Mauritz

Idag har jag namnsdag.

För 38 år sedan begåvades jag med tre namn av blandade karaktärer. Än i dag har inte fått ett rimligt svar på hur det gick till när mina föräldrar enades om den, låt mig säga, udda kombinationen.

Mauritz, Daniel, Kenneth... Sug på de namnen ett tag. Låt de rulla några gånger på tungan och låt de sedan sakta sjunka in. Antar att ni sen med lätthet förstår att jag under tidiga skolår gjorde allt vad som stod i min makt, för att hemlighålla just Mauritz. Tidvis fungerade det bra. I lågstadiet passerade namnet, i det närmaste, obemärkt förbi. Jag tror alla var så nervösa när man skulle börja skolan första gången att man helt sorterade bort vad fröken läste upp vid uppropet. MAURITZ, DANIEL, KENNETH? Ja, svarade jag med förlägen röst. Man kunde höra en knappnål falla men jag minns inga fniss den gången.

Sen dröjde det till fjärde klass innan det var dags för nytt upprop med samtliga namn. Denna gång med ny lärare och några nya klasskamrater. Denna gången lät sig inte fnissen vänta. Minns inte vilka som genast såg det självklart humoristiska i namnen, men GUST brukar vara uppmärksam och noterade säkert detta vid tidpunkten. Däremot missade en notorisk retsticka som Brab detta helt.

Det gjorde han emellertid inte i sjuan. Då satt jag med hög puls och inväntade arkibuseringen. Hela tiden nervöst sneglande på Brab som fått nys om att jag hade ett namn som var till stort nöje för en del andra men som var hittills okänt för honom. Nu räknade han emellertid med att, utan ansträngning, få ta del av den känsliga informationen och log mot mig med elak blick. Då kom överraskningen när den nya klassföreståndaren nöjde sig med att bara läsa upp tilltalsnamnen. Brab hotade givetvis mig med stryk om han inte fick reda på vad mitt fullständiga namn var. Men jag tog självklart hellre stryk än att delge detta till högstadiets mest effektiva megafon. Minns också att det krävdes mer eller mindre bestickning för att de välunderrättade i klassen skulle hålla den intrikata informationen hemlig. Givetvis var det en ojämn kamp som jag förvisso höll ut förvånansvärt länge men som jag var dömd att förlora. Tids nog vann Brab den fighten och namnet blev allmänt känt. Till Brabs stora missnöje blev dock effekten av avslöjandet inte alls så smaskigt som han förväntat sig. Han hade investerat mycket tid och energi för att få loss det namnet.

Idag är jag emellertid luttrad och har förlikat mig med mitt öde. Jag har vuxet in i namnet kan man säga. Idag är jag Mauritz, Daniel, Kenneth på riktigt.

Good cop, bad cop

Mötte BJ på Arlanda ikväll. BJ bad mig hälsa Palmer. BJ bor i Tyskland och Söndrum samtidigt. Small world.

Förr i tiden bodde vi på Ängsgård. På olika gårdar men båda på Ängsgård. BJ var kompis med Kriddan. Den största mytomanen Vallås skådat och då har ändå Peter Wahlbeck gått i skola där. Kriddan blev sjökapten men enligt BJ har han gått i land. Kastat ankar. Blivit landkrabba. Hans karriär som sailor är över.

Den dynamiska duon Kriddan och BJ var som good cop, bad cop fast i omvänd ordning. BJ var den schyssta.

Hur som helst var BJ väldigt trevlig och han hade fortfarande kontakt med Martin Revben och Gäddan. Glömde fråga om Ollan.

Ljuva 70-tal

Fortsätter att gotta mig i gamla suddiga foton från tidernas begynnelse. Här ses tekniken på cykeln som var nästan fulländad redan då.

Barndomsidyllen Vallås på 80-talet

Jag vet att jag är sorgligt kapitel i nostalgi, men jag kan inte låta bli. Världen var lite mindre komplicerad förr. Inte nödvändigtvis bättre men definitivt mindre komplicerad. Nu när jag inte längre behöver åka till Vallås så är det som att alla minnen måste fram från tiden när jag bodde där. De sista åren när mina föräldrar bodde på Ängsgård så kändes området ledsamt och en smula förfallet. Möjligen är jag färgad men tiden har inte varit till Vallås fördel. Det har inte åldrats med den värdighet mina minnen kräver.

Denna småsuddiga bild tagen utanför mitt hem på Ängsgård med brorsan, hans kompisar och Gusten, gör mig nästan tårögd. Det vilar något lugnt och harmoniskt över hela stämningen. Jag ser en oförfalskad glädje och ett stort intresse för att få vara med på bild. Något som man har svårt att förstå idag med kamera i varje telefon. Till och med förbipasserande följer spektaklet med, till synes, stort intresse.

Bilden måste vara tagen sommaren 85 eller tidigast sensommaren 84. Gust började i min klass på mellanstadiet och innan dess hade jag ingen koll på den gänglige grabben. Slås av att jag ser så makalöst mycket yngre ut än han på bilden. Å andra sidan ser jag ju ut att vara jämngammal med min fem år yngre bror.

Mitt första tydliga minne av Gust är en ytterst pinsam Legohistoria där min granne Henke var inblandad. Jag var ingen stor Legofantast men hade väl lite Lego och under en period var det roligt. Byggde lite på frihand med några få udda legobitar och jag minns att jag och grannen byggde varsitt hus utan tak så att man kunde flytta gubbarna lätt inne i huset. Vi pratade lite Lego i skolan och då antar jag att Gust på något sätt blev involverad. Han följde med hem och fick se mitt fantastiska legohus och lyssnade artigt när jag berättade om alla finesser. Sen följde jag med hem till Gust första gången och fick se hans källare... Jag hade aldrig sett något liknande. Han hade ju en hel stad uppbyggd på ett stort bord med allt byggt efter ritningar. Jag var chockad och minns hur jag skämdes över hur otroligt futtigt mitt eget bygge var.

Gustens källare var sen till mångas glädje under 10 år.

OBS! Bilden ovan är tagen på samma ställe och i nästan exakt samma vinkel som bilden nedan. 5-6 år skiljer dem åt.

Mycket vatten under broarna

Ibland undrar jag hur gammal jag egentligen är. 1979 på Ängsgård och jag blir omhändertagen av några snubbar som ser ut att vara hämtade från en Peter Sellers-film.

Av någon anledning vägrar Blogger numera att visa hela bilderna. För full bild rekommenderas att klicka på bilden. Dåligt Blogger...

Armstark

Rensningen av gamla prylar från barndomen fortsätter. Denna la grunden för min välbyggda kropp.

Känn ingen sorg för mig, Ängsgård

Nu flyttar mina päron från Vallås. Det är nu nostalgin flödar och man hittar såna här rariteter.

Nyårsafton 92-93

Skådar upp i skyn och ser raketer i mängder. Tänker; helvete vad pengar vi har här i Söndrum... fortsätter tänka att om nått år när barnen är vakna vid midnatt ska jag köpa riktigt feta raketer... sen slår nostalgin sina klor i mig. Nyårsafton 92 tror jag det var. Kan vara fel på ett år fram eller tillbaka. Jag och min eminenta dryckeskavaljer, Johansson, hade varsin 37:a Renat. Vi var inte bjudna på någon fest men var välkomna "lite senare" på kvällen när fingästerna hade ätit. (ett vanligt förekommande fenomen på den tiden förresten. Att efter middagen plocka in eliten, gycklarna, de som inte tillhörde den innersta kretsen men var tillräckligt intressanta för att förhöja en fyllefest. Anyway, Johansson och jag satt hemma hos mig på Ängsgårdsvägen och käkade flott, tömde varsin Renat och eldade på varandra till vi nådde ren skär adrenalinkick. Tiden började närma sig när vi förmodligen var välkomna på festen på ett annat ställe på Vallås. Vi tog våra svindyra raketer, våra Renatflaskor (som nu var fyllda med Cola för att dra nytta av de sista värdefulla dropparna i flaskan). Det susade bra mellan öronen och vi skulle givetvis cykla i den svinkalla natten. Det gick en aning vingligt och tämligen omgående blev det tvärstopp då kassen med raketer fastnade i ekrarna i framhjulet. Som i ett mirakel undkom jag utan blesyrer men mertalet av raketerna gick sönder. Vi lät oss dock inte nedslås av detta, begav oss snabbt till festen och vid 12-slaget var det dags att avfyra de trasiga raketerna. Pinnarna var avbrutna men om man fäste dem i en av grannarnas brevlåda så gick det att tända raketen. Ett litet krux, den vägrade lämna brevlådan. Större stjärnfall har inte skådats varken före eller efter på den gatan. Nytt försök... Denna gången lät vi raketen helt sonika ligga på gatan i riktning bort längs Villakvarteret. Succén var ett faktum. Folk slängde sig desperat in i häckar, bakom staket mm när raketen susade förbi längs gatan. Nytt stjärnfall på tre meters höjd...

Helvete vad roligt det var. Men idag hade jag fått hjärtinfarkt.

Halloween - högtiden som Gud glömde

Alla helgons dag var i min barndom en särdeles seg och tämligen anspråkslös högtid som var svår att urskilja från en vanlig grå helg i oktober/november. Jag har heller inga ambitioner att pimpa upp helgen. Kan inte påstå att jag nämnvärt brukar hedra de döda men å andra sidan tänker jag heller inte vanhedra dem.

Sen kom Halloween. När man bodde i lägenhet i stan tycktes även denna fluga gå tämligen obemärkt förbi, men ack så fel jag hade. Allt sedan man flyttade ut i radhus är Bus eller Godis-påringandet en källa till frustration i dessa tider. Min fru har en förhållandevis tolerant inställning till fenomenet medan jag får kämpa för att inte skrämma iväg kidsen en gång för alla.

Min taktik är att, regelmässigt och undantagslöst, välja bus. Min förhoppning är att de ska tröttna på att ringa på utan att få napp. Dessutom har samtliga ungar som ringt på, saknat vilja/kunskap/mod när jag valt bus. Det har alltså resulterat i att de gått tomhänta i från mitt hem.

Lätt match (som att stjäla godis från småbarn skulle man kunna säga). Eller är det så att jag senare i livet kommer få surt av detta? Kidsen kanske minns. De tänker, där bor den sura, snåla, gamla gubben som aldrig bjöd på godis. Han ska vi göra livet surt för.

Fy fan. Jag har blivit Leverkorven! Leverkorven var Ängsgårdsvägens sura gamla gubbe på 80-talet. Kan inte tänka mig att han lever ännu men minnet av en sur gammal gubbe lever kvar. Han fick genomlida busringningar och pallad frukt i högre grad än någon annan bara för att han var just en sur gammal gubbe.

Satan! Jag har blivit honom. Tjock, tunnhårig, bullrig, hotfull med vitt solkigt linne.

Jag ångrar allt. Kom tillbaka ungar! Jag bara skojar! Jag har godis.

Jag får flytta innan de kommer i tonåren annars är det kört för mig. Tänk på mina barn. De vill inte ha Leverkorven som pappa. Områdets spottkopp. Fy fan! Ångest. Vad har jag gjort?!

Billy

Sitter och kollar på friidrott på SVT och kommer helt plötsligt att tänka på Vlada. Silnov, den ryske höjdhopparen är ju ruskigt lik.

Vlada. Mycket går att berätta om honom. Tjeckoslovakisk flykting  som kom till Ängsgård med sin bror och mamma. Plockade svamp för att äta utmed hårt trafikerade vägar och hade en ansenlig samling Star Wars-figurer. "Bila Hala!" är en gammal klassiker.

Till slut försvann han helt plötsligt i sjuan utan att säga ett ljud. Märklig figur.

Vallås hårda grabbar 1989

Dessa två spöklika figurer som sticker fram sina likbleka nunor bakom några träd på Vallås 89. Såhär drygt 20 år senare kan jag plötsligt förstå varför den vänstra av dem hade öknamnet Svallvåg. Den andre ligisten ser mer mordisk ut än han i verkligheten var. Ett uppsträckt långfinger i en svart skinnhandske var kanske det mest anarkistiska en 15-åring kunde tänka sig just då.

Jag tror detta var samma vinter/vår som vi blev inblandade i Vallås berömda gräsbränder. Bill skulle fjutta på en stolpe med bensin stampad från Q8-macken i backen bakom Vallåsskolan. På den tiden var det det mest olagliga vi kunde hitta på. En och annan hundlatrin fick sätta livet till. Det var tämligen underhållande att se dem brinna.

Okej, bakgrund: Vallås var på den här tiden tämligen tämligen harmlöst. En och annan värsting härjade men på det hela taget ett ganska lugn stadsdel i utkanten av Halmstad. Men varje vår när solen torkat de stora gräsytorna som omger Vallås blev det bråda dagar för brandförsvaret. Brab, O ttemo, Fritz och grabbarna var som gående facklor på ängarna. Den här våren hade det varit värre än vanligt. Brandkåren hann inte tillbaka till brandstationen innan det brann på nytt ställe. Invånarna började tröttna.

Så en kväll när Bill och Blixten åkte omkring på sina moppar på Vallås var det dags. Efter att ha stampat lite bensin på Q8 skulle de i vanlig ordning göra livet surt för Vallås hundägare. Resten av gänget strålade samman med Bill och Blixt vid skolan och varpå vi begav oss upp på backen bakom skolan. Där skulle Bill göra av med det sista av bensinen på en lyktstolpe. Jag minns inte riktigt men antar att det började brinna för ur mörkret kom plötsligt någon springandes för att ta fast pyromanerna. Vi var ju ganska raska på den här tiden och försvann snabbt som ögat. Men Bill hade av någon anledning stängt av tändningen på moppen och hade nycklarna i fickan. I paniken lyckades han inte få igång moppen i tid och blev infångad av någon förbipasserande granne. Det blev polisförhör och anklagelser om att vi låg bakom alla gräsbränderna på Vallås. Vi var oskyldiga givetvis och inget hände men det var några turbulenta nätter med lite sömn och dåligt samvete innan allt lugnade ner sig.

Lupiner

Dessa ganska spektakulära blommor som såhär års växer i varenda vägkant. De pryder landskapet men sprider sig som digerdöden. Varje år när de blommar kommer jag att tänka på midsommarafton 2001. Bill hade sedan ett par veckor tillbaka sällskap med en tjej som vi blivit inbjudna till med armbågen. Denna sommar hade vi dessutom under flera veckor Higgins på besök. Sommaren var på många sätt legendarisk men om midsommarafton finns mycket att berätta. Det var, om jag inte minns fel, Higgins, Fritz, Lage, Ida(!) och givetvis Bill & jag. Festen var i Gullbrandstorp och först när vi sitter i bilen på väg ut kommer vi på att vi inte har något till värdinnan. En tvärnit i en slänt vid Vallåssjukhem öppnar passagerardörren och släpper ut en svettig Higgins som nappar åt sig ett fång lätt misshandlade lupiner. Värdinnan mottog gåvan utan någon större entusiasm men vi menade givetvis att det var tanken som räknades. Kvällen var sedan smått legendarisk med ett gäng surrealistiska händelser.

Jag ska köpa vinare för pengarna...

Under semesterns sista skälvande timmar var jag en sväng på Eurostop i ett ärende. Man är sällan där nuförtiden. Det ligger liksom på andra sidan stan och har man inget omedelbart ärende så finns det affärer på närmare håll. Nu hade jag ett ärende dit och eftersom jag är en fördomsfri människa så tog jag knappt notis en något opolerat klädd man med ovårdat hår mötte mig i entrén, bärandes på en toalettpappersbal. Med bara några meter mellan oss kände jag igen varelsen. Det var Micke Lindstad. Grabben som dök upp i vår klass på Vallåsskolan från ingenstans (tror det var Gislaved) på högstadiet. Han hade, om jag inte minns helt galet, ett brokigt förflutet och var kanske inte överdrivet engagerad i skolarbetet. En annars trevlig kille som förvisso rökte som en borstbindare redan i tidiga tonåren men han var sällan eller aldrig inblandad i bråk. Två saker har etsat sig fast i mitt minne: Han lyckades få ett rätt på ett matteprov genom att svara 4 på alla frågor. Snacka om flyt. Den andra saken är att han hade en favoritlåt, Micke Rickfors Vingar för pengarna. Han gick glatt omkring och mumlade den låten och till slut var någon tvungen att fråga varför den annars ganska trumpne klasskamraten var så glad i den låten? För Micke var det självklart. Han sjunger ju "Jag ska köpa vinare för pengarna". Det var med tudelade känslor man tvingades uppmärksamma killen om den mindre avvikelsen från originaltexten. Det är hur som helst en klassiker.

Tillbaka till Eurostop. Lindstad kom alltså gåendes med en bal toalettpapper. Inget mer, inget mindre. Efter mitt korta ärende inne på Eurostop gick jag ut samma väg och då stod Micke kvar utanför och avslutade ett samtal med en annan skön lirare. Sedan hoppade han upp på en gammal sliten Yamaha DT (kunde mycket väl vara Stebes gamla trotjänare), slängde balen över tanken och gasade. Han försvann i ett avgasmoln med adress bort mot Andersberg.

Det var med många tankar i huvudet jag åkte därifrån. Först och främst var jag imponerad över att Lindstad överlevt. Han måste vara 36 år i år och få om ens han själv kunde väl förutspå en sådan lång och framgångsrik karriär. Jag bifogar ytterligare en klassiker. Klassfotot från nian (och säg aldrig att jag inte bjuder på mig själv). Lindstad saknas på fotot, men där finns många andra härliga karaktärer. Jag tror jag återkommer till dem...

Fan, vilken ståtlig människa man var redan på den tiden. Inte konstigt att det gott så bra för mig.

Vallåsskolan brinner

Då var det dags igen. Förra gången (13 dec 1981) var jag knappt en tvärhand hög. Gick i första klass och hade nästan gjort min första termin i skolan när den brann ner till grunden. Idag är det förmodligen inte fullt så illa. Branden är fortfarande inte släckt.

Det är en aning vemodigt att se bilderna även om jag inte kan säga att jag saknar Vallås jättemycket så har man ändå präglats av tiden i skolan. Åke Molekyl mfl gjorde livet surt för mig och även om man inte tyckte det då så gjorde det nog lite nytta.

Bifogar en liten filmsnutt från branden.

Påskägget är fullt av överraskningar

Det var påskafton igår. Satt och frös häcken av mig på Örjans Vall och kollade på det upphaussade anfallsparet Magnus och Brasse. Vilken flopp. De var varken roliga eller effektiva. Detta var genrepet och Conny Johansson stod i kassen. Jag trodde i min enfald att han gjort sitt i höstas när han gjorde fetbort sig när Bahne blev skadad. Då rev man sitt hår för att HBK lånat ut Sahlman till Trelleborg. Nu är Sahlman tillbaka men Conny står i målet. Jag fattar absolut ingenting. Conny är en reaktionsstark målvakt. Där slutar mina komplimanger. Allt annat är han direkt urusel på. Han kan inte ta ett inlägg eller hörna oavsett bollbana. Han är fastfrusen vid mållinjen. Han har två julgransfötter. Jag kan hålla på länge... Måtte Bahne bli frisk fort för Janne och Conny är alldeles för bra kompisar för klubbens bästa. Nu låter det kanske som HBK förlorade mot Elfsborg enbart pga Conny men uppriktigt sagt så var hela laget förbannat blekt. De vann inte en nickduell på hela matchen. Tråkigt.

Annars började dagen bra. 40 minuters löprunda på morgonen. Brunch på Svea med lite gott folk. Efter fotbollen gällde det att tina upp sig igen inför kvällens påskfirande. Svezze bjöd in och då saknas det inget. Jag hade hastigt och lustigt köpt en Breitlingklocka för 200 kr och den var så tung att jag fick träningsvärk i armen. Sålde tillbaka den inna kvällen var över.

På festen fanns en nygammal bekantskap. Det var först i morse jag kom på vilket namn jag minns honom under. Mandel. Snackade inte överdrivet mycket med honom men vad jag förstod var han yrkessoldat i Nordic Battle group. Inte direkt mitt intresse så jag lämnade ganska snart den diskussionen. Hur som helst, Halmstad är en liten stad och när som helst stöter man på folk från uppväxttiden på Vallås. Igår var det alltså Mandel.

I förmiddags satt jag ute på altanen och solade i värmen. Nu ligger det ett 5-10 centimeter tjockt snötäcke på samma ställe.

Avslutade påskfirandet ikväll med att bjuda in familjen på helstekt oxfilé med potatisgratäng, grönpepparsås och ungstekta grönsaker. Det var smaskens.