Ett träd vållar upprörda känslor mellan invånarna på Landfästet och kommunen. Kanske inte jätteintressant men när jag lyckats lista ut vilket träd det handlar om så blir jag också upprörd. Det är ju ett klassiskt däckarträd...Året var 93. Undertecknad och Bill hade på försommaren tagit studenten. En lysande framtid var utstakad. Vi visste inte om det bara. På den tiden var man depressed 7 dagar i veckan och för första gången sedan i sjuan hade jag inget sommarjobb. Jag knäckte svart som brödknalle på morgnarna och såg fram emot att få starta psykologistudierna (enda kursen med platsgaranti) på Halmstad Högskola. Det börjar bli höst och jag hade precis fått ut veckans förtjänst i cash (800 kr om jag inte minns fel). Veckan skulle krönas som det brukas med en bläcka och en cykeltur (inkl pitstop vid Bobs lake) till stan. Bill var en aning oslipad på sitt bruk av alkohol på den tiden och däckade inte sällan om det bar sig på det viset. Denna kväll var en sådan kväll. Jag minns föga från besöket i stan men jag tror att jag var relativt nykter men min vapenbroder hade mycket svårt med balansen. Jag var en klok herre redan på den tiden så jag insåg att Bill säkerligen mådde bättre i hemmets trygga vrå och jag beslutade att vi skulle ta våra cyklar och dra oss hemåt till Vallås. Att cykla var stört omöjligt, men med lite fantasi lyckades jag få Bill till att gå lutandes mot cykeln och sedan styrde jag. Vi gick över järnvägsbron och nådde Landfästet innan Bill la sig under Trädet för att vila. Inte bra skulle det visa sig. Han vägrade att resa sig trots starka påtryckningar från mig själv och ett uppbåd grannar. Folksamlingen blev allt större vilket bekymrade Bill ringa.
Efter en timmes tillnyktring och några mindre välplacerade spyor fick jag upp Bill på cykeln. Denna gången cyklandes. Vi tog vägen genom Furet och när vi var i höjd med Folkets park blev vi omkörda av en polisbil och jag befarade det värsta. Jag bad Bill att skärpa sig ordentligt och att han skulle betänka fyllecellens nackdelar. Uppskärpningen tycktes hjälpa och polisbilen rullade vidare till synes utan reaktion. Väl framme vid Stena Metall stod bylingen där och stannade oss. Inga lampor på cyklarna. Bill lyckades artikulera sin adress med myndig stämma och extra tydlighet och vi fick varsin svidande böteslapp. Till råga på allt samma belopp som jag tidigare under dagen kvitterat ut för en veckas verk. Depressed var den tidens ständigt återkommande ord...

Hörde Not Forever med Popsicle på radion på väg till jobbet. Det var inte igår. Påminde mig om min makalösa indieperiod (1993-97) och för mig startade den nog med just Popsicle. Popsicle ersattes sedan av Oasis, Kent och egentligen allt som hade någon som helst koppling med indiepopen. Jag tröttnade så småningom och de sista som gjorde avtryck ur genren var The Verve. 






