0126 i lördags morse var det dags igen. Årets Vätternrunda. Jag förväntade mig ett satans oväder och jag blev sannspådd. I en hel timme fick jag cykla innan regnet började ösa ner. Sedan var det 8 timmars regnande innan jag kunde defilera i mål på torra vägbanor. Som om inte vädret var illa nog så fick min cykelpartner punktering mitt i natten någonstans mellan Vadstena och Ödeshög. Trots att han får punktering titt som tätt hade han inte den goda smaken att medtaga pump... Där stod vi i 25 minuter på en kolmörk landsväg utan luft i ringen. All chans till en vettig tid spolades bokstavligen bort dessa 25 minuter. Väl åter på cykeln la jag upp ett vansinnigt tempo som hade gjort Lance Armstrong knäsvag. Då kommer regnet. Uppifrån, nerifrån, från sidan och till sist inifrån. Kläderna var härligt sjöblöta efter 20 minuter och med 7-8 grader samt en en frisk fläktande nordanvind var man snart iskall från topp till tå.
Jag tog mig igenom loppet men det tog en timme längre tid än förra året.
Föga förvånande har jag dragit på mig förkylning efter gastkramningen. Något ironiskt med tanke på att jag i torsdags fick brev från infektionskliniken där de konstaterade att jag äntligen efter över fyra månader är frisk. Levervärdena är åter normala. Det är förvånande. Jag trodde åtminstone det skulle dröja till jul innan jag kunde anses som frisk.
Ödmjukhet har sällan varit min styrka. Det var en härlig kväll som jag fått sota för länge men märk väl att jag fortfarande är obesegrad i poker...
2 kommentarer:
he he det är alltid upplyftande att läsa dina memoarer, så även ikväll när man känner sig stiff efter ännu en no-sleep-night och stressig dag.
Vi får helt klart ta en ny poker snart så du kan bättre på dina levervärden. Pytts! Normala värden, det är inget för en gammal skepparkrans som du!
Om Armstrong blev knäsvag, hur gick det då för din partner? Akterseglad?
Min partner fick åka servicebil till närmaste depå. Där fick han cykeln fixad. Sedan väntade jag in honom i Jönköping. Vi sällskapade sedan i 15 mil innan jag tappade orken. Men Mr Hyde ger aldrig upp och med en mil kvar står han i vägkanten igen med punktering. Då susar man om och slår honom med en hel minut. Det är otroligt synd att ingen filmade min segergest när jag korsade mållinjen.
Det är en vacker sannsaga.
/Mr H
Skicka en kommentar