Mr Andersson

Gårdagens kräftskiva har gjort rejäla avtryck idag. Jag stiftade bekantskap med Herr Andersson. En iskall och oberäknelig herre. Han var ett mycket trevligt umgänge tillsammans med kräftorna och större delen av kvällen men idag tycks hans sällskap skapat stor trötthet för mig och minnet av honom är inte längre allt igenom positivt. Hans uppenbarelse lämnar helt klart en fadd eftersmak.

Jag har haft en oro i kroppen hela dagen. Jag stillade den en aning alldeles nyss genom konsumtion av en styck kebabtallrik. Nu infinner sig ett temporärt lugn och jag går in ett stadie av ofattbar trötthet närmast jämförbar med koma.

Måtte ungarna somna omedelbart så att jag själv kan inta horisontellt läge. Ska upp ofattbart tidigt imorgon. Det känns inte realistiskt just nu.

Allt är Herr O P Anderssons fel.

Batman

Lite film igen. En hyrfilm: kritikerrosade Descendants. En biofilm: The Dark Knight Rises (Batman)

Den första var en hygglig film med George Clooney. Den handlar om en familj på Hawaii vars mamma blir allvarligt skadad i en vattenskidolycka. Välspelad och lite gripande. Filmen håller ett långsamt tempo men det är ganska behagligt. Däremot saknas något för att jag ska bli riktigt berörd. Svårt att sätta fingret på vad, men det är ändå en som helhet bra film.

The Dark Knight Rises (den tredje delen av Batman trilogin). Vilken film! En härlig svärta och dov stämning från start till mål. Hela serien är ett mästerverk av Christopher Nolan och jag har svårt att avgöra vilken av de tre som är bäst. Oavsett vilket är det här 2 timmar och 44 minuter femstjärnig film. Castingen är magisk. Bara högklassiga skådespelare rakt igenom. Christian Bales som dyster Batman är fantastisk. Anna Hathaway som en icke uttalad Catwoman och Michael Cain som Butler med stort register. Gary Oldman, Morgan Freeman... Jösses! Bara namnen i eftertexterna får 4 alfahannar. Missa inte denna filmen.

Starkt att inte ge efter för 3D-svängen.

Descendants: 3 alfahannar

The Dark Knight Rises: 5 alfahannar

Passar på att ge de två andra Batman-filmerna betyg när jag ändå är igång.

Batman begins: 5 alfahannar (en Rockysaga i Batmantappning)

The Dark Knight: 5 alfahannar (Heath Ledger som en fantastisk The Joker)

Om man någonsin ska köpa en Blueraybox, så är det mest självklara valet i världshistorien att köpa Batmanboxen när den med all säkerhet släpps till jul. Då vet alla vad jag önskar mig av tomten förutom snälla, friska barn och världsfred.

Nån som sett min fjärrkontroll?

Ju fler medlemmar det finns i familjen, desto svårare är det att ha kontroll på fjärrkontrollen. Nu är den spårlöst försvunnen och jag tvingas resa på mig för att byta kanal. Zappa är nu otänkbart vilket stör mig oerhört.

Jag misstänker Julia men hon låtsas som det regnar. William ger ett ärligt intryck när han bedyrar sin oskuld.

Vi skyller på mamma. Hon får fan fixa det här

Earthshake... Earthcake...

Kom helt plötsligt att tänka på det gamla nyhetsankaret Rikard Palm när jag vaknade vid femtiden imorse. Det kändes och hördes som ett godståg drog förbi utanför fönstret. Utanför fönstret syntes dock inget tåg till. Jordbävning således. Inte helt vanligt här hemma. Somnade om med Rikard Palm på näthinnan.

Film igen

En fiende att dö för. Så heter den. Peter Dalles film om ett internationellt forskarlag på Spetsbergen när andra världskriget bryter ut.

Jag gillar verkligen Peter Dalle. Främst som skådis. Det hjälper inte för den här filmen var svag. Jag gillar försöket att göra en internationell film med tyskar som pratar tyska, svenskar som pratar svenska osv, men nej. Det hjälpte inte. Stolpiga skådespelarinsatser och halvmärklig story. Förmodligen var budgeten alldeles för knaper. För när specialeffekterna påminner om James Bond på 60-talet då får jag svårt med min dåliga fantasi. Kan man inte animera ett sjunkande skepp får man fan låta bli.

Jag ser gärna Dalle på film snart igen men den här filmen har jag sett färdigt.

Betyg: 2 alfahannar

The Boss

Gårdagens spelning på Ullevi är det bästa, mest fulländade och äkta jag sett. Det är första gången jag ser Bruce Springsteen live. Springsteen är fantastisk på så många plan att man oavsett om man kan hans låtrepertoar eller inte måste kapitulera. Han är 62 år och ger järnet utan pauser i nästan 4 timmar. Vände mig om och såg bara glada, euforiska, kärleksfulla leenden överallt. Hans publikkontakt, den påkostade tv-produktionen som bjuds publiken är fulländad. Jag kommer förmodligen aldrig få se något liknande igen.

Bruce Springsteen sjunger ofta om orättvisor och tar parti för de utsatta. Det är inte unikt. Det unika är att det känns in i märgen att han menar varje ord.

Hatten av. Bugar och bockar. Respekt!

Två filmer idag

Susanne Biers Efter bröllopet på Svt 2 och Daniel Espinosas Safe House på BR.

Den första har jag sett tidigare och är fantastisk. En riktigt gripande film med bra story och klassisk dödsångest.

Safe House är Espinosas debut i Hollywood med Denzel Washington i huvudrollen. Måste varit skönt eftersom Denzel Washingtons filmer alltid är sevärda. Han är nästan en garant för hygglig action/thriller. Safe House är inget undantag. Hygglig action i snygg förpackning. Bonus med ett par svenskar i birollerna. Det vore samtidigt fel att påstå att Espinosa nu har förändrat/förnyat något i en klassisk Hollywood-genre. Detta är enligt skolboken för att få biljettintäkter. Espinosas Snabba Cash lämnar ett större avtryck utan tvekan.

Betyg Efter Bröllopet: 4 alfahannar
Betyg Safe House: 3 alfahannar

Sommaren är kort

Märker att jag har svårt att njuta av sommaren. Vill ogärna tjata men att vara ensam förälder måste vara synonymt med slavarbete. Tur då att Tomas Ledin har fått en timmes direktsändning från Skansen efter allsången. Man måste kapitulera för hans repertoar. På sommaren har det sin charm. Så ikväll glömmer jag att jag för några dagar sedan såg Sveriges genom tiderna bästa band utanför Varbergs fästning i solnedgången.

Småbarnsidyllen

Det bästa med att vara ensam hemma med två små barn i några veckor är att man med tre veckor kvar av semestern redan är sugen på att börja jobba igen...

Tortyr

Jag och mina värktabletter försöker vinna striden mot min inflammerade visdomstand. Just nu efter en veckas molande värk och uppsvullet tandkött, känns det som jag håller på att förlora. Imorgon besöker jag tandläkaren och han får göra vad han vill. Jag skiter i vilket, bara värken försvinner.

Överflödets förbannelse

Har fått en makalös tandvärk och det enda jag vill stoppa i munnen förutom värktabletter är glass.

Såg en annons om att 88:an nu finns som gräddglass i halvlitersförpackning. Vart är världen på väg? På min tid fanns det bara ambrix i halvliters. Antingen i vanilj eller i tre smaker.

Svunnen tid

Nu när det är Båstadvecka och allt. Det är sju år sedan vi var på mittuppslaget i Expressen efter ett besök på Pepes.

Sushi någon?

Begravde min stora kohaku som flöt på ytan i förrgår. 65 cm och okänt antal kg och ca 10 år gammal.

Jag har problem att hälsa på bekanta på ett civiliserat sätt

Jag vet inte varför men jag har svårt att avgöra när det är klädsamt med en handskakning som hälsning eller när det är läge för en kram.

Om jag ska agera naturligt utifrån min egna högst unika natur räcker det gott med handskakning i 99 fall av 100. Men här är jag tydligen tämligen ensam. Jag vill ju inte bli betraktad som en asocial, beröringsfruktande person utan vill smälta in som alla andra. Tyvärr saknar jag all spontan känsla för när det är dags för kramar.

Har jag fått ett par glas av något så blir det liksom lite bekvämare att göra dessa kärvänliga omfamningar men i nyktert tillstånd känns det oftast krampaktigt.

Jag kan rent logiskt se poängen med att krama kvinnliga bekanta. Men jag har märkt på senare år att även manliga bekanta har behov av kramar från mig. Där blir jag förbryllad. Jag menar vad är det för fel på ett riktigt handtag och en lätt klapp på axeln eller rygg i bästa fall?

På släktfester har det också blivit vanligare med kramar tycker jag. Jag glömmer detta allt som oftast. Ibland när jag sträcker fram kardan så får jag förfrågan om det vederbörande inte kan få en kram istället. Då blir jag lätt förlägen av min tafatthet.

Det fanns en tid då jag på krogen bekvämt hälsade på alla damer med en kyss på handen. Det känns mycket avlägset...

Sherlock Holmes

Det är något med mig och de nya Sherlock Holmes-filmerna med Robert Downey jr. Jag somnar alltid. Vet inte riktigt varför, båda filmerna är ju habila hantverk av Guy Ritchie vars filmer (åtminstone de tidiga) jag gillar. Men de väcker bara intresse innan filmen börjar uppenbarligen, för sen börjar kampen med John Blund. A game of shadows fick jag dela upp på två dagar eftersom jag somnade hela tiden.

Det är således svårt att betygsätta en film jag sett i små små avsnitt avbrutna av tillbakaspolningar för att jag inte minns var i filmen jag somnat...

Det bestående minnet av båda filmerna är snygga actionscener i slowmotion i märklig miljö (London vid förra sekelskiftet) och att Sherlock ska föreställa ett genialiskt, lätt clairvoyant fyllo som ogillas av de flesta. Tack vare sin genialitet kan han på spektakulärt vis lösa svåra fall.

Betyg Sherlock Holmes: 2 alfahannar
Betyg Sherlock Holmes A game of shadows: 2 alfahannar

Sommar

Regnet piskar utanför, William har ögoninflamation och det är "Maj på Malö" på tv. Livet leker.

I'm loaded like freighttrain

Flyin' like an aeroplane.
Feelin' like a spacebrain
One more time tonight.

Hangover Part II

Min filmkonsumtion skjuter i höjden denna sommar.

Hangover Part II: det var inte länge sedan jag såg första filmen på bakfylletemat. Den var plågsamt rolig på ett igenkännande sätt. Ett tacksamt ämne att driva med. Alla som vaknat upp med den obeskrivliga ångesten det innebär när man inte minns hur man hamnade där man vaknar efter en rejält blöt kväll kan relatera till de här två lätt skruvade filmerna. Man får ta det för vad det är. Den som förväntar sig några djupare dialoger kommer bli besvikna. Det finns en del politiskt inkorrekta inslag. Några är dessutom rätt osmakliga men om man gillar lite skruvade situationer om nostalgisk bakfylleångest, så är det här rätt filmer.

Som vanligt är ettan mycket bättre än tvåan. Ingen överraskning här. Tycker ändå att andra delen fungerar rätt hyggligt.

Betyg Hangover: 3 alfahannar
Betyg Hangover part II: 2 alfahannar

Girl with the dragon tattoo

Ny film avverkad. Med David Fincher som regissör och med denna story borde det kunna bli en riktigt vass film. Jag gillade den svenska förlagan "män som hatar kvinnor" av dansken Niels Arden Oplev. Den var boken trogen och spännande trots att man läst boken. Vissa av rolltolkningarna i den svenska filmen är dessutom lysande. I jämförelse så tycker jag Noomi Rapace är mycket bra men Rooney Mara fungerar lika bra. Ärkesvinet Nils Bjurman tolkas av Peter Andersson i den svenska filmen och han är djävulskt bra. Fruktansvärt kuslig, äcklig och feg. Precis som man minns från boken. Den rollen slarvas bort helt i denna filmen. I övrigt tycker jag skådespelarna matchar varandra väl. Jag saknar ju Sven-Bertil Taube men Christopher Plummer är också vass. Daniel Craig känns trovärdigare än Micke Nyqvist men Stellan Skarsgård gör en klassisk amerikansk skurk. Å andra sidan var kanske inte Peter Haber någon succé heller.

Filmen då? Jag vet inte. Jag hade nog väntat mig en skitigare och mer utmanande film av någon som gjort Fight club och Seven. Det är egentligen samma rulle som den svenska. Det skiljer ganska lite. Det är lite utmanande ljudkulisser (ganska störande när man tänker efter. Ett tag trodde jag det var fel på ljudanläggningen...) men annars tycker jag inte den överträffar den svenska förlagan.

Det är en hygglig film men känns lite onödig med tanke på att det finns en svensk film som är lika bra eller bättre.

Betyg Girl with the dragon tattoo: 3 alfahannar.

Betyg Män som hatar kvinnor: 4 alfahannar.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Ny filmrecension:

Regi av hyllade Tomas Alfredsson. Hans tidigare filmer har inte övertygat mig. De har å andra sidan inte varit så många och i genrer jag normalt avstår att se.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy är en bra film. Jag är förvisso inte lika imponerad som många andra. Filmen håller ett medvetet lågt tempo och för att vara baserad på en gammal spionklassiker är det anmärkningsvärt att den inte innehåller någon action. Istället är det iskall kyla mellan rollerna präglade av ett kallt krig.

Det jag saknar är spänning. Annars är det en fantastiskt snygg film med duktiga skådespelare.

4 alfahannar (svaga men ändå)