Vaknade i ett töcken imorse. Låg helt still, väl medveten om att minsta rörelse kan kännas som eldar innanför pannan. Sakta och försiktigt försökte jag känna efter om skruvstädet som mitt huvud suttit fast i sen igår lossat sina kraftiga käftar.
Det verkar ha släppt. Åtminstone lite. Åtminstone tillräckligt för att jag ska våga resa mig långsamt utan att kräkas vilt på golvet. Panocoden jag lyckades svälja inatt verkar ha gjort sitt arbete väl. Endast fragment av den stränga huvudvärken kan skönjas i det grumliga medvetandet. Sträcker mig darrande mot telefonen för att stänga av den desperata väckarsignalen. Det blir till slut tyst. Det snöar tungt utanför fönstret och det är en timme till tåget går. Fortfarande vågar jag inte lita på att djävulens käftar släppt mig men det är hög tid att utmana ödet. Dags att åka till jobbet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar