Det är synd om mig

Just när den förra gigantiska förkylningen börjat lämna kroppen springer jag rakt in i influensaväggen. Man vänjer sig aldrig vid influensa. Ont överallt och för att verkligen understryka detta begåvas man med en riktigt sträng hosta. Vid varje hostning känns det som att ögonen ska lämna sin plats i skallen. Jag kniper igen ögonlocken allt vad jag orkar i ren desperation och i hopp om att få behålla dem. Värst är ändå att förståelsen för hur illa ställt det är med mig inte alls avspeglar sig i hur jag blir bemött av fru och barn. Det är tydligen bara jag som förstår att det är synd om mig.