Jag har aldrig varit en innebandyälskare, men när grannarna bestämde sög för ett par år sen att börja spela en kväll o veckan, då hängde jag på. Mest i hopp om att få dem på bättre tankar (innefotboll). Två säsonger senare inser jag att innebandy framkallar alla veckans känslor, komprimerade på en timme. Vi skriker, vi skrattar, vi hånar, vi slår sönder klubbor och jag skadar mig. Hittills har ett ledband och oräkneliga muskelbristningar lagts till min redan tidigare digra skadelista. Nu är säsongen förmodligen slut. Det känns konstigt att det är ljust ute när vi går in i hallen. Till hösten drar vi igång igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar