Det är jag som är Svensson

Igår var det som i slutet på en lycklig svensk film.

Vi körde inom och köpte en gräsklippare på Maxi på vägen hem från jobbet. En handjagare. "En perfekt gräsklippare för den lilla trädgården". Det lät liksom klippt och skuret för mig. Så när vi kom hem satte jag mig på altanen och börjar montera ihop klipparen i solskenet. Fåglarna kvittrade och det sprang omkring en fasan utanför tomten. Grannarna var ute i sina trädgårdar. Någon skrubbade altandäcket efter vinterns blåsande. Någon inventerade knopparna på de nyplanterade häckplantorna. Efter en del strul lyckades jag till slut montera ihop den där klipparen och det var äntligen dags för mig ge mig ut på vår enorma gräsyta med min splitternya handjagare. Munterheten var stor från mina grannar när de såg att jag fick slita hårt med det ankelhöga saftiga gräset. Någon kastade ur sig en kommentar över häcken och jag blev tvungen att sluta klippa för att höra vad han sa. Sedan stod jag där och pratade, hängandes över min nya gräsklippare, om det fina vädret, förrådsutrymmet som är för litet, råspont på vinden, markisfärger, underliga grannar på den andra gården, bullar i ugnen och helt plötsligt så står man uppe i deras sovrum och diskuterar flytt av väggar för att få plats med barnsängar mm...

Vad hände?

Jag är förbluffad över hur snabbt jag acklimatiserade mig till livet som Svensson. Det känns nästan naturligt att stå där och snacka vuxensaker. Men hur hamnade jag här? Jag minns en tid där lyckan var att ha en halvböj och en kall Cola på en förfest. Där det räckte med tyst bullshit för att tala om för de inbegripna att nu lekte livet. Känslan av eufori när man med kastratröst sjöng med i "How deep is your love" på stereon. Den makalösa upplevelsen att få dansa igång "Insomnia" på ett tomt dansgolv. Att få se Fritz the Cat först upp på scenen på Mårtensson. Hans händerna och armar i vilt fäktande rörelser, blicken fast förankrad i golvet och hans hårt jobbande små fötter som i klassiskt Mc Hammer-manér jobbade sig i sidled. Obetalbara minnen som jag aldrig kommer att glömma. Nu inser jag att de tillhör en bortflyende tid och att den tiden inte kommer tillbaka. Jag har nått Svensson-livet. Jag vet inte hur det gick till men jag konstaterar, trots ett visst vemod, att det är en god sak.