Jihde, den mesen, sitter och raljerar om sin Vätternrunda på 12,5 timme i Sportspegeln. Förvisso är det en prestation att bara ta sig runt. Benen är stumma redan efter 15 mil men just benen är inte problemet. Det är nacken och röven. Att baken inte mår bra av den behandlingen är ju ett känt fenomen och även om man har vaderade byxor så krävs det en härdad ända för att inte skinnet ska bli rött. Nacken är, åtminstone för mig, ett betydligt värre problem. Den ergonomiska sittställningen på en racercykel skulle göra arbetsmiljöverket rasande om det vore ett arbete att sitta på cykeln 12 timmar om dagen. Den enorma smärta man har i nacken efter 6-7 timmar gör att man ständigt omger sig med tankar på att hoppa av cykeln och invänta följebilen. Att man dessutom har cyklat hela natten i kyla som får tänderna att skallra som en spansk orkester på en grusvägsturné (cykelkläder är dyra och aerodynamiska men knappast varma) och allt man vill är att hitta en varm dusch och sedan få sova under ett varmt täcke. Av någon märklig anledning verkar man begåvats med en vilja av stål när det gäller uthållighet. På gott och på ont. Några gånger har man satt hälsan på spel och andra gånger har man presterat goda resultat. Det är svårt att förklara varför man utsätter sig för dessa påfrestningar när man åtminstone materiellt får så lite betalt för det. I mitt fall är det förmodligen den aningen patetiska känslan av att vara en riktig idrottsman som drar. Att få mäta sina krafter med de allra bästa. Att åtminstone få en liten smakbit av hur det känns att få uträtta en bragd. Att bestiga ett berg.
När man då hör att den snart 50-årige Bernt Johansson cyklar runt Vättern på 7,5 timme så inser man att det är en bit kvar till eliten. Kommer jag någonsin under 10 timmar är jag nöjd.
1 kommentar:
Jag brukar ta av sadeln så blir det skönare. I lördags cyklade jag 2 kilometer till en fest och går fortfarande som Zeb Mchahan.
Skicka en kommentar