Det är med en märklig mix av känslor man beskådar årets studenter. I Göteborg fyller de gator och torg i flera dagar, till och med veckor. Som vanligt handlar det om att överträffa varandra i att vara mest skräniga. Just den delen av studenten har jag alltid haft svårt att förstå. Det överdrivna skrikandet och de enormt förställda glädjeyttringarna. Vi andra som ska beskåda spektaklet ska förmodligen förledas att tro på deras förträfflighet och enorma potential. Jag som en gång själv tagit studenten minns ju att det till synes oförfalskade självförtroendet är en rökridå för att dölja en djup osäkerhet.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om killen med den vita studentmössan som blek i hyn och fortfarande med spår av ungdomsfinnar i ansiktet, försöker ingjuta självförtroende med några käcka glädjevrål. Han uppträder uppenbart osäkert i sin, alldeles åt helvete för stora, kostym. Blicken flackar gång på gång, vilt sökande efter bekräftelse från sina jämnåriga kompisar. Samtidigt bedyrar han och de andra ljudligt för förbipasserande att "fy fan vad vi är bra". Jag är inte övertygad, har jag lust att svara, men låter bli.
Samtidigt är det med viss bitterhet jag inser att jag är dubbelt så gammal som det fjuniga kräket och att det är 19 år sedan jag själv tog studenten. Jag inser att med några väl valda tips från mig skulle han inte behöva göra om mina famlande försök inom kärleksliv, studentliv och arbetsliv och skulle därigenom besparas 3-5 års ångestfylld tillvaro. Men så lätt kommer han inte undan. Han ska härdas precis som jag.
Så jag säger GRATTIS till alla studenter! Grattis till en ny värld fylld av arbetslöshet, alfa-kassa, praktikplatser, slagsmål på krogen, bortsupna visa-kort, kassa ligg/kasst med ligg, dåligt med pengar och en jävla massa nej tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och det är ju just genom att du genomgick denna härdande fas i livet som du är där du är och den du är nu! Och jag tror att du är ganska nöjd med livet nu?!
Känner också igen mig enormt i detta, man har härdats och långt ifrån allt har varit kul men nu är för det mest väldigt tillfreds med livet!
Just att stå på flaket (höskrinda tror jag att vi hade...) och skrika "Fy fan vad vi är bra..." kändes redan för 19 år sedan väldigt ihåligt och meningslöst men alla andra gjorde ju det så det var bara att skråla med... Tror jag hade ångest redan dagen efter funderandes på vart livet nu skulle ta vägen.
/Magnus
Så är det. Det som inte dödar, härdar. Jag har tack och lov mognat sen studenten. I vissa fall är det inte så dumt att bli äldre.
/Mr H
Skicka en kommentar