Halloween - högtiden som Gud glömde

Alla helgons dag var i min barndom en särdeles seg och tämligen anspråkslös högtid som var svår att urskilja från en vanlig grå helg i oktober/november. Jag har heller inga ambitioner att pimpa upp helgen. Kan inte påstå att jag nämnvärt brukar hedra de döda men å andra sidan tänker jag heller inte vanhedra dem.

Sen kom Halloween. När man bodde i lägenhet i stan tycktes även denna fluga gå tämligen obemärkt förbi, men ack så fel jag hade. Allt sedan man flyttade ut i radhus är Bus eller Godis-påringandet en källa till frustration i dessa tider. Min fru har en förhållandevis tolerant inställning till fenomenet medan jag får kämpa för att inte skrämma iväg kidsen en gång för alla.

Min taktik är att, regelmässigt och undantagslöst, välja bus. Min förhoppning är att de ska tröttna på att ringa på utan att få napp. Dessutom har samtliga ungar som ringt på, saknat vilja/kunskap/mod när jag valt bus. Det har alltså resulterat i att de gått tomhänta i från mitt hem.

Lätt match (som att stjäla godis från småbarn skulle man kunna säga). Eller är det så att jag senare i livet kommer få surt av detta? Kidsen kanske minns. De tänker, där bor den sura, snåla, gamla gubben som aldrig bjöd på godis. Han ska vi göra livet surt för.

Fy fan. Jag har blivit Leverkorven! Leverkorven var Ängsgårdsvägens sura gamla gubbe på 80-talet. Kan inte tänka mig att han lever ännu men minnet av en sur gammal gubbe lever kvar. Han fick genomlida busringningar och pallad frukt i högre grad än någon annan bara för att han var just en sur gammal gubbe.

Satan! Jag har blivit honom. Tjock, tunnhårig, bullrig, hotfull med vitt solkigt linne.

Jag ångrar allt. Kom tillbaka ungar! Jag bara skojar! Jag har godis.

Jag får flytta innan de kommer i tonåren annars är det kört för mig. Tänk på mina barn. De vill inte ha Leverkorven som pappa. Områdets spottkopp. Fy fan! Ångest. Vad har jag gjort?!