Idag har jag gjort två ansträngande saker. Det ena var att cykla 100 km. Det andra var att bevittna en konfirmation på 1,5 timme. Jösses, det är hårfint vilket som tog mest på krafterna. Jag var förvisso helt slut i kroppen efter 2 timmar och 41 minuter på cykel i en medelhastighet på 36 km/h men psykiskt var det betydligt lindrigare än den långa manglingen av nervösa tonåringar som står med vita lakan och hasplar ur sig några rader som de inte förstår innebörden av. När sedan prästen repeterar samma mening, förlåt; predikning, för femtioelfte gången då höll jag på att ramla ihop i bänken. Det värsta av allt var att jag under resan till kyrkan hinkat i mig en ansenlig mängd vatten då jag led av akut vätskebrist pga cyklandet. Det kan tyckas vara ett litet problem på jorden, men när konfirmationens tema var VATTEN, började det trycka på oroväckande i blåsan. Efter en snabb koll på klockan insåg jag att matchen skulle bli tuff. Det hade bara gått tio minuter. Under större delen av kyrkovistelsen spelades havsbrus och rinnande vatten upp i högtalarna och efter knappt en timme kapitulerade jag. Rusade ut ur kyrkan mitt under "Å store gud". Sprang runt kyrkan till en annan ingång där jag fått informationen om att det skulle finnas en bekvämlighetsinrättning. Några sekunder senare upplevde jag dagens lyckligaste ögonblick. Sedan kunde jag med pigga steg åter gå och sätta mig på min bänkrad och njuta av föreställningen.
Hade jag orkat skulle jag berätta om nattvarden (det heter väl så när man får vin och ett kex? Eller kallas det tjejfest?). Det enda jag kan säga är att det som jag trodde skulle ta ett par minuter tog 25 minuter eftersom prästen hade det dåliga omdömet att välkomna hela församlingen fram till altaret för att inmundiga dessa läckerheter. Jag drog givetvis på munnen och tänkte att där var prästen väl optimistisk om han trodde att någon ur publiken självmant skulle valsa fram till altaret och mottaga jesu kött och blod. Det blev först helt tyst vilket jag förväntat mig men sedan började några röra sig i bänkarna och några arma stackare började gå fram till prästen. Döm av min förvåning när jag såg kön ringla allt längre. Rena väckelsemötet. Jag uppskattar deltagarna i kyrkan (fullsatt) till 200 och säkert 2/3 gick fram för att få en slurk vin och ett kex. Vilken mardröm...
Jag orkade visst skriva om det, men nu är det dags att hit the sack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hm, var inte du själv en gågn i slutet på 80-talet en av dessa lakanprydda nervösa tonåringar? Eller var det så att du tillsammans med mig var en av de få som hade modet att stå emot trycket och löftena om dyrbara presenter? Undrar hur många som genomgått denna procedur p g a sin religösa övertygelse? Sen var det viss ngt konfirmationsläger som lockade många också. /Magnus
Jag kan med högt huvud erkänna att jag inte avlade några löften i tonåren till vår herre. Jag var en förvirrad ung pojke och vågade helt enkelt inte låta mig ledas av någons övertygelse. Det hade med största sannolikhet slutat i pingstkyrkan eller annan dylig frikyrka. Minns att jag fick en bitter kommentar när jag fyllde år från min saliga farmor om att "denna present skulle du haft när du konfirmerade dig". Annars tror jag inte jag missade så mycket. Jag gjorde ju inte lumpen heller, så med viss stolthet ser jag mig som rebell.
Kul att du är tillbaka i Sverige och på bloggen. Jag behöver några läsare...
Skicka en kommentar