 0,5-1 mer till höger än vad Terry avsett. Bollen tar i stolpens utsida och Terry faller ihop i gräset med avgrundsdjup besvikelse.

Jag vet hur det känns. Jag var en gång förste straffläggare i HBK:s pojklag i Laxacupen någon gång 87-88. Det var kvartsfinal tror jag och trots förlängning kunde matchen inte avgöras utan det blev straffar. Eftersom jag på träning inte missat EN ENDA straff på hela året var jag nr 1 när straffarna skulle läggas. När jag lämnade mittpunkten för att gå fram till bollen minns jag att pulsen steg våldsamt. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle springa fram eller gå fram som alla coola gör. Jag gick men blev stelare för varje steg. Det blev svårt att andas. Domaren hade lagt upp bollen på straffpunkten. Målvakten stod på mittlinjen. Jag är snart framme. Alla var redo för straff utom jag. Från kortsidan hör jag min farsa ropa "lägg upp bollen själv!". Han upprepar det flera gånger, men jag förstår inte varför. Jag vill ju bara lägga straffen så fort som möjligt och gå där ifrån. Jag var livrädd att om jag kladdar med bollen så skulle jag bli ännu mer nervös. Alla tittade på mig och det är något som sedan urminnes tider gör mig nervös som F-N. Jag skiter följdaktligen i att själv lägga upp bollen på straffpunkten utan går bara snabbt fram och konstaterar att den ligger där den ligger. Domaren blåser till straff och jag tar en kort sats och skjuter straffen till vänster. Bollen ligger i en grop. Jag kommer inte under bollen. Bollen får inte den fart jag avsett och studsar innan mållinjen och dessutom går den en decimeter utanför stolpen till vänster.

Fy fan, vilken fruktansvärd känsla det var. Den tunga vandringen tillbaka till sina lagkamrater i mittcirkeln. Dessutom sätter motståndarna alla sina straffar och jag blir ensam om att missa. Alla i laget är förstående men jag vet. Jag vet att det är jag som bär skulden till att vi inte gick vidare i Laxacupen...

Det är numera alltid smärtsamt att se straffläggningar i EM/VM eller andra stora cuper. Jag lider alltid mer med de som missar än att jag glädjer mig åt de som sätter sina. Det är ett lotteri, men allra mest är det ett psykologiskt spel som man måste vara förberedd på. Jag var 12-13 år och definitivt inte redo uppgiften. För mig var det ingen skillnad på Laxacupen eller CL-final. Jag var förkrossad.