Vilken upplevelse det var att vara på Örjans Vall igår. Man gick dit med vetskapen att HBK är sämre än på mycket länge. Allt annat än förlust mot HIF såg jag som vinst. Försäsongen har inte bjudit på något skönspel och mycket riktigt var HBK totalt utspelade i första halvlek. Kan inte påminna mig att jag sett något liknande tidigare på Örjans Vall. Vad som hände i halvlek vet jag inte, men det gjorde nytta. En total scenförändring och trots att HIF helt rättvist tog ledningen direkt efter paus var det nu ett agressivt och taggat hemmalag som tog över allt mer. När Emra stänkte in 2-1 skrek jag totalt ohämmat från ståplats och det var så befriande skönt att jag blir helt lycklig när jag tänker på det. I vårt civiliserade samhälle finns det ytterst få tillfällen då det är befogat att få avreagera sig på ett sådant verbalt (eller kanske oralt, vad vet jag) sätt. Jag tackar Emra för att jag fick chansen.
Annars vill jag passa på att hylla Peter Larsson. HBK:s mittback som stod upp i motvinden i första halvlek och sedan spred sin kämpaglöd och agressivitet till de andra spelarna. Det var första gången på länge jag såg den glöden i laget. Träningen med brassarna var tydligen inspirerande. Det kan bli något av den killen.
Tack, den här segern var viktig. Nu återstår det bara 25 matcher...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar