Med lite distans till min snart legendariska utgång för ett par helger sedan vågar jag nu ta itu med de fragment av minne jag har från Leifs Lounge. För varje gång jag hör den här låten så får jag grumliga flashbacks från dansgolvet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att jag var helt jävla magisk på dansgolvet. Det är aldrig bra. Att tro att man är magisk alltså. Det borde rimligen innebära att jag gav järnet på dansgolvet helt bortom all kontroll. Det är definitivt inte bra. Särskilt inte om man lägger till att jag är en medelålders, lätt grånad och bitter man med två små barn och en nyss förlöst fru. Men allt man gör i livet är inte bra och förhoppningsvis var majoriteten av de som såg mig breaka loss på golvet turister och enbart roade av att se en idiot göra bort sig ett tag.
Men vad är det som får en att tro att ens normalt tröga fötter helt plötsligt kan dansa likt fingrarna på en konsertpianist över golvet?! Jag var ju helt övertygad om att jag var Fred Astaire!? Svaret är ju givet. Avsevärda mängder alkohol i en kropp som inte ens luktat på alkohol på flera månader.
Inget tyder på att någon lidigt någon skada av mina danseskapader. De största skadorna har mitt psyke tagit då ångesten var påtaglig ett tag. Främst pga mitt VISA-korts frånfälle. Ingen verkar dock ha använt kortet och nu har jag fått ett nytt. Förmodligen ligger kortet i baren eller i inträdeskassan men jag kommer aldrig någonsin ringa till Tylöhus och fråga efter det. Risken är alldeles för stor att jag blir igenkänd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar