Toppförsök misslyckades

Vi är kvar på basläger 2. Etapp 2 (sollentuna - Arlanda) gick bra. Men etapp 3 hann aldrig börja då planet hade tekniska problem. Efter 2,5 timmes fakirträning i ett ökenhett charterplan som står still vid gaten fick vi kliva av och checka ut allt bagage för att till slut ta in på hotell Clarion. Fint hotell men jag hade uppskattat det mer om det låg i Thailand. Kidsen var av förklarliga skäl inte helt nöjda när vi mitt i natten tvingas väcka dem och vi inte var framme.

Nytt försök kl 13. Då gör vi nytt toppförsök.

Fick tag på en veterinär som skrev ut ögonsalva utan att titta på ögat förresten. Alltid något.

Basläger 1

Etapp 1 mot Khao Lak är avklarad. 6 timmars bilfärd från Halmstad till Sollentuna är genomförd utan större missöden. Snöiga vägar och rejält kallt men William höll humöret uppe till Skeppshult. Aldrig har Nissastigen varit längre.

Väl framme i Sollentuna konstaterar jag att mitt vänstra öga genomgått någon form av förvandling under resan norrut. Från blått till illrött. Inte ens fotoshop med redeye reduction skulle hjälpa mig vid en fotografering. Hoppas en god natt sömn på en bäddsoffa tillsammans med resten av familjen kan bota. Två veckor i tropisk värme med mycket bad lär väl knappast vara optimalt vid en ögoninflamation annars. Kanon... Blir cyklop även i poolen.

Zed is dead, baby

Lite film igen.

Såg Skyfall. En sevärd men för lång Bondfilm. Första halvan en vanlig Bondfilm, andra halvan en blandning av Home alone och Sagan om Ringen. En något överraskande blandning.

Betyg Skyfall: 3 Alfahannar

Återser Pulp Fiction. Detta är 90-talets höjdpunkt. Tarantinos mästerverk. Filmen är fortfarande, 18 år senare, så cool. Varenda fras är perfekt uttänkt. Omöjlig att överträffa. Citaten från Pulp Fiction är odödliga.

Betyg Pulp Fiction: 5 Extremt starka Alfahannar

Så jävla metal

SVT:s hårdrocksserie "Så jävla metal" är så jävla givande. Tack SVT.

Gubbe

Man vet att man är gammal när man sitter och längtar till lördagkväll för att det är Downton Abbey.

Stort Burgertest

De stora kedjorna slåss om vem som gör störst Burgare och jag kan inte motstå lockelsen. Först testade jag MAX Grand de Luxe "Triple Cheese". Den är en orgie av det som är gott med en Burgare. Som namnet antyder är den begåvad med tre olika ostar. Två rejäla stavar saltgurka och lite dressing. En aning dyr givetvis men mycket god.

Idag slog jag ihjäl lite tid på Alviks torg och slog till med Mc Donalds kontring Big Double Beef. Tio kr billigare än Triple Cheese men å andra sidan inte i närheten av lika god som sin konkurrent. Två rejäla skivor kött men men den känns bara som en större variant på Mc Feast. Mc D har dock bäst stripes, men det hjälper inte. MAX vinner lätt. Enda problemet, Triple Cheese-kampanjen tar slut på onsdag. Obegripligt att de inte har den i sortimentet alltid.

Örjans Vall är ingen allsvensk arena

Har precis bevittnat en match i Superettan. En match som gällde mycket för båda lagen. Det ena laget hoppas på allsvenskan. Det andra ligger sist men hoppas kunna hålla sig kvar. Hemmalaget var HBK och bortalaget Värnamo. Det är blött på plan och fuktigt i luften. Örjans vall är som vanligt numera inbäddat i ett tjockt molntäcke. Om det finns någon symbolik i det vet jag inte, men Örjans Vall är ingen allsvensk arena. Av många anledningar. Den främsta är att Halmstad BK inte är tillräckligt bra numera. Idag var det väääääldigt tydligt. 2-3 man håller allsvensk klass med målvakten Kalle Johnsson i spetsen. Risken är dessutom väldigt stor att han försvinner när inte Klubben går upp. Andra anledningar blir man så obarmhärtligt medveten om när man står på Örjans valls ståplats. Arenan är ett sorgligt gammalt troll numera. Ogästvänligt, murrigt, slitet, trasigt, otidsenligt, omodernt, obekvämt och inte ens charmigt längre. För de som fortfarande med ett rabiat mantra hävdar att Örjans Vall är det enda alternativet med sin historia och sina anor, ni är hopplöst mossiga. Jag är ett enda stort frosseri i nostalgi. Ni är bara sorgliga. Om HBK ska ha en chans att locka publik idag, med ständigt dåligt väder, krävs en arena med bekvämligheter. Höga läktare nära plan. Sittplatser. Många. Minst 10000. Restauranger där man kan se matchen live. Vettiga kiosker. Humana toaletter, byggda efter andra världskriget och en vettig ljud och bildanläggning. Kommunen vill inte skjuta till pengar som krävs för en ny arena och jag förstår argumenten idag. Men att satsa 75 Mkr på att rusta upp Örjan är bortkastade pengar. Spara dem. Märk dem till ny arena och spara vidare...

För dagens HBK klarar sig med öststatsarenan som finns. Kvalplatsen är säkrad men det krävs ett mindre mirakel om de ska slå ett allsvenskt kval-lag i två matcher. Halmstads BK är för dåliga helt enkelt. Idag var det pinsamt. Värnamo vann rättvist om än något spektakulärt. HBK ledde med 2-0 med 3 minuter kvar av ordinarie tid. Sen var det botten ur och förlust med 3-2.

Bedrövligt tempo, dålig press på bollhållare, ett obefintligt mittfält och ett skakigt försvar.

Det luktade inte allsvenskan idag på Örjans Vall. Det luktade murrig, gammal lågkonjunktur lång väg. Klubben måste spara ännu mer. Mycket är gjort men det håller inte med 17 heltidsanställda som inte spelar. Tiggarbreven till medlemmarna kommer då och då men jag stoppar inte in några pengar till ett svart hål. Banta staben till hälften och anpassa klubben till den bistra verkligheten sen kan vi prata allmosor.

Oktobergrill

Årets sista grill? Nja, inte säkert. Men det är onekligen lite besvärligt att stå ute i kolmörker när man grillar.

18 grader varmt, svart som natten kl 1830. William står bredvid grillen och frågar varför det är kväll redan. Bra fråga...

Hjälten

Sitter chockad kvar i soffan. Vilken sensationell vändning. Så extremt oväntat. Tror aldrig jag sett Sverige bli så utklassat. Jag har definitivt aldrig sett Sverige vända ett underläge med 4-0. I fotboll. På bortaplan. Mot Tyskland.

Helt ofattbart.

Tyskarna kan inte vara nöjda men... Heder åt svenskarna som kom ut i andra halvlek med en moral jag saknat länge. Stort.

Elmander, Ibrahimovic, Lustig och Kim Källström. Fantastiska i andra halvlek.

Flickrummet

Det tar sig. Julias rum alltså. Hade en svettig upplevelse med en bokstavstapet som givetvis var ett måste i flickrummet. Jag fick den på plats till slut. Enligt instruktionerna var det väldigt enkelt men för nervsvaga och folk med dåligt hjärta rekommenderas det inte. Däremot om du är en suicidal småbarnsfar och vill att det ska se ut som en olycka kan jag varmt rekommendera pysslet.

Det är något med kombinationen tejpklister, små vinylbokstäver och stressade medelålders män som får en att längta efter skärselden.

INXS

Saknar INXS. Michael Hutchence särskilt. Jävla genier, helt enkelt! I slutet av 80-talet och början 90-talet var de magiska. Det bästa av allt, låtarna håller än. I got to let you know.

Ja, jag är inte nykter men vem har sagt att musik ska intagas nykter?

Minns kristinehedsgården!

Never tear us apart!

Michael Hutchence är min generations Jim Morrison och han får alldeles för lite cred för det.

Disappear. You're so fine.

Det gungar. Så bra. Så äkta. Så mycket bättre än U2. Mer Bono än Bono själv.

91 var ett bra år tydligen.

Apple tv

Johan Falk - Spelets regler. Filmen låg inte högst upp på önskelistan men någon i familjen tycker väldigt mycket om Frank Wagner och då är det bara att gilla läget. Filmen går i samma hjulspår som sina sex föregångare. Lite långsammare tempo, lite fler Lexus, lite trögare bus men samma gamla Johan Falk. De viker inte en tum från formatet från den förra serien av filmer. Mörka Göteborgsvyer, svartklubbar på Hisingen, någon vända på tysklandsfärjan. Allt är som vanligt. Någon stor film är det givetvis inte. Det finns en anledning till att den inte är ämnad för bio. Mycket är rätt taffligt gjort men samtidigt vet man vad man får. Som att se en Stalone-rulle ungefär.

Betyg: 2 väldigt svaga Alfahannar.

Betyget för att hyra film på Apple-tv får dock ön så länge inte godkänt. Fattar inte hur man lägger på text. Apples minimalistiska menyer är inte alltid till sin fördel. Sen var det åtminstone 6-7 ofrivilliga avbrott i filmen medan den buffrade. Däremot var bilden bra.

Glödhet

Ibland, alldeles för sällan numera, tittar jag mig i spegeln och tänker: Hallå, jag ser ju inte så tokig ut!

Förr inträffade det nästan undantagslöst på lördagar efter en runda på gymmet och en halvtimme under lysrören. Den där "looking good"-känslan förstärktes sen med rikliga mängder alkohol och kvällen slutade alltid på Mårtenssons scen, svettig som Elvis i Las Vegas, dansande som John Travolta.

Numera inträffar den där känslan oerhört sällan och nästan undantagslöst på sommaren när man fått lite sol, tappat några kilon, varit några gånger på gymmet och gjort sin årliga klädesinköpsrunda.

Man känner sig stekhet. Man blir 10 cm längre, går med mjuka rörelser, gärna i takt med en låt som spelas i omgivningen och det känns som den naturligaste saken i världen. En sådan dag kan jag gå på stan med en systempåse i handen och få det att se ut som en dyr accessoar. En sån dag känns det som att alla tittar på mig som om jag vore James Dean eller Steve McQueen. Det är en härlig känsla. En euforisk känsla.

Idag är det ingen sån dag...

Mauritz

Idag har jag namnsdag.

För 38 år sedan begåvades jag med tre namn av blandade karaktärer. Än i dag har inte fått ett rimligt svar på hur det gick till när mina föräldrar enades om den, låt mig säga, udda kombinationen.

Mauritz, Daniel, Kenneth... Sug på de namnen ett tag. Låt de rulla några gånger på tungan och låt de sedan sakta sjunka in. Antar att ni sen med lätthet förstår att jag under tidiga skolår gjorde allt vad som stod i min makt, för att hemlighålla just Mauritz. Tidvis fungerade det bra. I lågstadiet passerade namnet, i det närmaste, obemärkt förbi. Jag tror alla var så nervösa när man skulle börja skolan första gången att man helt sorterade bort vad fröken läste upp vid uppropet. MAURITZ, DANIEL, KENNETH? Ja, svarade jag med förlägen röst. Man kunde höra en knappnål falla men jag minns inga fniss den gången.

Sen dröjde det till fjärde klass innan det var dags för nytt upprop med samtliga namn. Denna gång med ny lärare och några nya klasskamrater. Denna gången lät sig inte fnissen vänta. Minns inte vilka som genast såg det självklart humoristiska i namnen, men GUST brukar vara uppmärksam och noterade säkert detta vid tidpunkten. Däremot missade en notorisk retsticka som Brab detta helt.

Det gjorde han emellertid inte i sjuan. Då satt jag med hög puls och inväntade arkibuseringen. Hela tiden nervöst sneglande på Brab som fått nys om att jag hade ett namn som var till stort nöje för en del andra men som var hittills okänt för honom. Nu räknade han emellertid med att, utan ansträngning, få ta del av den känsliga informationen och log mot mig med elak blick. Då kom överraskningen när den nya klassföreståndaren nöjde sig med att bara läsa upp tilltalsnamnen. Brab hotade givetvis mig med stryk om han inte fick reda på vad mitt fullständiga namn var. Men jag tog självklart hellre stryk än att delge detta till högstadiets mest effektiva megafon. Minns också att det krävdes mer eller mindre bestickning för att de välunderrättade i klassen skulle hålla den intrikata informationen hemlig. Givetvis var det en ojämn kamp som jag förvisso höll ut förvånansvärt länge men som jag var dömd att förlora. Tids nog vann Brab den fighten och namnet blev allmänt känt. Till Brabs stora missnöje blev dock effekten av avslöjandet inte alls så smaskigt som han förväntat sig. Han hade investerat mycket tid och energi för att få loss det namnet.

Idag är jag emellertid luttrad och har förlikat mig med mitt öde. Jag har vuxet in i namnet kan man säga. Idag är jag Mauritz, Daniel, Kenneth på riktigt.

Grattis William

Ligger på ett hotellrum i Karlstad och kan inte sova. Idag fyller min son 4 år och jag är inte hemma och kramar honom. Det är inte vackert.

Dessutom lurade jag honom att tro att han fyllde år i lördags så vi kunde fira då istället. Praktiskt men inte sant. Lögner är aldrig bra och jag har dåligt samvete. Mest för att jag aldrig är hemma.

Så om du någonsin läser detta, William, grattis! Jag älskar dig! Du är bäst.

I got a bad feeling

Livet ter sig inte fullt lika okomplicerat nu när man sitter här med en uppdrucken grogg i handen och alla gästerna gått hem. Jag har en dålig känsla av att mycket av det som tedde sig omåttligt roligt ikväll kommer att te sig en smula fattigt imorgon. Jag spår att mitt humör kommer präglas av huvudvärk, stor trötthet, sinnessvaghet och kort stubin under morgondagen.

All förändring är inte nödvändig

Jag älskar nya skor. Men de ska vara likadana som mina gamla. Så jag har letat hela sommaren. Gått i trasiga skor, gått med skor som skaver men igår hittade jag dem.

KM

Körde mitt första klubbmästerskap på cykel vid 38 års ålder idag. 4 varv på en blåsig runda i Steninge. Jag vann inte. Jag hängde med i ett varv innan släggan slog till.

Det är inte det att jag är i dålig form. Jag har bara otur när jag trampar.

Hippiedy fucking hurray

38 år idag.

Blue Pill

The Matrix. Filmen är så bra. Storyn är vansinnigt genial. Rollerna spelas med ackuratess. Musiken, Laurence Fishburne, grafiken, det obegripliga oraklet.

Man hittar nya saker varje gång man ser filmen. Den är 13 år gammal men det märks inte.

Ett mästerverk.

Betyg: 5 solklara Alfahannar