Mr Saxobeat

Med lite distans till min snart legendariska utgång för ett par helger sedan vågar jag nu ta itu med de fragment av minne jag har från Leifs Lounge. För varje gång jag hör den här låten så får jag grumliga flashbacks från dansgolvet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att jag var helt jävla magisk på dansgolvet. Det är aldrig bra. Att tro att man är magisk alltså. Det borde rimligen innebära att jag gav järnet på dansgolvet helt bortom all kontroll. Det är definitivt inte bra. Särskilt inte om man lägger till att jag är en medelålders, lätt grånad och bitter man med två små barn och en nyss förlöst fru. Men allt man gör i livet är inte bra och förhoppningsvis var majoriteten av de som såg mig breaka loss på golvet turister och enbart roade av att se en idiot göra bort sig ett tag.

Men vad är det som får en att tro att ens normalt tröga fötter helt plötsligt kan dansa likt fingrarna på en konsertpianist över golvet?! Jag var ju helt övertygad om att jag var Fred Astaire!? Svaret är ju givet. Avsevärda mängder alkohol i en kropp som inte ens luktat på alkohol på flera månader.

Inget tyder på att någon lidigt någon skada av mina danseskapader. De största skadorna har mitt psyke tagit då ångesten var påtaglig ett tag. Främst pga mitt VISA-korts frånfälle. Ingen verkar dock ha använt kortet och nu har jag fått ett nytt. Förmodligen ligger kortet i baren eller i inträdeskassan men jag kommer aldrig någonsin ringa till Tylöhus och fråga efter det. Risken är alldeles för stor att jag blir igenkänd.

Visa

Om det vore olagligt att vara bakis, skulle jag fått livstid idag.

Kom hem utan Visa-kortet i natt. Ångest.

Det var längesedan men igår var Mr Hyde riktigt i stöten. Som i fornstora dar. Leffes dansgolv var glödhett.

Jag repar mig

Jag överlevde en svensexa i lördags.

Jag minns det inte själv men det beställdes in kannor med färdigblandad Cola, vodka till vårt bord. Jag är lyrisk i efterhand.

Frisk, på papper åtminstone

0126 i lördags morse var det dags igen. Årets Vätternrunda. Jag förväntade mig ett satans oväder och jag blev sannspådd. I en hel timme fick jag cykla innan regnet började ösa ner. Sedan var det 8 timmars regnande innan jag kunde defilera i mål på torra vägbanor. Som om inte vädret var illa nog så fick min cykelpartner punktering mitt i natten någonstans mellan Vadstena och Ödeshög. Trots att han får punktering titt som tätt hade han inte den goda smaken att medtaga pump... Där stod vi i 25 minuter på en kolmörk landsväg utan luft i ringen. All chans till en vettig tid spolades bokstavligen bort dessa 25 minuter. Väl åter på cykeln la jag upp ett vansinnigt tempo som hade gjort Lance Armstrong knäsvag. Då kommer regnet. Uppifrån, nerifrån, från sidan och till sist inifrån. Kläderna var härligt sjöblöta efter 20 minuter och med 7-8 grader samt en en frisk fläktande nordanvind var man snart iskall från topp till tå.

Jag tog mig igenom loppet men det tog en timme längre tid än förra året.

Föga förvånande har jag dragit på mig förkylning efter gastkramningen. Något ironiskt med tanke på att jag i torsdags fick brev från infektionskliniken där de konstaterade att jag äntligen efter över fyra månader är frisk. Levervärdena är åter normala. Det är förvånande. Jag trodde åtminstone det skulle dröja till jul innan jag kunde anses som frisk.



Ödmjukhet har sällan varit min styrka. Det var en härlig kväll som jag fått sota för länge men märk väl att jag fortfarande är obesegrad i poker...

Legenden om pokerkvällen i Finnboda

Det finns säkert mycket att berätta om den smått legendariska pokerkvällen i Finnboda. Tyvärr är inte jag rätt man att göra det. Därför gör jag istället en analys utifrån mina upplevelser. Håll till godo.

Det finns ett sunt och ett osunt förhållande till alkohol. Pokerkvällen i Finnboda hade exempel på båda förhållanden.

Vi börjar med de som hade ett sunt förhållande till spriten. De som visade under helgens drabbning i Stockholm att de kunde tygla sig när drevet gick. Dessa var Pauly, Alex och Trixi. De stod för de mogna övervägandena när det snapsades i raketfart under första pokerrundan. De visade på det hela taget ett moget beteende.

Sedan har vi Bill. Killen som förr var däckningen förkroppsligad. Han ligger bakom några av historiens mest klassiska däckningar men idag ser man inte ett spår av dessa. Idag har han åtminstone två rävar bakom örat varje gång det dukas fram booze. Han är inte sen på att driva upp tempot och slår bort varje försök till att sänka tempot. Han är totalt skoningslös mot de som ligger risigt till för en däckning. No mercy.

Smuckers däremot har jag aldrig sett däcka. I det närmaste en professionell drinkare man kan komma som icke alkoholiserad. Kanske inte annat att vänta från en norrlänning. Hård på sponken men det syns nästan aldrig. Han är mr Hydes motsats. Praktiserar det finska ordspråket "skall vi supa eller ska vi prata" fast utan så många ord.

Lage von Löfgren. Här rör vi oss i gråzonen för vad som ena stunden kan anses som nyktert beteende och vad andra anser sjukligt obstinat. Undertecknad har sett vad spriten kan göra med Lage. Undertecknad har varit med när Lage har varit riktigt skönt packad. Likväl väljer Lage att kategoriskt tacka nej till samtliga övertalningsförsök gällande bjudning på snaps. Han dricker sina sex öl och verkar som vanligt tjurigt nöjd med detta. Men vad vet jag? Han kanske numera blir totalt skogstokig av sprit. Han kanske tackar nej av en fullt legitim anledning.

Quint. Här har vi det lättaste offret att supa under bordet och det var mycket riktigt här Mr Hyde satte in artilleriet under pokern. Quint har en härligt naiv inställning till boozen. Han protesterar möjligen ett par gånger innan han häller i sig spriten men det krävs knappast några svårare förhandlingar för att få honom att dricka mer. Quint som till vardags är en timid man i sina bästa år kan efter att ha passerat en viss gräns bli både högljud och "svår". Ställer besvärliga frågor och skall diskutera gamla oförrätter. Till råga på allt har han en sjukt svag mage och är alltid en het kandidat till att krama porslinet. Ett klart fall av osunt förhållande till alkoloholen.

Mr Hyde. Urtypen för ett osunt förhållande till alkoholen. Varje stillsam spritfests värsta mardröm. Mr Hyde dricker aldrig öl. Mr Hyde dricker heller aldrig vin annat än i yttersta nödfall. Kvar står spriten i centrum och där har Mr Hyde inte snålat genom åren. Numera är det dock väldigt sparsamt även på spritfronten. Tillfällena dyker upp alltmer sällan men när de väl dyker upp brukar det sluta med en smärre katastrof. Efter ett par getingar blir Mr Hyde pratsam utöver det vanliga. Han blir också högljud, en aning kaxig och sällsynt konspiratorisk. Efter en kvarting finns inte längre några spärrar trots att medvetenheten har varit stor innan festen. Mr Hyde förvandlas från en ytterst medelmåttig man till en blandning mellan Björn Ranelid och Nicolas Cage i "Farväl Las Vegas". Ett ursinnigt drickande och en svada som skulle få Lasse Grankvist att pensionera sig. En inte alltid angenäm upplevelse varken för omgivningen eller för Mr Hyde själv. Detta fortgår ända till han somnar och chansen till det är snart 100 %.

Bönhörd

Jag bad om mirakel och gud hörde mina böner. Sedan dopet förra helgen har jag som bekant åtagit mig det stora uppdraget att utföra aftonböner där jag skall nämna den döpte. Resultatet lät inte vänta på sig. Sverige vann förvisso inte mot Portugal men spelade som i fornstora dagar. 0-0 är inget att skämmas över. Nej, miraklet hände istället tidigare på dagen. Närmare bestämt på Bäckavattnets golfbana. Det var avslutning i La Liga-golfen och det kändes tidigt att dagen var ämnad för stora ting. Så småningom peggar jag upp bollen på 13:es tee och plockar fram trollspöt (driven). Svingen känns som en dröm och bollträffen magisk. Knappt 200 meter senare tar bollen mark och rullar sakta mot flagg. Det är svårt, nära nog omöjligt, att se vart bollen tar vägen bland alla nedfallna löv. Men en greenträff är alla överens om. Väl framme hittas bollen inte och jag förbannar min otur. Kan den verkligen blivit så lång att den försvunnit in i skogen? Då kommer den självklara frågan; Har du kollat i koppen? Jag går sakta bort mot flaggan och tittar försiktigt ner i koppen. Där ligger underverket. Hole in one! Fantastiskt...

Men gud har sinne för humor och med mig har han särdeles gott handlag. HIO på hål 13 på Bäckavattnet är vad jag vet aldrig tidigare utfört. Det är nämligen ett par fem hål. Mitt eminenta utslag hamnade på 14:e hålets green och senare i koppen. Fortfarande en osannolik bedrift men inte ämnad åt historieböckerna. En något öppnad klubba och hygglig träff gjorde att bollen drog åt höger, över några ekar och sedan en perfekt greenträff på fel hål. Ett resultat som stämmer ganska väl med mitt livsöde. Fel man på fel ställe. Alltid.

Avslutningen tillbringas sedan på Fox and Anchor där vi kikade på matchen och åt och drack. Drack förresten... Det borde vara ett separat kapitel men jag sammanfattar i kronologisk ordning: Hot´n Sweet-shots till duschen, grogg på pet-flaska vid prisutdelningen, cider till maten, päronvodka på en Svezzes oinbjudna 30-årskiva, ytterligare två sexor lakritsshots på Fox and Anchor. Sedan sviker minnet mig. Det blir svart.

Söndagen kan summeras i samma färg som dagen innan avslutades med. Huvudvärk, migrän, magbesvär, akut magknip och illamående. Det fanns stunder igår då jag trodde min sista stund var kommen. Jag stod utanför pärleporten med bultande huvudvärk. Någon kallade mig tillbaka till jordelivet och sedan fick jag kämpa för att inte försämra min redan dåliga Ironman-statistik.

Avslutade dagen med kebabtallrik.

Dödligt vapen

I lördags var det så åter dags för en gammal klassiker. En klassiker blev det. Men eftersom jag bara minns en bråkdel av vad som hände har jag vissa svårigheter att sammanfatta läget. Om man åtminstone hade filmat så man kunde friska upp minnet.

Krågejävel, Benny Benassi, Janne Banan och stridsvagnar är minnesbilder som dyker upp. Hittade igår en Hot´n Sweet flaska i frysen oöppnad. Fick då genast minnet tillbaka och fick rysningar i hela kroppen. Jag la den där när boozen började ta slut för att lite senare kunna njuta av iskall turkiskpeppar-shot. Tänk om jag inte glömt flaskan i frysen och snapsat upp den. Då hade jag med all sannolikhet däckat.

Gårdagen var ju då av förklarliga skäl ren skär ångest. Ångest för att man är snart 34 år gammal inte kan hantera sprit i fri mängd. Ångest för minnesförlusten och den gnagande oron över vad man kan ha sysslat med. Ångest över att den höggravida sambon inte tyckte att man är mogen uppgiften. Efter ytterligare ett dygn känns allt bättre och jag är åter redo att dricka booze. Kanske inte i samma omfattning men likväl i tillräcklig mängd för att på lördag göra Ullevi osäkert.

Ironman?

Vaknade upp i morse. Bakis som fan. Kollar telefonen och ser ett meddelande om att jag nu är ledare av Ironman-titeln. Med andra ord måste Smuckers spytt i natt eller igår kväll. Lustigt. Min sambo har precis skällt ut mig för att jag var så jäkla packad igår. Hon berättade vidare att jag i bilen hem från festen klagat över att jag var tvungen att spy. Själv minns jag inget. Men jag spydde inte. Alltså är jag i pole position. Gott!

Just nu har jag lite svårt att glädja mig åt framgången. Känner mig en aning sliten efter kalaset igår. Ställer någon fram ett helrör och en cola framför mig på en fest så kan det lätt bli att jag faller in i gamla mönster. Mr Hyde var tydligen framme också. Härligt...

King pin

Tooony. Jag är tokbakis idag. Inte riktigt vad jag planerat. Min sambo ska hämtas på tågstationen om ett par timmar och jag är definitivt inte körduglig. Vad gör jag nu?

Var på 25-årsfest igår. Ett bra gille. Började redan kl fem på eftermiddagen och det kan vara förklaringen på varför jag fortfarande känner mig packad. Minns att jag var hemma vid tvåsnåret i natt. Men när jag vaknade kl 0500 imorse och skakade av kyla på soffan framför tv:n var det inte mycket som stämde. Vi backar bandet...

Gillet började med välkomstdrink (Då hade jag givetvis förtänt hos min kusin innan). Sedan begav vi oss direkt till Rejmes Bowlinghall. Great! Det finns bara en sak som jag gör sämre än spela golf. Det är bowling. Med tanke på att jag precis hade spelat årets första golfrunda tidigare på dagen så var ju dagen fulländad. Men jag överraskade alla. Jag slog i likhet med Ishmael Boorg till med 300 poäng på två serier. Varav den ena serien var på 182 pinnar. Helt sanslöst. Jag var on fire.

Med en sådan start på festen var jag ju givetvis helt euforisk och jag minns att jag tänkte; ta det lugnt med drickat annars går det åt helvete! Det gjorde jag under middagen (tog det lugnt alltså), men sedan kom väl mr Hyde fram lagom till deserten. Det kan också berott på att någon matade mig med Captainstreet Breeze. Nu tror jag att jag skötte mig relativt bra resten av kvällen men tydligen var jag mer packad än jag räknat med eftersom jag fortfarande vid lunchtid på söndagen umgås med ett snurrande universum.

Jag blev som vanligt sist i La Ligas första omgång 2008...

Glömde dessutom att byta spelare i drömelvan. Nu sitter man med en avstängd Anel Raskaj i denna omgång. Han kan åtminstone inte få minuspoäng då.

Hassan

Jag kommer knappt ihåg det, men någon lustigkurre ringde på min mobil i natt. Mobilen ligger jämte sängen och används som väckarklocka. Jag sov riktigt tungt efter att ha gått upp vid fyrasnåret på morgonen och svarade instinktivt på mobilen med att presentera företaget och mitt namn. I andra ändan har vi en rejält packad person som jag inte känner igen. Jag har ett svagt minne att jag trodde jag kände personen eller att personen åtminstone kände någon som kände mig. Så jag spelade cool ett tag och svarade på frågor av alla de slag tills jag somnade med telefonen i hand. Min sambo hade givetvis vaknat under turbulensen och frågade såklart vem det var och vad det handlade om. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men enligt rykten skall det låtit som en Stockholmare.

Nu hoppas jag att det var en som ringt på måfå och lyckats ringa mig men trots sin grava berusning hade han sinnesnärvaron att använda dolt nummer vilket får mig att misstänka att det inte var en felringning. Hur som helst tar jag gärna fyllesamtal. Jag har ju faktiskt ringt ett och annat själv i mina dagar. Dock helst inte vardagsnätter då jag verkligen behöver min skönhetssömn.

Deeper Jonathan...

Ångesten borde lätta efter helgens äventyr men istället tilltar den. Jag erhöll ett MMS för ett par timmar sedan från Fritz the Cat. Han tog detta kort under festen i lördags. Jag har för mig att det var han och inte jag som var en aning överförfriskad. Den här bilden är förvisso suddig och en smula ynklig men jag kan klart och tydligt se att dessa båda herrar långt ifrån är kördugliga.





Nästa bild tog jag i tvättstugan på min nya rock och mina Oscar Jacobsson-byxor. Kan någon ge mig ett förslag på lämplig replik till kemtvätten? (Tips: klicka på bilden)

Måndagsångest - så botar du den

Fest i lördags, inga persienner i sovrummet, fint väder igår= sömnproblem.

Okej, jag drack för mycket i lördags, men jag var inte värst. Visst var det ett bra kalas där någon fått i hemligt uppdrag att fylla mig med sprit. Jag måste vara särdeles rolig när jag är berusad för jag var den enda som fick färdigspetsade drinkar direktlevererade till min plats. Jag hann i princip aldrig tömma glaset innan en ny drink stod framför näsan på mig. Med förra kalaset i färskt minne iaktog jag viss försiktighet då jag ogärna ville somna ifrån ett bra gille. Dock blev jag till sist i särdeles god form, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa självmant. Jag gick dessutom hem bland de första och detta nästan frivilligt. Ändå straffas jag med en bakfylla som skulle få Keith Richards att sluta dricka. Jag förtjänar faktiskt bättre.

Helgen var stunden då jag skulle fixa allt hemma som inte blev klart i flytten. Kartonger skulle packas upp och slängas, högtalare skulle upp på väggarna och förrådet skulle organiseras. Av detta blev inget gjort och detta enbart på grund av en oförtjänt vältilltagen bakfylla.

Så därför välkomnas Expressens artiklar i webbtidningen idag. Här får man värdefulla tips på hur man överlever måndagen trots alla farofyllda och plågsamma händelser som skall genomlidas. Jag tänkte gå igenom de bra tips som tidningen listar:

• Om du har möjlighet – börja senare på måndagar. Min kommentar: Check! Möjligheten är liten men jag tullar på företagets regler om flexibel arbetstid. Men det botar knappast ångesten.
• Förbered kvällen innan. Lägg fram kläder, så minimerar du risken för konflikter. Min kommentar: Check! Men det hjälpte inte. Mitt normalt dåliga morgonhumör var om möjligt ännu sämre och det bidrog till en trevlig stämning på morgonkvisten. Dessutom glömde jag den färdigpackade träningsväskan hemma trots att jag återvände hem en gång för den glömda telefonen. TONY!!!
• Boka in en trevlig lunchdejt med en kompis som alltid gör dig glad. Min kommentar: Ingen normalbegåvad kompis vill träffa mig på en lunchdejt på en måndag.
• Ha något roligt att se fram emot på måndagskvällen. Planera exempelvis in ett träningspass. Min kommentar: Check! Synd bara att jag glömde träningsväskan hemma...
• Sänk kraven, du måste inte vara lika glad och pigg alla dagar. Min kommentar: De redan lågt ställda kraven på mig är svåra att leva upp till, men att begära att de sänker kraven vore att bita den hand som föder mig.
• Unna dig någon kroppsbehandling som massage. Min kommentar: Det känns en aning omanligt att ringa och kräva en kroppsbehandling, men visst är det så att jag får lite knådning på ryggen ikväll så ska jag inte protestera
• Fasa in och ut helgen. Ta dig tid att röja undan jobb på fredagen och mjukstarta på måndagen. Tisdagar, onsdagar och torsdagar ska kanske vara de dagar som du jobbar mycket. Min kommentar: Check! Här fasas det friskt men hur botar det min ångest?

Hur botar ni er måndagsångest? Svara på min enkät till vänster.

Det är måndagmorgon...

För drygt två veckor sedan var jag lite mer berusad än vanligt. Dagen efter lovad jag mig själv, dyrt och heligt, att ta det lite lugnare i fortsättningen. Ångesten var påtaglig och bakfyllan lång och påfrestande. Knappt hade bakfyllan lagt sig förrän efterdyningarna kom i form av halsont och allmänt risigt hälsoläge. I torsdags kände jag mig åter fri från alla åkommor och såg framtiden an. I lördags var jag åter tillbaka på brottsplatsen...

Det blev en skiva som folk sent ska glömma. Jag själv minns såklart föga. Som tur är har man ju rådiga vänner som dokumenterar friskt under själva händelseförloppet. Idag med kameror i varenda telefon ska det inte gå att däcka utan att eftervärlden ska kunna ta del av det.

Jag minns att jag mådde förbannat illa, när det var dags att gå hem. Min kära sambo med flera tyckte, helt rimligt, att det fanns bot på illamåendet. Men som de som känner mig väl vet, så kräks jag ogärna. Allra helst sedan jag är runner up på Ironman-titeln. Nu var det förvisso väldigt nära denna gången. En del tror fortfarande att jag fuskade på toaletten men jag kan garantera er. Jag spydde ICKE.

Eftersom man är en trasig själ och aldrig kan hålla sina löften, så ger jag helt enkelt fan i att lova bot och bättring. Blir jag någonsin kvitt den här bakfyllan så dröjer det förhoppningsvis innan jag tömmer buteljen igen.

För er som blev störda natten mellan lördag och söndag av diverse telefonsamtal. Jag kan bara beklaga. Jag hade förmodligen något viktigt spörsmål som skulle dryftas, men jag kan idag inte ange dessa angelägna ärenden. Det hjälper förmodligen inte men när man ringer folk på nätterna i min ålder är man en mycket sjuk människa.

Igår bevittnade jag den mest märkliga fotbollsmatch jag någonsin sett. En fullständig utklassning på Örjans Vall. Det borde blivit fem, sex kanske sju - noll. Det slutade noll - noll och säsongen är över. Gefle är det svagaste lag jag sett på Örjans Vall och ändå fick de en poäng med sig. Helt obeskrivligt.

Måtte Göteborg vinna. Jag står inte ut med tanken på ännu ett Djurgårdsguld.

Jag är en tragisk människa

Jag har ett minne som en guldfisk...

Var är spritpolisen när man behöver honom?

Det blev lite väl blött i lördags. Minnesluckorna är stora och flera till antalet. Jag vaknade med den där obehagliga känslan av att jag var smärtsamt pinsam kvällen innan. När jag betade av telefonlistan på morgonen insåg jag att känslan förmodligen var befogad. Ett antal, säkert nogrannt genomtänkta, telefonnummer hade ringts upp mellan 0300 och 0400 på söndagens morgon.

En gammal klassiker var det i alla fall. Hur ångestframkallande den än må vara. Vill tacka dem som tackas bör. Jag hade kul till jag vaknade...

Cigariller är farliga saker. Har ont i bröstet när jag tar djupa andetag. Hosta försöker jag undvika.

HBK tog en poäng igår. Ajsel gjorde mål. Bra match.

Golf är en av få damidrotter som jag aktivt kan titta på utan få allergiska reaktioner. Skidor och friidrott är en andra. Därför var det faktiskt väldigt trevligt att besöka Solheim cup på Tylösand i lördags. Gott om folk och god stämning.

Vårtrötthet

Ja jisses, vilken skiva det var i lördags. Nuförtiden är det inte så ofta man festar seriöst, men i lördags gjorde jag allt jag kunde för att uppnå det efterlängtade tillståndet av fullständig berusning. Jag drack det mesta som kom i min väg. Detta i sig är väldigt ovanligt då jag brukar vara väldigt sparsam med allt utom vodka och cola. Nu blev det vin, snaps, cider och ett sjuhelvetes groggbord. Allt i kronologisk ordning. Lägg sedan till två cigarrer och du har ca tre dagars bakfylla. Idag känner jag inte mycket, men igår var jag helt övertygad om att jag förlorat 50% av lungkapaciteten.

Vi kan backa bandet en aning. Min sambo hade bjudit in vänner från nutid och tidig bronsålder för att fira sin 30 års dag i en mycket bra festlokal. Mixen av folk var till 30/31-delar perfekt och då syftar jag inte på mitt eget deltagande när jag exkluderar den 31/31-delen. Det hade smugit in sig en katt bland hermelinerna och vederbörande höll på att starta tredje världskriget framåt småtimmarna. Tänker inte nämna något namn och heller inte vidare gå in på vad och vem som utmärkte sig då jag antar att personen i fråga säkerligen lider alla helvetes kval efteråt.

Annars var stämningen minst sagt god och det var länge sedan någon berättade för mig att jag haft så roligt. Jag har fortfarande inte vågat titta på allt material som finns från kalaset. Jag har dock goda förhoppningar om att jag mestadels höll mig bakom kameran. Men visst blir man lite lite smånervös när man vaknar på en hörnsoffa med ansiktet ca 10 cm från någons strumpor (fortfarande på någons fot). När man försiktigt försöker vrida på nacken för att få en blick av resten av omvärlden, lägger man märke till en minst sagt ljusbrun grogg som står längst ut på bordskanten. Av någon outgrundlig anledning hade jag somnat ifrån den.

Städningen var ett kapitel för sig. Jag trodde aldrig att glasen skulle ta slut. Deltagarna måste använt i snitt 6 glas/person. Gudarna ska veta att jag fick sona mina brott denna dag. Att behöva städa när man fortfarande är packad går relativt bra, men när de sista promillena går ur kroppen då blir det jobbigt. Men jag kan ärligen säga att jag fortfarande är runner up på Ironman-listan. Det var inte utan att det var nära några gånger när jag tvingades hälla ut några halvdruckna öl med snus i, samt likaledes spetsade groggar.

Till sist, vill jag från avdelningen "Lost and Founds" meddela följande:

• Det har inkommit en efterlysning om en näsduk av finare modell som senast sågs i bröstficka på en kavaj. Näsduken är vit eller åtminstone var den vit. Har ni sett näsduken är vi tacksamma för alla tips.
  
• En annan efterlysning kom in om en svart slips som försvann under natten mellan lördag och söndag på Gula Briggen. Jag kan meddela den oroliga ägaren att jag hittat slipsen välbehållen i Helsingborg. Exakt hur den kom dit är fortfarande oklart.
  
• Ytterligare några efterlysningar om tappat förstånd har inkommit men i dessa fall har vi litet hopp om ett återfinnande.

Tillbaka i Sverige

Efter en resa med synnerligen blandade intryck är vi åter i Sverige. Alperna har drabbats växthuseffekten precis som alla andra och när det regnar på 2000 meters höjd i januari i Alperna då är det allvar. Nu regnade det som tur var inte varje dag utan bara de två sista dagarna, men snötillgången var inte imponerande. En kort sammanfattning av veckan lyder:

Vädret var blandat, men rakt igenom varmt. Snötillgången medioker.

Hotellet var okej men rummen extremt små.

En av tre medresenärer blev skadad när en snowboardåkare brakade in i vår stillastående grupp och fick sys med 12 stygn på ett alpsjukhus i Courmayer. En blodig historia som nästan kräver en egen blogg men det orkar jag inte dra här. Det slutade hur som helst väl även om vederbörande inte kunde åka mer skidor den veckan.

Jag avslutade veckan med en bar-runda med STS Alpresor och blev rejält på kanelen och lider fortfarande av bakfyllan. Vår videokamera var med men jag har fortfarande inte vågat kolla på den. Det ryktas att jag höll i den 30 man starka kören när vi drog från krog till krog. Givetvis var det ett berömt White Stripes riff som efterhärmades. Frågan är om inte det var lägre än Glocalnets priser...

Rätt man på fel ställe

Idag borde vara en glädjens dag. Inte för att dagen på något sätt är det motsatta för det, men Festivus är viktigt att fira och idag är jag definitivt inte på rätt plats.

Igår (fredag) var jag på glöggparty. Drack en halv mugg alkoholfri glögg och blev aspackad. Vaknade imorse (0700) och undrade hur jag tagit mig hem. Ingen stämpel på armen innebar att jag antingen däckat på festen eller tagit mig hem för egen maskin. Med rusande puls och stigande ångest var ända sättet för att få somna om, att bringa klarhet i minnesluckan. Sagt och gjort väckte jag min sambo. Hon var först inte så talför men jag var angelägen att få utrett hur jag hamnade i egen säng avklädd och nedbäddad. Till slut förklarade hon att jag tagit mig hem för egen maskin tillsammans med henne och att det gått relativt lugnt tillväga. Jag hade, under den dryga kvarten det tog att gå hem, övat såväl karatesparkar som karateslag i luften. Ingen kom dock till skada. Inte ens jag själv. I vanlig ordning hade jag hållt show på festen, druckit ohämmat, snusat och rökt cigarr... Med dessa glädjande nyheter kunde jag slappna av och somna igen för att inte vakna igen förrän 1000 då första telefonsamtalet kom.

Idag (dagen efter) har varit en aning påfrestande eftersom jag blev extremt trött av saftglöggen. Då jag inte köpt några julklappar ännu fick jag plåga mig in till stan för julshopping i tre timmar. Julen är fantastisk...

Varför finns det ingen druvjuice på Willys?!

Hon avgick till slut.

Fredrik Lindström är rolig och mycket intressant.

Fredrik Ljungberg är skadad igen. Hur länge har Arsenal tålamod?

En vecka till jul.

Cohiba

Nog var man het alltid. Stekhet. Lördagens golfavslutning slutade med den bästa rundan som jag spelat på över tre år. Nu räckte det givetvis inte någonstans. Jag blev sist ändå. Framgången firades traditionsenligt med stora mängder alkohol. Dessutom hittade jag ett paket cigariller av märket Cohibas i min kavaj, som jag gladeligen inhalerade i rask fart. En sådan dag kan egentligen bara sluta på ett sätt. Jag är nöjd med att jag höll mig upprätt hela kvällen. Söndagen var en enda lång plåga som väntat. Måndagen var något bättre men långt från bra. Idag, tisdag, har jag fortfarande ont i huvudet efter tidernas värsta vätskebrist.

HBK-Hammarby 0-0. Det blir kniven på strupen ända in på mål-linjen.

Å vilket party

En kär vän brukar använda ordspråket: inget kalas utan kras. Det går att aplicera på helgens party på Kaptensgatan 1.

Det var bra drag och mycket folk. Jag hade laddat upp med 24 timmar 80-talsmusik. Problemen började redan dagen innan när jag bränt all musik på DVD och hälften av låtarna gick i slowmotion. Efter det vägrade min DVD spela upp något annat i annat än slowmotion. Väldigt lyckat...

Så mitt under kalaset fick jag under påverkan av berusningsmedel damma av min gamla CD-spelare. Väl anslutning till resten av anläggningen var det klackarna i taket. Strax efter elva annonserade jag sista låten första gången. Sedan kom den sista låten i strid ström till kl 0030 då kärringen på våning två kom in och talade om att hon trots en lägenhet emellan och öronproppar inte kunde sova. Då var det dags att gå in till stan...