tisdag, mars 31, 2009

Hur tänkte man här?


Alingsås stadshotell. Fint gammalt anrikt hotell med erkänd konferensavdelning men hur tänkte man i badrummet? Gammelrosa kakel och duschkabin från 78. Är det något man inte ska kompromissa med på ett hotell så är det badrummet. Potatisgratängen var åtminstone god här i potatisens hemstad. Läste att Mats Olsson på Expressen tippade HBK som etta i allsvenskan. Han är snäll Mats men han är inte klok. Guldet tar Elfsborg och klubben tar som vanligt en mittenplacering.

måndag, mars 30, 2009

Först mr Heffner...

Va fan! Inte nu igen.

Det är tufft att vara

Jag ber om visst överseende med den något spartanskt uppdaterade bloggen för tillfället. Livet har varit en aning enkelspårigt på sistone. I helgen var det 30-årskalas och åter meningen att jag skulle slå klackarna i taket. Jag var inte ens i närheten av en sådan form. Den senaste tiden har jag för att spara krafter tagit mig friheten till en powernaps (eller i min ålder kallas det för middagslur) varje eftermiddag. Att sova mitt på dagen var förr näst intill omöjligt och skulle man lyckas somna så kunde man absolut glömma sova på natten. Nu har jag inga sådana problem. Slipper jag bara hostan så somnar jag som en klubbad säl vilken tid på dygnet som helst.

Nej, jag höll mig nykter denna helgen också. Alternativet existerade inte. Förresten har jag förhöjda levervärden så egentligen borde väl booze vara det sista jag ska dricka. Det känns dock inte som en stor uppoffring just nu att inte booza. Att vara bakis nu vore dödstöten. Då kan jag likagärna gå ut i förrådet och snickra ihop min egen kista.

Nej, jag gör nog bäst i att låta bloggen tiga still tills jag blir frisk. Just nu är jag bitterheten förkroppsligad. En hostande och snorande soffliggare som bara sett dagens ljus genom fönster på sex veckor. En blek och svettig 35-åring som får feber av ett mailvirus.

Min läkare tror fortfarande att jag kommer bli frisk, men hon känner uppenbarligen inte mig. För varje vecka med hosta, snor och feber känns det som jag blir fem år äldre.

fredag, mars 20, 2009

Prognos: jag överlever

Idag fick jag svar på proverna som togs på infektionskliniken förra fredagen. Jag har drabbats av ett virus som för 90 % befolkningen går obemärkt förbi. Har man däremot nedsatt imunförsvar (druckit för mycket booze och somnat på ett klinkersgolv) kan man få återkommande feber och huvudvärk. Just detta virus är väldigt vanligt bland småbarn som i princip aldrig märker av det. Detta är förmodligen bara en västanfläkt av vad som väntar mig när Wille börjar på dagis. Jag kommer förmodligen bli sjukpensionär. Den goda nyheten är att jag har alla förutsättningar att bli frisk även om det kan ta några veckor. Det är nämligen ett sällsynt envist virus som inte släpper taget i första taget. Det kan jag skriva under på. Efter 10 dagars feber har jag varit feberfri i två dagar. Huvudvärken sitter dock kvar som ett skruvstäd kring hjässan. Där hjälper Ipren men efter stort pillermissbruk den senaste tiden har jag istället pajat kistan. Så nu får jag byta piller till något mer skonsamt (mespiller). På måndag ska jag i alla fall börja jobba igen. Alltid något...

Glädjande nyheter i veckan har varit att jag skaffat biljett till AC/DC i sommar. En ny klassiker på Ullevi med andra ord.

måndag, mars 16, 2009

Janne Lucas

Årets schlager är över. Jag lägger ingen värdering i om rätt låt vann eller inte. Men konstaterar att det oftast är någon som inte vinner som man minns efteråt. 1980 vann Tomas Ledin med Just nu men jag minns bara Janne Lucas Persson och Växel Hallå. Lägg märke till kapellmästaren Anders Berglund samt syskonen Glenmark i kören.

lördag, mars 14, 2009

Herbie

Du vet att du har feber om det stockar sig i halsen när du tittar på TV4:as lördagsmatiné Herbie.

Soon six feet under...

Jag börjar med det roliga. Pauly har fått en son till. Grattis! Bara en sak kan vara bättre än en son: Två söner.

Vi går raskt över på det jag är bäst på. Självömkan.

Jag har haft feber sedan i söndags. Det har gått så långt att jag har lagt in Viktoriakliniken i telefonboken. Doktorn tröttnade igår efter två veckors eviga prover (jag ser ut som en sprutnarkoman i armväcket). Igår remissade han upp mig till Infektionskliniken. Där lämnade de inget åt slumpen. Jag har aldrig tagit så många prover. Det har varit rena åderlåtningen på senaste tiden. Blir jag frisk någon gång så är jag redo för blodgiveri. Ett tag trodde jag att jag skulle bli inlagd men de släppte hem mig med en veckas sjukskrivning. Ett papper med försäkringskassans emblem på. Vad gör jag med det? Hur fungerar sånt här? När måste man anmäla sig till kassan?

Jag skulle ljuga om jag tyckte detta var roligt. Jag lider alla helvetes kval för att jag är totalt oduglig såväl på jobbet som hemma. För att inte tala om hur fruktansvärt ynklig man blir när man har 39 graders feber som vuxen. Det har jag bara haft en gång tidigare och det minns jag fortfarande med största fasa. Värst är att man har drabbats av något obskyrt virus som de (läkarna) försöker lokalisera men hittills gått bet på. Sätter fem spänn på att det är fågelinfluensan.

Jag försöker se positivt på situationen. Förhoppningsvis har jag rasat i vikt. Jag äter i alla fall som en höna.

Tack min kära sambo för att du står ut med en förkyld svettfläck som av sanitära skäl kräver nya sängkläder varje dag. Om jag blir frisk ska du få sova åtminstone på helgerna. Håll ut.

Apropå lasarettet så kan jag vittna om god säkerhet åtminstone på Infektionskliniken. Jag har varit där en gång tidigare för länge sedan och jag kunde inte märka någon försämring i säkerheten. Jag kände mig trygg. Keep up the good work, Fritz!

måndag, mars 09, 2009

Hastiga stålar

Anställningsintervjuer har man ju varit på några stycken genom åren men på senaste tiden sitter jag på andra sidan bordet allt som oftast. Idag har det inte burit sig bättre än att jag genomfört 5 intervjuer inför en stundande rekrytering. Man kan tycka att det vore betydligt lättare att intervjua än att intervjuas. Så är det också, men inte fullt så mycket lättare som kan tro. Nervpressen är inte lika påtaglig men koncentrationen måste vara på topp. Efter 3-4 intervjuer på en dag blir man lätt osäker på om man ställt just den frågan till just den här personen eller om man glömt att berätta om just den förmånen eller inte. När man pratat med nr 5 en halvtimme så måste man fråga vad vi egentligen pratar om och hur vi halkade in på just det ämnet... Har man dessutom lite feber fortfarande så borde man stannat hemma istället. Men jag tyckte det var enklare att plåga mig igenom denna dag än att ringa och avboka samtliga intervjuer.

Av de 5 samtalen jag hade idag var 3 st med killar bördiga från Balkan. Den siste var i 45-års åldern, frånskild, en dotter, tränade karate, var på gymmet varje dag och var från Serbien. Han sa att hans enda brist var att han hade lite hett temperament. Jag avslutade intervjun med att fråga om det var något han ville tillägga som jag inte frågat om, då svarade han att han inte var kriminell och att han inte höll på med droger.

Eftersom jag just nu läser Snabba Cash så började tankarna snurra i skallen på mig i en väldig fart. Vem hade jag egentligen framför mig? Var det en torped i Juggemaffian som ville tvätta stålar i mitt företag eller var han en hederlig arbetsökande med hederliga avsikter? Vad händer om man tackar nej till en sån kille? Kan man fly genom fönstret? Måste jag gå med kevlarväst resten av livet?

Jag blev i alla fall inte helt lugn av att han sa att han var ren, men faktum är att han hade ett utmärkt CV.

Jag letade hela tiden efter tatueringar från Arkans tigrar men hittade inget.

Jag måste få ner febern...

lördag, mars 07, 2009

Jag ser snart ut som Robert Mitchum


Jag har varit helt under isen sedan pokerresan för tre veckor sedan. Först ont i halsen i en vecka. Sedan feber ett par dagar och därefter 10 dagars huvudvärk. Nu har jag mått bättre ett par dagar och då slår förkylningen till med full kraft. Ikväll sitter jag här med rinnande näsa och är en ynklig människa. Det här året har varit helt sannslöst. Det är kusligt att jag är så känslig för alla typer av virus. Det är isolering som gäller. Alla krämporna får mig att åldras i förtid. Jag ser snart ut som Robert Mitchum med påsar under ögonen och med läderartad hud.


Apropå Mitchum så sitter jag uppe och kollar på Cape Fear. En riktig kvalitetsrulle. En av De Niros bästa. Att Scorsese dessutom lyckades få med både Robert Mitchum och Gregory Peck innan de trillade av pinnen är sällsynt god tajming.


Jag och min kära sambo var på bio igår. Det var första gången sedan mr William föddes och Män som hatar kvinnor sågs. Helt klart godkänd. Jag är imponerad. Man var inte ens besviken efter att ha läst böckerna.

fredag, mars 06, 2009

Vem kan man lita på?

Det är ett ruttet samhälle vi lever i. Ibland undrar man var det ska sluta. Ena dagen hör man hur poliser uttrycker rasistiska tillmälen filmade av sig själva till invandrarkillar. Nästa dag går en ung herre förbi en polis och säger "nöff nöff". I det första fallet har man konstaterat att det inte var något brottsligt. I det andra har nu ungdomen tilldömts böter för "nöffandet". Man kan starkt ifrågasätta lämpligheten i att säga "nöff nöff" till en polis, men om det nu är brottsligt att säga så till en polis hur i HELVETE kan det vara okej för en polis att kalla folk för "apejävel"??!!


I dessa bistra ekonomiska tider går debatten varm angående varsel i industrierna och de bonusar som betalas ut till chefer. Här är det inte längre frågan om vad som är lagligt. Här handlar det om sunt förnuft och moraliskt ansvar. Just dessa saker verkar vara en stor bristvara numera. Det är så sorgligt att höra talas om det ena företaget efter det andra som gladeligen betalar ut bonusar till mer eller mindre ledande personer i organisationen oavsett hur företaget har presterat. I samma andetag kan de utan samvetskval varsla folk och be regeringen om hjälp. Nej, fy fan. Jag blir fysiskt illamående och kräks på girigheten.



Vem kan man lita på? På tal om Hoola bandoola band så är den här också väldigt aktuell just idag.

onsdag, mars 04, 2009

Herb

Viasat ska hyllas för satsningen med två avsnitt av Two and a half men varje kväll. Jag tyckte att serien tappade när Jake blev lite äldre men när Herb kom med i serien som Judiths nya man, så fick den det uppsving som behövdes. Ryan Stiles som lirar Herb var grym i the Drew Carey show och lika bra här. Ett lyft.

måndag, mars 02, 2009

H.E.A.T

Jag har sett de flesta deltävlingarna av schlagern även i år. Men tydligen missade jag det som var värt att se. HEAT. Av en händelse nåddes jag av deras ljuva toner idag och det känns som en seger att de gick vidare trots att jag inte kunde rösta. Det känns tryggt att det finns några andra här i landet som gillar allt som påminner om Whitesnake, Europe och Bon Jovi. En lätt förnimmelse av hårspray och tajta trikårer i högblank lyster.

Det märks att gruppen har snappat upp en del musikaliska influenser från storebröderna Europe. När det dessutom avslöjas att de är från Upplands Väsby, får jag lite av en deja vu-känsla.

fredag, februari 27, 2009

Öster om Heden

Vem hade trott att Perssons Pack skulle hyllas som kungar i pressen år 2009? Det är lika osannolikt som att Werder Bremen vänder 0-2 mot Milan. Men ändå händer det.

I Per Perssons fall är det synnerligen välförtjänt. Jag ska inte skriva här att jag alltid älskat Persson som alla andra kappvändare men visst har han något härligt, lantligt och uppskäftigt över sig fortfarande. Öster om Heden är bra.

Jag ser att jag inte lyckades stava prinsens namn rätt. Daniel Westling heter han tydligen. I det här fallet är jag stolt över att för en gång skull ha fel.

onsdag, februari 25, 2009

Stackars sate

I dessa dagar är det tungt att vara monarkins motståndare. Rojalismen fullständigt exploderade igår när kronprinsessan och Daniel kungjorde att de tänkte gifta sig. Till och med SVT frossar likt Damtidningar om rena spekulationer. Jag är redan så sjukt trött på snacket att jag kommer undvika tv i fortsättningen. Tack gode gud för 2 and a half men finns som en oas i tv-öknen. Ligger man hemma i influensa borde tv vara min tröst. Istället har den blivit min motståndare.

Den stackars Daniel Westin har gett upp sitt liv för en livslång förföljelse. Jag hoppas för hans egen skull att han är duktigt kär i kronprinsessan. Den ständigt förekommande frågan om varför det tog så lång tid innan de förlovade sig är ju fullständigt befängd. Det är ju fullständigt självklart. Killen behövde väl all tid i världen innan vågade ge sig in i den cirkusen. Jag behövde över sju år innan jag vågade förlova mig och då är inte mina svärföräldrar kungligheter. Jag tycker det är en rimlig tid för ett seriöst övervägande.

tisdag, februari 24, 2009

Security first

I fredags kom det överraskande och glädjande beskedet att Fritz the Cat har fått jobb. Efter nästan ett år av tung vandring som arbetsökande är han åter avlönad. Det är dessutom inte vilket jobb som helst. Det rör sig om säkerhetsansvarig på ett stort sjukhus i södra Halland. Den stora vinnaren är givetvis Fritz him self.

Några tips till en kanske en aning ringrostig Fritz inför starten:

  • Sätt inte på någon på jobbet innan provanställningen är slut (6 månader).
  • Var ödmjuk.
  • Arbeta hårt.
  • Glöm aldrig: Security first.

Somliga straffar gud med en gång

Det jag trodde var sviterna av tungt cigarrmissbruk förra helgen visade sig vara influensa. Nu ligger man hemma med blåsor i halsen och i natt badade jag i svett.

Jag tog för givet att någon form av åkomma skulle drabba mig med tanke på urladdningen. Nu blev det influensa. Det som är positivt är att nu kan man nästan utesluta influensa de närmaste åren.

onsdag, februari 18, 2009

En något mer stillsam fritidssysselsättning eftersökes.


Att åka med tåget 0532 på morgonen är aldrig kul. Ska man dessutom till Kil blir det genast motigt att stiga upp när klockan ringer. Är det till råga allt 11 minusgrader när du ska skrapa rutorna på bilen så är det ingen munter morgonsång ( typ Cat Stevens morning has broken) man gnolar på. Jag längtar till pension... Dessutom är det röjt utom allt tvivel att jag inte längre tål alkohol. Som ett brev på posten kom det halsont ett par dagar efter pokern.

tisdag, februari 17, 2009

Legenden om pokerkvällen i Finnboda

Det finns säkert mycket att berätta om den smått legendariska pokerkvällen i Finnboda. Tyvärr är inte jag rätt man att göra det. Därför gör jag istället en analys utifrån mina upplevelser. Håll till godo.
Det finns ett sunt och ett osunt förhållande till alkohol. Pokerkvällen i Finnboda hade exempel på båda förhållanden.

Vi börjar med de som hade ett sunt förhållande till spriten. De som visade under helgens drabbning i Stockholm att de kunde tygla sig när drevet gick. Dessa var Pauly, Alex och Trixi. De stod för de mogna övervägandena när det snapsades i raketfart under första pokerrundan. De visade på det hela taget ett moget beteende.
Sedan har vi Bill. Killen som förr var däckningen förkroppsligad. Han ligger bakom några av historiens mest klassiska däckningar men idag ser man inte ett spår av dessa. Idag har han åtminstone två rävar bakom örat varje gång det dukas fram booze. Han är inte sen på att driva upp tempot och slår bort varje försök till att sänka tempot. Han är totalt skoningslös mot de som ligger risigt till för en däckning. No mercy.
Smuckers däremot har jag aldrig sett däcka. I det närmaste en professionell drinkare man kan komma som icke alkoholiserad. Kanske inte annat att vänta från en norrlänning. Hård på sponken men det syns nästan aldrig. Han är mr Hydes motsats. Praktiserar det finska ordspråket "skall vi supa eller ska vi prata" fast utan så många ord.
Lage von Löfgren. Här rör vi oss i gråzonen för vad som ena stunden kan anses som nyktert beteende och vad andra anser sjukligt obstinat. Undertecknad har sett vad spriten kan göra med Lage. Undertecknad har varit med när Lage har varit riktigt skönt packad. Likväl väljer Lage att kategoriskt tacka nej till samtliga övertalningsförsök gällande bjudning på snaps. Han dricker sina sex öl och verkar som vanligt tjurigt nöjd med detta. Men vad vet jag? Han kanske numera blir totalt skogstokig av sprit. Han kanske tackar nej av en fullt legitim anledning.

Quint. Här har vi det lättaste offret att supa under bordet och det var mycket riktigt här Mr Hyde satte in artilleriet under pokern. Quint har en härligt naiv inställning till boozen. Han protesterar möjligen ett par gånger innan han häller i sig spriten men det krävs knappast några svårare förhandlingar för att få honom att dricka mer. Quint som till vardags är en timid man i sina bästa år kan efter att ha passerat en viss gräns bli både högljud och "svår". Ställer besvärliga frågor och skall diskutera gamla oförrätter. Till råga på allt har han en sjukt svag mage och är alltid en het kandidat till att krama porslinet. Ett klart fall av osunt förhållande till alkoloholen.

Mr Hyde. Urtypen för ett osunt förhållande till alkoholen. Varje stillsam spritfests värsta mardröm. Mr Hyde dricker aldrig öl. Mr Hyde dricker heller aldrig vin annat än i yttersta nödfall. Kvar står spriten i centrum och där har Mr Hyde inte snålat genom åren. Numera är det dock väldigt sparsamt även på spritfronten. Tillfällena dyker upp alltmer sällan men när de väl dyker upp brukar det sluta med en smärre katastrof. Efter ett par getingar blir Mr Hyde pratsam utöver det vanliga. Han blir också högljud, en aning kaxig och sällsynt konspiratorisk. Efter en kvarting finns inte längre några spärrar trots att medvetenheten har varit stor innan festen. Mr Hyde förvandlas från en ytterst medelmåttig man till en blandning mellan Björn Ranelid och Nicolas Cage i "Farväl Las Vegas". Ett ursinnigt drickande och en svada som skulle få Lasse Grankvist att pensionera sig. En inte alltid angenäm upplevelse varken för omgivningen eller för Mr Hyde själv. Detta fortgår ända till han somnar och chansen till det är snart 100 %.

Påminnelse


Efter helgens minneslucka finns många hjälpsamma vänner till hands med den ena fantasihistorien efter den andra. En historia innehöll denna produkt som jag av en händelse hittade i kylskåpet imorse.

söndag, februari 15, 2009

Andra sidan på myntet.


Med distinkt spritsmak i munnen och en fasansfull förnimmelse av cigarr i såväl bröstkorg som svalg, försöker jag överleva dagen. Än har jag inte spytt men det kan inte uteslutas att jag får rulla ner rutan och tömma magsäcken. Om jag får hälsan tillbaka någon gång skall jag försöka redogöra för lördagen den 14 februari 2009.